På årsdagen 25 år efter Estoniakatastrofen – alltså den 28 september 2019 – öppnade en mindre utställning på Flygvapenmuseum om olyckan och räddningsinsatsen. I centrum står Flygvapenmuseums HKP 4 och särskilt återges samarbetet mellan länderna kring Östersjön, mellan militär och civil verksamhet och insatsen som utfördes av helikopterbesättningen.
Natten den 28 september 1994 förliste passagerarfärjan M/S Estonia i hård storm nära Finska Utö i Östersjön. Av de 989 personerna ombord räddades och överlevde 137. De flesta överlevande var mellan 15 och 44 år. 104 av de överlevande räddades med helikopter. 95 personer påträffades döda och kunde identifieras. Eftersökningsarbetet fortsatte till den 3 oktober. 757 personer saknas fortfarande.
Estoniakatastrofen är den största olyckan i fredstid i nordiska farvatten. Fartyg och helikoptrar från länderna kring Östersjön samarbetade i räddningsinsatsen under mycket svåra förhållanden. Från Sverige medverkade fjorton helikoptrar från flygvapnet och marinen, bland annat Flygvapenmuseums HKP 4 som står i utställningen Om kriget kommer – Sverige under kalla kriget. Vid tiden för katastrofen hade helikoptern beteckningen Y 64 och tillhörde marinen.
Från den svenska försvarsmakten deltog nio helikoptrar från marinen och fem från flygvapnet. Som den andra av de svenska helikoptrarna lyfte Y 64 - alltså exemplaret som nu är utställd på Flygvapenmuseum och med beteckningen HKP 4. Helikoptern lyfte 04.45 från marinens helikopterbas på Berga söder om Stockholm. Besättningen bestod av fem personer: pilot, andrepilot, spanare, färdmekaniker/vinschoperatör och ytbärgare. Helikoptern gick ner vid Huddinge sjukhus för att hämta en läkare och en sjuksköterska och nådde olycksplatsen kl. 05.52.
Vid ankomsten kunde besättningen konstatera att det var svårt att avgöra vilka flottar som redan var genomsökta. En av piloterna föreslog att ytbärgare skulle skära sönder taket på de flottar som var tomma. Besättningen valde ut en flotte som de började att arbeta mot. Ytbärgaren bar en sele som fästes i vajern som var kopplad till vinschen på helikoptern och firades ner till flotten. Två personer låg i vattnet utanför flotten, och en tredje person låg i flotten. Ytbärgaren kopplade en räddningssele på en av personerna som följde med när vajern vinschades upp i helikoptern. En person i taget kunde hissas upp. Ytbärgaren höll ner armarna på personerna och säkrade så att armarna inte lyftes och kroppen föll igenom selen. En av personerna föll tillbaka i vattnet just när de kom upp till helikoptern. Vinschen slutade att fungera så ytbärgaren måste hoppa ner i vågorna utan att vara säkrad med sele, för att återigen försöka rädda personen. Personen avled senare. Ytbärgaren firades sedan upp i en annan helikopter och fortsatte att arbeta i den helikoptern. Av de tre personerna i och vid flotten överlevde en.
Den krånglande vinschen på Y 64 havererade totalt. Besättningen flög helikoptern till Finska Utö. Väl där var nästa uppdrag att föra 20 överlevande vidare till sjukhus i Åbo. Därefter flög de tillbaka till Berga för att få vinschen lagad. För Yngve 64 och besättningen var insatsen på olycksplatsen över.
I samband med att Flygvapenmuseum gjorde en utställning om HKP4:s räddningsinsats under Estoniakatastrofen utfördes ett dokumentationsarbete. Dokumentationen består av intervjuer med medlemmar ur besättningen, fyra av fem besättningsmedlemmar intervjuades. Färdmekanikern, ytbärgaren och de båda piloterna. Med ombord fanns också en läkare och en sjuksköterska från Huddinge sjukhus, även sjuksköterskan har intervjuats. I utställning finns korta klipp från intervjuerna att lyssna på via hörlurar. Berättelser om hur besättningen slet i mörker och hårt väder för att rädda liv är stundtals gripande. Personerna som intervjuades ger olika perspektiv, dels på grund av att de befann sig på olika platser i helikoptern men också på grund av deras olika uppgifter under räddningsinsatsen.
Citat ytbärgaren
”…stormljudet som är så enormt liksom och de här vågorna som var så…de var…de var skrämmande…”
”…jag försöker koppla på selen…han har ju varit uppe i flotten, sköljts ut, klättrat upp, sköljts ut, klättrat upp, sköljts ut, tills han inte orkade klättra upp längre…jag är så jävla trött så jag orkar inte slita upp honom igen, utan jag sitter liksom och spyr upp vatten…”
Citat piloten
”…under en ganska begränsad tid…där man kunde göra någonting...alltså några timmar tror jag, sen verkar det som att…ja, sen hade folk liksom försvunnit…”
”…man såg ju flottar…som drev förbi…med mycket folk i, de satt på undersidan…”
Delar av texten i artikeln är hämtade från utställningstexterna. Främsta källa till uppgifterna i utställningen är slutrapporten "Ro-ro passagerarfärjan MS Estonias förlisning i Östersjön den 28 september 1994, den för Estland, Finland och Sverige gemensamma haverikommissionen."
Utställningen invigdes 28 september 2019 och står till och med 6 januari 2020, delar av utställningen kommer dock att vara kvar på obestämd tid.
Text: Helén Johansson
