215 results in DigitaltMuseum:

Lars Magnus Ericssons minnesrum

Lars Magnus Ericssons minnesrum

Det märkliga rummet har två våningar och en golvyta på 75 kvm. Runt andra våningen sträcker sig en bred läktare som man når med en spiraltrappa från nedre planet. Den praktfulla inredningen är helt i hondurasmahogny; väggar, trappa, räcken och möbler. Taket är rikt utsmyckat med en originell stuckatur med telefonmotiv, bland annat telefonerande amoriner i hörnen. Stolparna på balkongräcket och i trappan är utsirade med telefondetaljer i mahogny. Även i fönstergardinerna går telefonmotiven igen. Telefoner och telefondetaljer har överallt komponerats in i dekoren. Rummet användes ju för att visa företagets produkter för köpare och i utställningsskåpen som då stod i rummet exponerades telefonapparater, mikrofoner, hörtelefoner, signalklockor, induktorer, brandlarm och telegrafapparater. I de fasta väggskåpen hade man kataloger över bolagets produkter i stort antal, arbetsbeskrivningar och arbetsorder. På de stora borden i rummet låg album med fotografier över telefonapparater och växlar och anläggningar. Lars Magnus Ericsson överlät sina fabriker till AB L.M. Ericsson & Co 1896 och verksamheten vid Tulegatan expanderade. Lars Magnus avgår som VD och styrelseordförande 1900. Med tiden blir verksamheten trångbodd. Efter 1918 fungerade rummet som avlöningskontor och verkstadsutrymme. Efter att bolaget flyttat till ett nytt huvudkontor på Kungsgatan, i södra Kungstornet 1925, iordningställdes rummet 1930 till ett museum för att firmans egen personal skulle kunna studera olika apparaters utveckling. När bolaget 1940 flyttade till nya lokaler i Midsommarkransen rustades rummet upp och blev till ett minnesrum över den svenska telefonindustrins grundare. Det överlämnades i gåva till Stockholms stad, en gåva som 1915 överfördes till Tekniska museet. Rummet flyttades 1976 över till Tekniska museet, där det kan ses i sitt ursprungliga skick. Att montera ner ett helt rum och sedan sätta upp det igen var ett arbete som krävde stor yrkesskicklighet för att inte göra någon åverkan på tak, väggar och inredning. Speciellt taket med dess rika stuckatur erbjöd stora svårigheter att ta ner och sätta upp utan någon nämnvärd skada.

2
Kronobergs slottsruin

Kronobergs slottsruin

___________________________ Historik: När Växjö stift bildades under 1100-talets andra hälft, hade kyrkan sedan tidigare byarna Hov och Thiudby på Kronobergshalvön, men biskopen hade sin huvudgård på det närbelägna Helgö. I skriftligt material förekommer namnet Kronoberg första gången år 1350 som manerio episcopi Kronobergh, alltså som biskopens huvudgård. Namnet antyder genom tyskans krone – befästning, att gården redan då kan ha fått någon enklare form av försvarsverk. Om manerio episcopi Kronobergh låg på platsen för borgen, eller platsen för dess närliggande ladugård, är dock inte helt klarlagt. På 1440-talet finns det skriftliga belägg för omfattande befästningsarbeten i sten på borgen och det äldsta fyndmaterialet är från tidigt 1400-tal. Om den äldsta borgen på ön kan ha byggts i trä, samt om de arkeologiska undersökningarna på 1930 och 40-talet verkligen gjordes till botten är dock oklart. Den äldsta kända anläggningen var en kastellborg med hörntorn, ett källarhus med stengrund, samt enklare träbyggnader placerade i en kvadratisk form. Efter Gustav Vasas reformation och det efterföljande bondeupproret som kommit att kallas för Dackefejden, var Kronoberg inte längre en biskopsborg utan centrum för ett kungligt fögderi. Borgen förstärktes därför på 1540-talet med starka murar, kraftiga hörnrondeller och vallgrav. Det blev en modern Vasaborg som skulle förhindra inhemska och uppror danska härjningar mot den växande centralmakten i Stockholm. Efter 1630-talet började slottet förfalla. Landshövdingen, som representerade ett nytt administrativt system med ämbetsmän som fick statlig lön istället för gods och gårdar, valde att bo på Kronobergs kungsgård istället för Kronobergs slott. Då slottet inte längre hade någon funktion blev det snabbt en ruin, och en hel del byggnadsmaterial återanvändes till hus i Växjö stad.

