Cecilia Nordstrand (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Sjöslaget vid Hogland
År 1788 började Gustav IIIs ryska krig. Under den första halvan av 1700-talet hade svenska militära framgångar lyst med sin frånvaro. Förlusterna i Stora nordiska kriget och Hattarnas krig hade följts av hårda freder och Gustav III behövde en framgång. Förhoppningen var att vändningen skulle komma i slaget vid Hogland.
Bakgrunden
Såväl Stora nordiska kriget (1700-1721) som Hattarnas krig (1741-1743) slutade med svenska förluster landavträdelser. Båda gångerna förlorades landområden till Ryssland och freden i Nystad år 1721 brukar ses som slutet på det svenska stormaktsväldet. Viljan att återerövra de förlorade territorierna var ett av skälen till att Gustav III startade sitt ryska krig.
Gustav III (1746-1792) var kung i Sverige från 1771 till 1792.
Matthias Billemyr (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Fram till hösten 1787 hade kungen främst planerat för att erövra Norge från Danmark, men han ändrade sig och riktade istället sitt intresse mot Ryssland. Det fanns flera skäl till varför kungen ville ha krig. Dels behövde han stärka sin position som hade försvagats sedan statskuppen 1772. Inom adeln fanns det flera som motsatte sig Gustav IIIs envälde och genom att framgångsrikt krig fanns möjligheter att sätta dem på plats och samtidigt bli av med den ryska inblandningen i svensk politik. Gustav III såg också sin chans att uppnå internationell status genom att framgångsrikt leda Sverige till en militär seger.
Kriget var emellertid illa planerat och ännu sämre förberett. Det saknades tillräcklig finansiering, hoppet fick stå till en snabb seger eftersom staten inte hade råd med ett utdraget krig. Dessutom förbjöd 1772 års regeringsform kungen att på eget bevåg starta ett anfallskrig utan att ha ständernas godkännande för det. Lösningen blev att sy upp ryska uniformer vilka kläddes på finska soldater som sedan gick till anfall mot den svenska gränsstationen i Puumala. På så vis framstod det som att Ryssland hade angripit Sverige och vägen till krig låg öppen för Gustav III.
Den svenska flottan 1788
Det oskyddade övre batteridäcket på en modell av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf. Skeppet var med i slaget vid Hogland.
Erling Klintefors (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Styrratten på modellen av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf.
Erling Klintefors (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Öppna kanonportar på modellen av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf. Kanonportarnas rundade hörn var en innovation av Fredrik Henrik af Chapman.
Erling Klintefors (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Detalj ur riggen på modellen av linjeskeppet Kronprins Gustav Adolf.
Erling Klintefors (Statens maritima och transporthistoriska museer).
De flesta av de svenska skepp som kom att delta i slaget vid Hogland var en del av 1780 års flottbyggnadsprogram. Det var en betydande satsning på så kallade linjeskepp som gjordes, och de nya skeppen konstruerades av skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik af Chapman på örlogsvarvet i Karlskrona. Skeppen hade många fördelar, de hade goda seglingsegenskaper och var relativt grundgående. Dessutom var kanonportarna högt placerade vilket i kombination med att skeppen inte rullade så mycket i vågorna gjorde att artilleriet kunde användas även i grov sjö. Men de var byggda för en strategi där flottan i huvudsak skulle användas för att anfalla fientliga örlogshamnar och skeppen var därför inte helt anpassade för sjöslag på öppna havet. Bland annat var det övre batteridäcket inte inbyggt vilket gjorde att besättningen där var oskyddad för fiendens kulor.
Fredrik Henrik af Chapman (1721-1808) var skeppsbyggmästare bland annat vid örlogsvarvet i Karlskrona. Han hade konstruerat flera av de skepp som deltog i slaget vid Hogland.
