Konstnären Oskar Lyckes ateljé och bostad "Kummeltorpet" efter Heffnersvägen. Bild 2 visar konsnären med hustrun Katarina Holmer.

About the object

• IdentifierSuM-foto010990
• Avbildad - namnLycke, Oskar (1877 - 1927)
  • History

    ”OSCAR LYCKE”

    minnesutställning 26 nov 77 – 15 jan 78

    Sundsvalls museum

    Programblad

    Oscar Lycke spelar inte någon enastående roll i den svenska konsthistorien, men han var en högt uppskattad målare, som väl kände till både den trakt han målade från och dem han målade för.

    Att hans målningar fortfarande är mycket omtyckta har väl framgått under arbetet med inlåningen till utställningen.

    1977 är Oscar Lyckes målningar på en gång uttryck för en allmän tidsanda och för norrländsk kulturtradition. De topografiska motiven har heller inte de blivit mindre intressanta med åren.

    Sundsvalls museum tackar alla dem som gjort denna minnesutställning möjlig genom att under en och en halv månad avstå från att ha sina Lycke-tavlor hemma.

    Barbro Björk

    ”De vinna på att ses i lugn och ro..”

    Stilmässigt kan man närmast hänföra Oscar Lycke till nationalromantiken en epok inom den svenska konsten som var särskilt påtaglig under årtiondena kring sekelskiftet. Många av de målare som framträdde då hade kontakt med de nyss moderna strömningarna på kontinenten, särskilt i Frankrike, där de mött sådana riktningar som impressionismen och symbolismen. Mer eller mindre tog de intryck av dessa, men de flesta präglades av den franska riktning, som kallas realism och som sätter vardagsmänniskan, hennes miljö och villkor i främsta rummet och som lägger vikt vid att skildra miljön, vanligen mest landskap, på ett i huvudsak verklighetstroget sätt. Man bör kunna se på en tavla var den är målad – det var kravet som allmänheten ställde på 1890-talet och som många, bland dem Oscar Lycke, accepterade.

    Lycke hade tydligen förmånen att redan i början av sin egentliga konstnärsbana vinna mycken uppskattning. Det framgår bl a av ett reportage , sannolikt i en tidning i Sundsvall (hans efterlämnade klippbok är mycket sparsam med dateringar liksom han också är det i sitt måleri). Medarbetaren hade besökt Lycke som då hade en ateljé i en bondgård i Sidsjö. Där hade han mest målat snölandskap. Vi läser:

    ”Hr Lycke är en ung man, som sträfvar att genom egna studier allt mer vidga sin blick för naturens skönheter och öfva sin hand till allt säkrare återgifvande i färg och perspektiv af hvad hans öga uppfattat.”

    Citatet visar att Lycke målade på ett sätt som var ”i tiden” – han var på väg att inmuta sin hemtrakt i nationalromantikens intressesfär. Denna konstriktning lade an på att inte bara återge landskapets formella utseende utan också att berika det med uttryck av starka och engagerade känsloupplevelser. Människor, agerande i någon vardaglig syssla, förekom ofta på bilderna. Så också hos Lycke, varom man kan läsa i en notis, sannolikt i en Östersundstidning:

    ”Hr L, som stammar från Jämtland – hans far är född i Offerdal – har under sommaren besökt sina stamfränders land. – Särskilt fäste vi oss vid en aftonstämning från Dufed, där älfven gör sig ypperligt midt i ett sommarlandskap, hvaröfver aftonrodnaden strör sin stämning, samt en solig sommarbit från Forsbackarna med en hökörande landtman i förgrunden.”

    Av denna beskrivning framgår det romantiska draget i Lyckes måleri. Skribenten är också angelägen påpeka att Lyckes far var från Jämtland. Det lokalt nationella momentet tas tillvara.

    En recensent i Örebro Dagblad tar fasta på ljuseffekterna. Den stora duken ”Vinterafton”, med älvmotiv har så mycket luft ”inom ramen, att man riktigt häpnar. Illusionen flyttar åskådaren direkt in i landskapet, där färgerna i en stor och mäktig symfoni spela naturens lof.”

    I Karlstads-Tidningen recenserade skalden Oscar Stjerne en utställning på Stora rådhussalen. Lycke var då sedan fem år tillbaka bosatt i Delsbo och hade hämtat många av sina motiv därifrån. Stjerne skriver bl a i romantisk anda: Lyckes ”många landskap från Avasjön visa, att han med kärlek och förstående trängt djupt in i och förmått fånga deras ensliga vildmarksstämning, som både tjusar och väcker svårmod. Han målar dem gärna i höstkvällarnas bristande, dystra skönhet, vilken han med jämförelsevis enkla medel förstår att levande framtrolla.”