Digitala modeller

Digitala modeller

Utställningen Digitala modeller berättar om ett forskningsprojekt med samma namn. Projektet är ett samarbete mellan Tekniska museet och Umeå universitet. I gruppen arbetar både forskare från universitetet och medarbetare från museet. Projektet har med olika metoder skapat digitala kopior av delar ur Tekniska museets samlingar; Carl Sahlins bergshistoriska samling, Tekniska museets årsbok Daedalus och Christopher Polhems mekaniska alfabet. Genom att undersöka dessa digitala kopior på olika sätt, kan tidigare dolda berättelser om människor, miljöer och teknik komma fram. Arbetet utgår från forskningsfältet digital humaniora. Det är en metod och ett sätt som används för att forska i digitala arkiv- och föremålssamlingar. Digital humaniora handlar om att med datorns hjälp komma på nya sätt att forska om människa, kultur och teknik. Med hjälp av digitala verktyg kan till exempel stora textmaterial undersökas. Förutom de som forskar, är det vanligt att även programmerare hjälper till i arbetet. Med hjälp av digitala applikationer kan besökare i denna utställning interagera med föremål i en VR-miljö, eller lära sig mer om hur vi med datorns hjälp kan få fram information om stora textmängder som är svår att finna genom traditionell arkivforskning. I utställningen vill vi förmedla den forskning som pågår i projektet på ett lättförståeligt och lekfullt sätt. På så vis hoppas vi väcka nyfikenhet hos både barn och vuxna, att fortsätta att utforska museets samlingar och intressera sig för vilka möjligheter som tekniken skapar för forskningen. De tre materialkategorierna har under arbetets gång kallats ”Arbetspaket 1, 2 och 3” i följande ordning. Arbetspaket 1: Carl Sahlin var en storsamlare av Sveriges brukshistoria, han föddes 1861 i Skåne. Sahlin reste land och rike runt för att spara på dokument, böcker, kartor, ritningar, föremål och mycket mer. I arkivet på Tekniska museet finns omkring 1 800 arkivkartonger till brädden fyllda med information och föremål från hans resor. I utställningen Digitala modeller visas exempel från samlingen. Sahlin var mycket noggrann. Han skrev anteckningar om det mesta som han samlade in för att förklara mer om det för oss i framtiden. Arbetspaket 2: Tekniska museets årsbok Daedalus gavs ut mellan 1931 och 2017. Artiklarna i Daedalus handlar om teknik och innovationer, människor och miljöer, ja allt möjligt. Eftersom vi har skapat digitala kopior av alla dessa böcker, finns de nu tillgängliga på nätet. Det går även att söka efter sådant som du tycker är särskilt intressant som exempelvis bilar, gruvor, rymden, robotar och mycket mer. Arbetspaket 3: Christopher Polhem föddes 1661 och var en uppfinnare och industrimagnat. Han har kallats för ”Den svenska mekanikens fader”. Polhem skapade pedagogiska modeller utifrån sina uppfinningar, som kallas det mekaniska alfabetet. Med hjälp av det här alfabetet kunde mekanik enklare läras ut till studenter. De här modellerna i trä hade alla olika rörelser som kunde bindas samman och bilda mer avancerade rörelsemoment, ungefär som hur bokstäver i ett alfabet bildar olika ord. På DigitaltMuseum går det att se alla modeller ur Polhems mekaniska alfabet som museet har i sina samlingar. Där finns även omkring 46 000 poster med arkivmaterial från Carl Sahlins samling och på digitalamodeller.se går att läsa alla museets årsböcker från 1931 fram till 2017.

