Robotbåt
Robotbåt Okänd fotograf

Robotbåten HMS Västervik

När jag flyttade till Karlskrona för snart 30 år sedan hände det ibland att de centrala delarna av stan fylldes av en skarpt luktande dimma. Denna dimma ackompanjerades av ett väsande buller som, om jag inte hade vetat bättre, hade fått mig att tro att det fanns en internationell flygplats i centrums södra delar. Efter en tid lärde jag mig att det inte alls var flygplan som orsakade varken bullret eller dimman. Istället var det robotbåtsdivisionen som startade upp gasturbinerna och kastade loss från örlogshamnen. En av dessa robotbåtar var HMS Västervik, idag museifartyg vid Marinmuseum.

En robotbåt kastar loss från örlogshamnen i Karlskrona. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Attribution (CC BY)

När robotbåten HMS Västervik senare togs ur tjänst fick den sista besättningen ombord strikta order om att inte ta med sig sina tillhörigheter iland. Fartyget skulle inte heller rensas på utrustning eller dokument som låg framme. Tanken var att HMS Västervik skulle bli en tidskapsel, bevarad i precis samma skick som när hon var i tjänst. Så blev det också. Idag är hon en unik minnesbärare från kalla krigets sista tid.

Torpedbåt typ Norrköping

Den serie av fartyg som HMS Västervik ingår i kallades först torpedbåt typ Norrköping efter det första fartyget i klassen som sjösattes. Begreppet torpedbåt kom från att fartygens huvudvapen var just torpeder. Sammanlagt byggdes tolv torpedbåtar i serien, och alla fick namn efter svenska kuststäder. Det var en av de största serierna av likadana fartyg som flottan har beställt. Alla fartygen byggdes på Karlskronavarvet mellan åren 1972 och 1976.

Robotbåten HMS Västervik i skrovhallen på Karlskronavarvet. Lennart Bergqvist. Marinmuseum/SMTM. Attribution (CC BY)

Fartygen i Norrköping-serien byggde till det yttre i allt väsentligt på sina föregångare, de så kallade Spica-båtarna. De nya torpedbåtarna var dock en meter längre och utrustade med mer avancerad teknik.

En av kalla krigets slitvargar

Torpedbåtarna var en typisk produkt av det svenska invasionsförsvaret. Strategin var som bekant att Sverige skulle förhålla sig neutralt i händelse av krig. För att det skulle finnas trovärdighet i det påståendet ansåg man att ett starkt försvar behövdes. För att kunna avvärja en fientlig landstigning krävdes därmed en flotta anpassad för att kunna möta fiendens landstigningsstyrka till havs i samverkan med flygvapnet och kustartilleriet. Torpedbåtarna var helt specialiserade på strid mot fartyg på ytan, de kunde till exempel inte användas för ubåtsjakt. Det är här vi hittar HMS Västerviks plats i historien.

Tre torpedbåtar rusar fram i formation. Lennart Bergqvist. Marinmuseum/SMTM. Attribution (CC BY)

En division med fyra robotbåtar kunde tillsammans lasta 24 torpeder. Beväpnade med dessa skulle fartygen rusa ut ur skärgården i hög fart, avfyra torpederna mot landstigningsfartygen och sedan försvinna in i skydd bakom öar, kobbar och skär igen. Hög fart var ett skydd i sig, och för att uppnå farter kring 42 knop krävdes starka maskiner. Lösningen blev att varje torpedbåt fick tre stycken gasturbiner som drev varsin propeller. Tillsammans gav de nästan 13 000 hästkrafter.

När fartygen tagits i tjänst användes de flitigt. De var först och främst utbildningsplattformar för värnpliktiga och befäl i besättningarna. Ombord trängdes 30 personer. Torpedbåtarna användes också för sjöövervakning och var en del i den svenska beredskapen. När den sovjetisk flottan år 1981 genomförde den stora landstigningsövningen Zapad 81 fanns de svenska torpedbåtarna på plats för att övervaka övningen. Det fanns stunder då de svenska flottisterna inte var säkra på om det verkligen var en övning eller ett förtäckt invasionsförsök.

HMS Västervik och U137

U 137 på grund utanför Karlskrona. Marinmuseum/SMTM. Attribution (CC BY)

När den sovjetiska ubåten U137 gick på grund i skärgården utanför Karlskrona år 1981 var HMS Västervik i tjänst. Hon fick till och med spela en av huvudrollerna i det internationella dramat som utspelade sig. När svenska myndigheter krävde att få förhöra den sovjetiske fartygschefen var det nämligen ombord på HMS Västervik som förhöret genomfördes. Flögs med helikopter till en plats där han kunde gå ombord på torpedbåten och placerades sedan i officersmässen där förhöret genomfördes under flera timmar.

Ny beväpning

Redan när fartygen byggdes hade sjömålsrobotar utvecklats i andra länder vilka gjorde torpederna tämligen omoderna. Torpederna hade kortare räckvidd och lägre träffsäkerhet än sjömålsrobotarna, och den som kan skjuta på längst avstånd har naturligtvis en avgörande fördel. Därför utvecklades från slutet av 1970-talet en egen svensk sjömålsrobot av SAAB. Det ledde fram till att torpedbåtarna i Norrköpingsklassen vid mitten av 1980-talet byggdes om. På den aktra delen av däcket monterades nu tuber för robotar till förmån för de torpedtuber som hade varit placerade där. Torpederna försvann inte helt utan två tuber var alltid monterade för om däckshuset. Fartygen bytte därmed beteckning, från torpedbåt till robotbåt. Några torpedbåtar har sedan dess inte sjösatts, och det är väl högst osannolikt att det kommer hända igen även om torpeden fortfarande är ett vapen som används i sjökriget.

Utrangering av robotbåtarna

HMS Västervik som museifartyg i Karlskrona. Mattias Billemyr. Marinmuseum/SMTM. Attribution (CC BY)

Mot slutet av 1990-talet började HMS Västervik och hennes systerfartyg falla för åldersstrecket. Hälften av fartygen, däribland HMS Västervik, togs ur tjänst 1998. Fem av dem såldes till en norsk ägare som senare lät bygga om dem till fritidsbåtar. De andra sex fartygen livsstidsförlängdes och utrangerades en bit in på 2000-talet. Som nämnt i inledning lämnades HMS Västervik över till Marinmuseum komplett med utrustning och besättningens tillhörigheter. Idag finns hon i exakt samma skick vid Marinmuseum i Karlskrona, öppen för besökare. Sommartid sker guidning i fartyget, men på däck är alla välkomna.

Text: Johan Löfgren, intendent

Share to