Carl Bernhard Wadström: industrispion och slaverimotståndare, del 1

Efter en expedition till Västafrika blev han Sveriges viktigaste namn i kampen mot slavhandeln och vitas förtryck av svarta, Carl Bernhard Wadström. Det här är berättelsen om industrimannen som blev filantrop och hedersmedborgare i revolutionens Frankrike. Första delen.

I början av 1770-talet gav Krigskollegium i uppdrag åt Jernkontoret att utforska möjligheterna att etablera en ny verkstad för klingsmide i Eskilstuna. De smeder som bosatte sig på den ena sidan Eskilstunaån verkade i den så kallade fristaden; de var med andra ord skattebefriade och undantagna från vissa regleringar. Anledningen till lättnaderna var att locka yrkesskickligt folk, i första hand smeder, att bosätta sig här, vare sig de var mästare eller inte.

Porträttmedaljong av Sven Rinman, "den svenska bergshanteringens fader". Fotograf: Mats Landin, Nordiska museet.

Uppsaliensaren Sven Rinman (1720–1792), assessor i Bergskollegium, fick ansvaret för utredningen. I de stora encyklopediernas tidevarv var det Rinman som sammanställde standardverket inom äldre järn- och metallhantering i Sverige – Bergwerkslexicon. Sitt hem hade han från året 1773 i Eskilstuna, en liten gård med modell- och proberverkstad, och året därpå tog han över som fristadens direktör.

Europas kanske skickligaste klingsmeder verkade i tyska Solingen. Vem skulle anförtros den livsfarliga uppgiften att inte bara inhämta information om det tyska klingsmidet utan också hemföra smeder därifrån? Rinman föreslog sin assistent och medarbetare i Bergskollegium, tillika nära vän, Carl Bernhard Wadström (1746–1799). Wadström var hemmahörande på Marieborgs herrgård i Norrköping men emellanåt gästade han familjen Rinman i Eskilstuna.

Wadström var en mycket pragmatisk man och utmanade gärna gamla sätt och normer. Han ifrågasatte varför män inte kunde utföra sysslor som ansågs kvinnliga, och tvärtom, om det till exempel skulle råda brist på arbetskraft. Han var annars en stark förespråkare för att behålla så mycket som möjligt av råvarornas förädling inom landet, för att inte behöva köpa exempelvis svenskt järn i förädlad form från England och andra föregångsländer. Uppfinnaren Christopher Polhem ska ha sagt att "utländingen ansåg oss svenskar för dumhufvuden af värsta slaget, som dugde till intet annat än stöpa maten i munnen på deras handtverkare".

Våren 1774, utrustad med två pass, båda undertecknade av kung Gustav III, begav sig Wadström ut i Europa. Han besökte lärosäten, museer och viktiga personer i Tyskland under sitt riktiga namn, medan han förklädd och med passet som tillhörde en "Carlo Berns" vandrade genom Westfalen.

På sin vandring mellan gruvorter och bergverk kände Wadström igen uppfinningar som gick att leda tillbaka till Christopher Polhem. Ett bevis på att spionaget var ömsesidigt? I Solingen, än idag ett centrum för knivtillverkning, försökte han smälta in och låtsas som att han var där av en slump. Han talade med yrkesfolket, blandade frågor med struntprat för att avvärja varje misstanke. Wadström måste lämna staden emellanåt för att inte dra uppmärksamheten åt sig, när det blev för hett om öronen. Men myndigheterna var honom på spåren.

Detalj på pallaschklinga modell 1803 utförd av Dinger. Armémuseum

Wadström lyckades övertala ett antal smeder som med sina familjer sade sig vara benägna att följa honom till Sverige. Just som de skulle lämna Solingen klev myndigheterna in i bilden: Wadström arresterades och fördes till Düsseldorf. Legenden säger att det var en kvinna som fick ut honom ur fängelset, efter att han hade suttit inlåst i veckor i tron att kanske bli hängd som spion. Vi vet alltså inte hur det egentligen gick till när Wadström helskinnad plötsligt kunde fortsätta sitt uppdrag. Han vågade dock under en senare Tysklandsresa inte sätta sin fot i Düsseldorf igen.