Hattar och mössor från Wigéns

Hattar och mössor från Wigéns

I Länsmuseets entréhall visas nu ett tiotal hattar och mössor ur en gåva från AB Oscar Wigén. Välkomna att se det klädesplagg som ofta benämns som huvudsaken. En samling Wigénshattar Jönköpings läns museum mottog 1998 en stor samling hattar och mössor i gåva av AB Oscar Wigén i Tranås. Vid denna tid skedde den mesta produktionen i Wigéns fabrik i Estland. Administration, tillskärning, stockning, modellutveckling och uppsömnad av provkollektionen fanns dock fortfarande i Tranås, likaså pälssömnaden för hattar och mössor. 15 år senare, 2013, gick det anrika företaget Wigéns i konkurs. Företaget köptes upp av Amanda Christensen AB 2014, och verksamheten flyttades till Ulricehamn. Köparen övertog också Wigéns fabrik i Estland. Oscar Wigén Företaget Wigéns grundades av torparsonen Oscar Wigén redan 1906. Han föddes 1880 i Rumskulla (som då tillhörde Östergötland). Som 18-åring flyttade han till Tranås och började som expedit och mössmakarlärling i sin bror Carls affär. Under några år var bröderna Carl, Oscar och Wilhelm kompanjoner i firman, men 1906 blev Oscar ensam ledare för företaget. Tillverkningen bestod främst av hattar och mössor av tyg, i mindre omfattning av pälsbaretter, en platt, rund eller kantig huvudbonad. När Fritz Lundberg startade en fabrik för beredning och färgning av skinn i Tranås 1907, fick Wigéns möjlighet att skapa ny produktion av skinn och päls. På 1910- och 1920-talen tillverkade företaget därför även pälskragar. År 1925 kunde Wigéns börja med pälskonfektion. AB Oscar Wigén Under de följande årtiondena efter företagets grundande ökade både produktionen och personalstyrkan. När Oscar Wigén avled 1944 testamenterade han bolaget till personalen, eftersom han inte hade några barn. Som personalstiftelse fortsatte företaget att expandera och 1951 hade företaget en årlig omsättning på 10 miljoner. Som mest hade företaget över 300 anställda. 1955 invigdes en ny storartad fabriksbyggnad, som gav mycket uppmärksamhet. Företaget hade fyra avdelningar. En avdelning var för produktion av pälsvaror, och en avdelning var för produktion av huvudbonader av såväl tyg som päls. En tredje avdelning var för inköp och försäljning av beredda och råa skinn. Den fjärde avdelningen svarade för import och försäljning av färdiga mössor och hattar, huvudsakligen herrfilthattar, stråhattar och baskers. Uniformsmössor och studentmössor var också storsäljare hos Wigéns. Produktionen av pälskappor pågick fram till slutet av 1970-talet. Pälsbranschen kunde då inte längre konkurrera med billigare syntetiska kläder. Idag finns pälsproduktion i stor utsträckning i låglöneländer eller i länder där rättsliga påföljder för dålig djurhållning är svag. Lästips Fasth, Eije. 2011. Från torparson till storföretagare: berättelsen om Oscar Wigén och hans skapelse. Mjölby. Ängbom, David. 1964. Så blev Tranås pälsstaden. Tranås: Tranås pälsförening.

Sydsvenska bonadsmålningar

Sydsvenska bonadsmålningar

Det sydsvenska bonadsmåleriet tillhör den svenska folkkonsten men är inte lika känd som sina släktingar dala- och hälsingemåleriet, trots att det senare startade ca 1770 medan det sydsvenska bonadsmåleriets inleds redan i slutet av 1600-talet. Och till skillnad från dala- och hälsingemåleriet som består av fasta väggbeklädnader, användes de löst hängande sydsvenska bonadsmålningarna upphängda på väggar och takfall endast under högtider så som jul, bröllop och dop. Efter högtiden togs de ner och förvarades ihoprullade resten av året. Det sydsvenska bonadsmåleriet härstammar från medeltida kyrkliga väggtextilier och kalkmålningar. På medeltiden var det relativt vanligt bland olika samhällsskikt att hänga upp målade textilier till fest. Detta föll troligen ur bruk för att återupptas av mer välbärgade grupper. En av de tidigaste kända bonadsmålerierna finns på Kulturarvcentrum/Kulturparken Småland (L 1292) där personerna bär 1600-tals dräkter av adligt snitt. På 1700-talet spred sig bonadsmåleriet och blev vanligare även i svenska bondehem. Motiven var nästan alltid bibliska med scener ur Gamla och Nya testamentet, men profana motiv med jakt-, hantverk- eller bröllopsscener förekom. Måleritekniken var i äggtempera med olika iblandning av mjöl beroende på konstnär och troligen på vad som fanns att tillgå. Pigmenten var antingen egentillverkade eller inköpta och även färgämnen från örter förekom. Länge trodde man att det var limfärg som använts, men efter forskning på 2000-talet visade det sig vara tempera. Måleriskiktet förblev efter torkning elastisk och krackelerade inte på samma sätt som andra färger, vilket var viktigt då de skulle tåla att hanteras och rullas ihop ofta. Temperan förklarar också lite av de skissartade motiven och figurerna. Eftersom temperan torkar fort och löser upp tidigare lager innan detta härdat, var man tvungen att vara snabb och lätt på handen när man målade. Det folkliga bonadsmåleriets högkonjunktur varade under ca 100 år mellan 1750 och 1850. Under den första perioden användes mest avlagda linnevävar som underlag som beställningsgården stod för. Efterhand när papperstillverkningen industrialiserades blev pappersbonader vanligare och bonadstillverkningen i stort ökade eftersom det gick betydligt enklare och snabbare att måla den besvärliga temperan på det släta pappret än på de grova linnevävnaderna. Hela bonadsepoken blev till slut omodern och föll ur bruk 1870. Troligen bidrog utvecklingen och masstillverkningen av de betydligt billigare papperstrycken till detta.