    Janrik Bromée skrev omkring år 1915 i Jämtlands Tidning på tal om målningen ”Jämtland” bl a en beskrivning, som kan gälla åtskilliga av Lyckes landskapsmotiv: ”Vi stå på den höga älfstranden. Strax intill oss ligga ett par rödmålade torpstugor, från hvilkas skorstenar en svag rök sakta ringlar sig. Bredvid stugorna resa sig några härbärgen, och på ett af de små åkerlanden, som omgifva dem, väntar mognad säd på skörd.”

    Olof Högberg, författare till ”Den stora vreden”, tillhörde Lyckes beundrarskara. Till en utställning år 1906 skrev han en entusiastisk artikel – oklart var – där han konstaterar att Lycke skördat ”löftesrik uppmuntran af mycket afsevärda konstdomare”. Året därpå skrev Högberg i Upsala Nya Tidning med anledning av en Lycke-utställning i Norrlands nations stora sal så här: ”Realistisk målare med fast och säker teckning, som icke ens i nattstyckena vill låta detaljerna helt försvinna i summarisk förtoning, sträfvar hr L, så som det synes med framgång, till ett poetiskt fördjupande af landskapsskildringen.”

    I mars 1918 ställde Lycke ut i en konsthandel i Köpenhamn. För Berlingske Tidendes reporter kunde han då berätta att han strax förut haft en utställning i Amerika, där han fått goda recensioner och sålt bra.

    I Köpenhamn fick han också placera flera tavlor. Han berättade att han tyckte särskilt bra om att måla snömotiv därför att han tillbragt hela sin ungdom i Medelpad. Han sade också att han kände sig besläktad med den kände snömålaren Gustaf Fjaestad.

    Den danske reportern frågade Lycke om han inte kände sig lockad av de unga modernisternas experiment. Då svarade Lycke med ord, som kan sägas vara representativa för många av 10- och 20-talets generation: - Ni mena t ex Grünewald. Nej, honom skrattar vi åt i Sverige. Jag har en liten flicka på fem år som målar precis som han.

    ”Og Oscar Lycke ler, saa det ruller mellem Nordlands Fjelde” slutar Berlingskes reportage.

    Till sist ett citat från Nya Värmlands-Tidningen, där man bl a meddelar att Lycke också var verksam som teaterdekoratör. Han hade målat fonden till dramat ”Biltog”, som hade handlingen förlagd till Delsbo. Utsikten över sjön Dellen gav åt föreställningen ”stark stämning och karaktär”. Och så slutar recensionen så här:

    ”En kritiker har yttrat, att Lyckes taflor icke skola studeras hastigt. Detta är alldeles riktigt. Ty de vinna på att ses i lugn och ro. Den konstälskande publiken bör ej försumma att lära känna dem”.

    Det kan man ju säga idag också.

    Åke Hanaeus

    Inför Oscar Lycke-utställningen i Sundsvalls museum har konstnärens dotter, fru Barbro Boström i Umeå, här skrivit ner några minnen av sin far:

    Den 20 mars 1877 föddes Nils Oscar Lycke i Sundsvall. Fadern var skräddare och familjen bodde i centrala stan. Det fanns fem barn i familjen varav Oscar var den näst äldsta. Tidigt började han intressera sig för måleriet, var alltså ute och tog motiv, så redan vid 18 års ålder hade han slitit ut sin första palett. Han målade små blommor på den och gav den till sin yngsta syster. Jag fick den i gåva av henne och har den ännu i min ägo.

    I skolan, Sundsvalls läroverk, hade han en teckningslärare som varnade honom för att inbilla sig att han skulle kunna bli en riktig artist. Konflikterna dem emellan var skarpa, men envist arbetade han vidare. Han åkte mycket omkring och sökte motiv i Hälsingland, Jämtland och Medelpad.

    Han hälsade även på hos lapparna och levde deras liv med saltat kaffe och rökt renkött, vilket nog inte var så bra för magen. I april 1903 skriver Dagens Nyheter: ”En längre skidfärd i Oviksfjällen har i dagarne företagits af redaktionssekreteraren på Jämtlands Tidning Janrik Bromée och artisten Oscar Lycke. Färden togs från Östersund till Bydalens turiststation, öfver Västfjället och vidare upp till Bottenbådarnas lappläger där de hvilade ut en natt i kåtan. Dagen därefter fortsattes färden ned mot Gästvalens och Håckervalens fjällhöjder samt vidare till Sällsjö fjällby och slutligen till Mörsil, dit de framkommo i god kondition efter tre dagars färd uppe i fjällvidderna. Hela den på skidor tillryggalagda sträckan uppgår till omkring 10 mil. Lappar fungerade som vägvisare. Vädret var under nästan hela färden vackert, skrifves till Dagens Nyheter.”