Wadström återvände till Solingen, samlade där ett 20-tal personer för resa mot Sverige, smeder och deras familjer, däribland en gravid kvinna. I Amsterdam blev de kvar en tid, för att inte riskera att kvinnan skulle föda sitt barn till sjöss. Segelfartyget lämnade Amsterdam först i januari, och efter flera månader, i april, anlände smederna och deras familjer från Solingen till Eskilstuna, efter ett nödstopp i Norge. Vid det här laget hade Sven Rinman så gott som redan förlorat hoppet om ett lyckligt slut.

Sabel. På ryggen har den ett krönt E (Eskilstuna) samt signaturen "I. A. Dinger" Armémuseum
Sabel vars klinga är märkt "Dinger" Armémuseum
Sabel m/1807 Armémuseum

Det var alltså på detta sätt smedsläkten Dinger anlände till Eskilstuna. De klingsmeder det var fråga om var bröderna Johan Abraham Dinger och Johan Dinger den yngre samt deras far Johan Dinger den äldre, som dock ska ha slutat smida klingor redan år 1778. Till sin hjälp hade de slipare Johan Petter Moll och knivsmeden Johan Clemens Krebs.

Klingsmedsmästarna bröderna Johan Abraham och Johan Dinger använde sig av ofta av bomärket "GBD" – det vill säga: "Gebrüder Dinger". Johan den yngre dog redan 1783, Johan Abraham tre år senare. Bröderna överlevdes av sin pensionerade far. Märkningen på klingorna övertogs av den senares söner Johan Abraham Dinger den yngre och Johan Isac Dinger (till en början soldat med namnet Lind). I Armémuseums samling återfinns ett antal klingor från Dingers verkstad.

Avgjutning i gips, av modell till Jernkontorets stora guldmedalj, som bland annat tilldelades Carl Bernhard Wadström efter resan till Solingen. Fotograf: Peter Häll, Tekniska museet

Resans lyckliga slut innebar ett rejält lyft för Wadström personligen. Jernkontoret, Bergskollegium och Gustav III ingick i hyllningskören, både fina titlar, guldmedalj och nya anslag blev resultatet. I Eskilstuna var dock inte allt frid och fröjd. Dingersmederna vantrivdes, några av dem rymde men återkom så småningom. De var fortsatt svåra att tillfredsställa, men kvaliteten på smidet lämnade ingenting i övrigt att önska. När klingor fick kasseras berodde det på undermåligt råmaterial snarare än något annat.

Efter ytterligare resor i England och Frankrike skulle Wadström, vid tiden mer och mer påverkad av universalgeniet Emanuel Swedenborgs texter, ändra fokus. Han skulle gå från att i första hand vara en ekonom, gruvexpert och lydig undersåte till att bli en sann filantrop och fritänkare. I fortsättningen skulle han försöka förädla den mänskliga moralen snarare än metaller.

– Slut på del 1 –

Text: Anders Wesslén

Omslagsbild: Detalj från målning av Carl Fredrik von Breda föreställande Carl Bernhard Wadström och prins Peter Panah. Tillhör Nordiska museet.

Referenser

Ambjörnsson, Ronny, Det okända landet. Tre studier om svenska utopister, Stockholm 1981.

Ekfeldt, Axel, "Familjen Dingers klingsmide i Eskilstuna" i Eskilstuna museers årsbok, 1979/1980.

Eriksson, Elin, Klingsmide i Eskilstuna 1773–1950. Historisk dokumentation, Eskilstuna stadsmuseum 2015.

Hagen, Ellen, En frihetstidens son. Carl Bernhard Wadström, Stockholm 1946.

Hallengren, Anders (red.), The Moment Is Now. Carl Bernhard Wadströms Revolutionary Voice on Human Trafficking and the Abolition of the African Slave Trade, Pennsylvania 2019.

Lindqvist, Herman, Våra kolonier. De vi hade och de som aldrig blev av, Stockholm 2015.

Nelson, Philip K., Carl Bernhard Wadström. Mannen bakom myten, Norrköping 1998.

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Share to