Varvet och Vi

Varvet och Vi

När Uddevallavarvet lades ned 1985, stadens största företag genom tiderna, var det slutet på ett företag som präglat och format staden i många år. I samband med nedläggningen samlade Bohusläns museum in cirka 200 föremål, många fotografier och filmer till museets samlingar. En del av detta visas nu för första gången - fartygsmodeller, arbetskläder och ritinstrument visas alltid i basutställningen Uddevalla genom tiderna. Det allra största föremålet får inte plats på museet. Det är en fartygspropeller som väger 58 ton och står uppställd utanför hotell Riverside, granne med Bohusläns museum. Förutom att varvet skapade många arbetstillfällen ledde också varvets snabba expansion till att hela Uddevalla växte. Det behövdes bostäder, skolor, butiker, vårdcentraler, idrottsanläggningar, gator och busslinjer. Bostadsområdena Tureborg, Bohusgården, Skogslyckan, Dalaberg och Hovhult växte fram som ett resultat av det ökade behovet av bostäder. Man skulle kunna säga att Uddevallavarvet gav Uddevalla en guldålder precis som sillen gjorde på 1700-talet. Varvet har även format stadens invånare men framförallt varvets arbetare. ”Jag bär fortfarande med mig den stoltheten att ha byggt fartyg på Uddevallavarvet ” Per-Arne Andersson, tidigare varvsarbetare, ur Medlemstidningen IF Metall, nr 2, 2017. Bakgrund Gustaf B Thordén grundade Uddevallavarvet 1946. Han hade då köpt två kompletta Kaiservarv i USA, ett i Portland, Maine och ett i Providence, Rhode Island som han låtit montera ner och transporterat till Uddevalla. Varvet sattes sedan upp Kasen i Uddevalla. 1958 byggdes anläggningen ut med Sörviksvarvet där man började serieproduktion av supertanker. Under fyra årtionden satte varvet stark prägel på Uddevalla - och hela mellersta Bohuslän. Uddevallavarvet växte till Bohusläns största arbetsplats. I början av 1960-talet fanns 3 700 anställda. På 1970-talet tornade den svenska varvskrisen upp sig. Konkurrensen med Sydostasien blev för hård. Efter ett statligt beslut 1984 lades Uddevallavarvet ner, stadens största företag genom tiderna., Arbetskraft kom inte bara från Sverige, utan också från Finland, Tyskland, Norge och Danmark. Under åren sjösattes 221 stora fartyg - symboler för yrkeskunnande, slit och stolthet. Varvet var en farlig arbetsplats och regler om skyddsutrustning och annat var under de första årtiondena inget man prioriterade. I denna tunga industri var de anställda utsatta för olika risker, höga höjder, klämrisker, svetsrök, asbest i arbeten som skulle utföras utomhus året runt. Vem var Gustaf B Thordén? Gustaf Birger Thordén föddes den 25 maj 1894 i Uddevalla. Han tillbringade sina unga år först i Glasgow och senare i Stockholm. 1920 flyttade han till Helsingfors där han blev framgångsrik skeppsredare. Under andra världskriget flyttade Thordén sin rederiverksamhet till Uddevalla. Efter andra världskriget grundade Gustaf B Thordén Uddevallavarvet som blev Uddevallas och Bohusläns största arbetsplats. Thordén var en omtyckt person bland varvsarbetarna. Han besökte varvsområdet varje dag och pratade med alla. Varvet hade hela tiden problem med likviditeten och fick ta dyra banklån. Thordéns rederiverksamhet, Thordén Lines, gick med vinst och användes för att hjälpa varvet att överleva. 1957 förhandlade Thordén fram ett fartygskontrakt med amerikanska rederier. Då behövdes mer investeringar. Thordén räknade fel på kostnaderna. Trots god orderingång kom varvet på obestånd. De som då godkänt lån till Thordén ville att han skulle avgå. Varvet övertogs av en stiftelse som bestod av långivande banker och staten. Trots god orderingång kom varvet på obestånd redan 1958 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB bankernas andel i Uddevallavarvet. 1960 gick Thordéns finska rederi i konkurs och tre år senare dog Gustaf Thordén i en seglingsolycka. Vad hände efter Thordén? Eriksberg sålde sin andel av Uddevalla varvet till staten 1971. Under varvskrisen överfördes Uddevallavarvet till det nybildade Svenska Varv AB. När statens produktionsstöd till varvsindustrin lades ner beslöt man att också lägga ner Uddevallavarvet. 1986 levererades det sista fartyget. Den dåvarande Vd:n Ingvar Trogen som sedan 1975 varit verkställande direktör på Uddevallavarvet, ansåg att nedläggningsbeslutet var helt felaktigt. Av alla de fartyg som byggdes var TT Nanny på 499 000 DW, det största fartyg som någonsin byggts i Sverige. Uddevallavarvet satte sin prägel på staden i 40 år och hade sammanlagt 25 000 anställda inom närmare 100 olika yrkesgrupper När den stora bockkranen fälldes klockan 13.19 tisdag den 4 februari 1986 var varsepoken definitivt slut för denna tunga industri. Bockkranen föll marken i ett moln av damm. Det tog 14 sekunder.

1

Share to