    Vid omkring 30 års ålder fann han sin blivande maka Karin i Hudiksvall och något år därefter blev det giftermål. De bosatte sig en kort tid i Delsbo för att senare flytta till Göteborg. Under den tiden målade han en stor tavla över Göteborg. Han satt i ett hotellfönster och fångade motivet. Värmlandsskalden Oskar Stjerne bodde där den tiden och eftersom det var en gammal god vän så blev det en trevlig samvaro för familjerna.

    Efter ett par år blev det flyttning igen, då till Stockholm. Det var väl omkring 1915 till 1918. Det blev en besvärlig tid, det var ju krigsåren och det var ont om mat, mjölk, kaffe m.m. Det gällde att vara ute i tid och stå i kö. Vi bodde vid en park där det fanns ekar. Av alla nerfallna ekollon plockade vi barn med hem, och så rostades de till kaffesurrogat. Lingonblad blev det te av.

    På somrarna bodde vi ute vid Räfsnäs i Stockholms skärgård. Det var en fin plats med många vackra motiv från klippskrevor och fiskarstugor.

    Nu blev det dags att flytta igen, till födelsestaden Sundsvall denna gång. En villa hade han tur att få tag på. Efter en ganska grundlig reparation och ombyggnad kunde inflyttningen ske.

    Väggarna i nedre planet målade han själv med hjälp av familjen. Det blev färgglatt, krumelurer i rosa, blått och grått. Det såg glatt och lite ovanligt ut. Vännerna kom gärna på besök, konstnärer och skådespelare som hittade vägen ut till Kummeltorpet (vid Heffnersvägen).

    På övre våningen hade han inrett sin ateljé. Klockan 07.00 var han i full aktion. Där var han intensivt upptagen så länge den speciella ”dagern” fanns kvar. Var han tveksam på någon färgsammansättning på himlen t ex ropade han på oss för att få kritik, och på barns vis sa vi vår mening och då blev han nöjd.

    När ljuset ändrat sig slutade han måla och ägnade sig åt trädgården.

    Den var han mycket intresserad av och odlade blommor i mängder, potatis och grönsaker. Fruktträd och syrener fanns det också. Bland alla fina blommor var han mest förtjust i den lilla blomman Reseda. Den fanns alltid med. Vi bodde granne med en trädgårdsmästare. Av honom fick han många goda råd.

    Långa tider av sommaren bodde vi i Liden, hos Lindbergssons i Bodacke. Där vandrade han med sitt staffli på ryggen och kunde slå sig ner på en vacker plats och teckna. Det var mycket vackert att se där.

    Vi barn hade också en härlig tid där bland djur och vänliga människor. Vid hemkomsten blev det ett flitigt målande. Alla vackra intryck han fått ville han återge så fort som möjligt. Var det tal om att det skulle bli en utställning var det inte värt att störa i ateljén.

    Omkring 1925 började han på att etsa. Det största bladet blev Sundsvalls torg, som han satt i Stadshusets trappuppgång och ritade av. På den tiden var det hästar som drog kärrorna. Bönderna sålde sina varor och hästarna åt.

    Det blev en hel del etsningar, bland annat av Luffarhärberget i västra delen av stan. Många vackra akvareller, tusch, teckningar och även en del porträtt ägnade si han åt.

    Ideella föreningar var han gärna med i och drog sitt strå till stacken. Som t ex Tomtarnas basar, Barnens Dag m fl. Han ritade roliga gubbar och gjorde dekorationer.

    När han närmade sig de 50 åren var han mycket sjuk, han led av en svårartad ögonsjukdom, och kunde knappast själv ta del av dagen. Han blev mycket uppvaktad av vännerna och föreningar.

    De Blinda uppvaktade t ex med en fin minnesgåva, som tack för det han hjälpt dem med.

    Oscar Lycke avled den 14 maj 1927 och ligger begravd på Sundsvalls griftegård.

  • ProfessionKonstnär
  • GenderMan
  • NationalitySverige (SE)
  • DigitaltMuseumSearch in «Lycke, Oskar»
• Avbildad, ortSverige Medelpad Västernorrland Sundsvall Skön Skönsberg Heffnersvägen
• Specific subject termskonstnär ateljé bostad
• SubjectKonstnären Oskar Lyckes ateljé och bostad "Kummeltorpet" efter Heffnersvägen. Bild 2 visar konsnären med hustrun Katarina Holmer.
• Type Photograph