Mattias Billemyr (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Fartygen kastade loss från Karlskrona i början av juni 1788. Befälhavare för de svenska fartygen var kungens bror, hertig Karl som senare skulle efterträda Gustav III som Karl XIII. Hertig Karl hade utsetts till storamiral redan som barn och han var alls ingen novis när det gällde örlogsflottan, men det var hans flaggadjutant Otto Henrik Nordenskjöld som var den som i praktiken ledde den svenska sjöstyrkan. Nordenskjöld var en erfaren sjöofficer som hade stridit för både den franska och den brittiska flottan tidigare. I övrigt har de svenska båtsmännen och officerarna beskrivits som tämligen oerfarna och det var de så kallade underbefälen som höll ihop flottans organisation.
Upptakten till slaget
Krigsledningens plan var att den svenska flottan skulle skapa det som kallas herravälde till sjöss, det vill säga att flottan skulle besegra eller driva undan sin ryska motsvarighet så att sjövägarna skulle kunna hållas öppna. Nästa steg i planen var nämligen att den svenska armén skulle seglas över till Finska viken i skydd av flottan för att landsättas på ömsom sidor av den ryska huvudstaden Sankt Petersburg. Genom att sedan låta armén anfalla, eller åtminstone hota, den ryska huvudstaden skulle Rysslands kejsarinna Katarina tvingas till fredsförhandlingar där Sverige skulle ha övertaget. Men planen hängde som sagt var på att den svenska flottan skulle besegra den ryska, annars skulle det vara omöjligt att skeppa in armén i Finska viken.
Under seglatsen till Finska viken i juni och början av juli år 1788 genomfördes övningar i hur fartygen skulle vara ordnade i kommande strider. Efter att ytterligare några fartyg hade anslutit till eskadern uppgick den sammanlagda styrkan till 15 linjeskepp och fem fregatter. Under tiden till sjöss fick flottans ledning underrättelser om att den ryska flottan hade siktats, rustad och färdig att sätta segel. Svenskarna var då ovetande om att den ryska kejsarinnan hade för avsikt att skicka sin flotta till Medelhavet för operationer mot Turkiet och hade de väntat en vecka hade vägen till Sankt Petersburg legat öppen.
Slaget vid Les Saintes 1782. Flera av de svenska officerare som deltog vid Hogland hade också tjänstgjort utomlands och deltagit vid Les Saintes. Målning av William Elliot.
Bild hämtad från Wikimedia Commons.
Den 14 juli gavs order inför det kommande slaget. Avsikten var att om tillfälle uppstod så skulle fartygen tillämpa den moderna genombrytningstaktiken som blivit känd bland annat efter slaget vid Les Saintes sex år tidigare. Linjetaktiken gick ut på att skeppen seglade i två linjer mot varandra och besköt fienden så snart de kom inom räckhåll. Vad svenskarna ville göra nu var att försöka bryta igenom den ryska slaglinjen om tillfälle uppstod. Samtidigt skulle de svenska fartygen segla tätt efter varandra för att hindra de ryska skeppen från att göra samma sak.
Slaget
Slaget vid Hogland. Kopia efter målning av Louis Jean Desprez.
Cecilia Nordstrand (Statens maritima och transporthistoriska museer).
På eftermiddagen den 17 juli siktade så de båda flottorna varandra. Klockan halv fyra vände den svenska flottan genom vinden och formerade sig därigenom i sin slagordning samtidigt som de ryska skeppen styrde mot de svenska. De båda slaglinjerna seglade parallellt med varandra på sydlig kurs och besköt varandra intensivt. Eftersom svenskarna hade tvingats låta fem fregatter ingå i slaglinjen, alltså något mindre fartyg än linjeskeppen, så laddades kanonerna med dubbla kanonkulor. Det svenska flaggskeppet Gustav III med hertigen ombord hamnade i ett trångt läge men räddades av skeppet Vasa som kom till undsättning. Dessutom närmade sig Estlands kust och för att inte segla på grund behövde båda flottorna vända till en nordlig kurs, vilket gjordes ungefär klockan åtta på kvällen.
Under eftermiddagen och kvällen avtog vinden. Därför kunde inte någon av de båda flottorna hålla ihop sin slaglinje efter vändningen och istället utbröt strider mellan mindre grupper av skepp. Den ryske befälhavaren Samuel Grieg på skeppet Rotislav anföll det svenska flaggskeppet Gustav III och linjeskeppet Fäderneslandet varpå en hård strid med fartygens kanoner ägde rum. Ungefär samtidigt kom det svenska skeppet Prins Gustaf bort från huvudstyrkan och angreps av fyra ryska fartyg. Eftersom Prins Gustaf var svårt skadad av striderna tvingades befälhavaren att ge upp striden och ryssarna kunde erövra fartyget. Svenskarna kunde i sin tur erövra det ryska skeppet Vladislav.
När mörkret föll över Finska viken avbröts striden. Otto Henrik Nordenskjöld gjorde dagen efter ett försök att formera den svenska flottan till strid igen men misslyckades på grund av stiltjen. Dessutom var sjömännen utmattade och ammunitionen slut till de tyngsta svenska kanonerna. Svenska flottan drog sig därför mot Sveaborg i Finland för att reparera fartygen, fylla på förråden och återhämta besättningarna. De båda sidorna hade förlorat varsitt skepp och själva slaget får kategoriseras som i det närmaste oavgjord, även om det firades som en stor svensk seger. Förutom skeppet Vladislav togs en del andra troféer efter slaget, som dessa tre flaggor.
Slagets följder
Även om slagets utgång inte var någon katastrof för den svenska flottan så hade det stora konsekvenser för kriget i stort. Eftersom man inte lyckades besegra den ryska flottan så kunde inte heller planen med att landsätta trupper kring Sankt Petersburg bli verklighet. Istället fick denna del av planen skjutas upp, något som var högst olägligt eftersom man inte planerat eller budgeterat för något längre krig.
Några av underskrifterna på det dokument som Anjalaförbudet där officerarna förklarade sitt missnöje.
Original på Lunds Universitets blibliotek, handskriftssamlingen
Misslyckandet vid Hogland fick också politiska följder. I den svenska officerskåren, i synnerhet i armén, fanns ett groende missnöje med Gustav III och hans krig. När inte krigsplanen kunde fullföljas så växte detta ogillande och blev öppet genom det så kallade Anjalaförbundet, där ett stort antal officerare ur adeln öppet deklarerade att de förlorat förtroendet för kungen.
Hertig Karl, sedermera Karl XIII (1748-1818), som staty i Hoglands park i Karlskrona. Iklädd romersk dräkt med lagerkrans på huvudet.
Okänd fotograf (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Slaget vid Hogland har sannolikt fallit i glömska hos de flesta idag. I Karlskrona i Blekinge finns dock Hoglands park belägen i centrum, döpt efter slaget som ägde rum i Finska viken för drygt 230 år sedan. Mitt i parken står hertig Karl staty, iklädd romersk dräkt som för att knyta an till det romerska rikets militära framgångar.
Källor
Grandin, Gunnar (1988). "Slaget vid Hogland - ett tvåhundraårsminne i museets samlingar" i Sjöhistoriska museer 50 år. Sjöhistoriskas årsbok 1988-1989. Föreningen Sveriges sjöfartsmuseum, Stockholm. Ericson Wolke, Lars & Hårdstedt, Martin (2009). Svenska sjöslag. Medströms förlag, Stockholm. Ericson, Lars; Hårdstedt Martin; Iko Per; Sjöblom, Ingvar & Åselius, Gunnar (2003). Svenska slagfält. Wahlström & Widstrand, Stockholm. Norrman, Jan (1994). "Slaget vid Hogland 1788 som det skildras av Louis Jean Desprez och Per Krafft d. y." i Forum Navale 50.
Order this image
