Mamma läser söndagspredikan [Oljemålning]

About the object

• aboutOljemålning på duk, ramad i enkel guldlist.
• ArtistBohlin Landström, Tora
• TitleMamma läser söndagspredikan
• IdentifierUM033719
• Materials and techniquesOlja på duk
• Type Fineart

• Other information

  Målningen är en av 21 i sviten ”Barnsliga bilder med gullkant på”. Här skildrar Tora Bohlin Landström upplevelser från sin barndom vid mitten på 1920-talet i norra Bohuslän. Teman är vardagens arbete, förhållande mellan vuxna och barn, uppfostran, årets och livets högtider, lekar, kalas, dans, emigration, vandringsfolk. På varje motiv finns barnen med liksom djur av alla de slag. Stilen är naivistisk, detaljrik och ofta humoristisk.

  “Barnsliga bilder med gullkant på” är målade i början av 1980-talet och är publicerade med Tora Bohlins egen text i boken med samma namn. Den utkom på Bohusläns museums förlag 1986 och samma år visade Bohusläns museum också en utställning med bilderna.

  Målningarna är en gåva av Tora Bohlin Landströms söner.

  Expand text Collapse text
• Indexing termKonst Målningar
• Specific subject termsBarndom Samvaro Söndagsskola Ålderdom Högläsning Syskon Katt Trasmatta Krukväxt Gardin
• General subject termInteriör
• Subject

  Mamma läser söndagspredikan

  Allan och Bettan och jag var de minsta i vår familj och det var bara ett år emellan oss.

  Så när Bettan var fem, då var jag sex och Allan sju år. Sen var Göran nio, Harry elva, Hilding tretton, Georg femton, Bertil sjutton, Hulda tjugo — nygift, bodde i en granngård — och Ebba var tjugotre och lärarinna i Sävar, utanför Umeå.

  Jag tror jag skall berätta om det året när jag var sex—sju år. Året innan jag började skolan.

  Jag heter Tora, men Ebba kallar mej för Dronta, och alla andra säger Ojan till mig. Det blev väl så av bara farten, eftersom Göran och Allan slutar på -an. Bettan som är döpt till Betty efter mormor får förstås heta Bettan. Annars går Bettan och jag alltid under benämningen "tösong-ane" och Allan och Göran är "piltongane". Bettan och jag tilltalas också som "min lille mössehumla", "lille kackerlacka", "lille skrubbskädda",

  och "lille gullhjärta" och "hjärtegullet" när vi ska "raras" med och "lille rompetröll" förstås. Det är det vanligaste, både som smek- och skällsord.

  Jag börjar med en bild en söndagsförmiddag. Pappa är i lagården ännu, men vi ungar är alla tvättade och söndagsfina och uppradade. Farfar, han är så gammal och sjuk. Pappa har hämtat hem honom till oss, så mamma kan sköta om honom ett tag.

  Min farmor har jag aldrig sett, för hon var död före jag föddes, men farfar gifte om sig, när han var över sjuttio år, och så fick han en pojke som heter Erland.

  Erland är mest som en bror för oss. Han är ett halvt år yngre än Allan och ett halvt år äldre än jag, så vi brukar leka tillsammans.

  Ja, så sitter vi i "farfars" kammare och mamma skall som vanligt läsa dagens betraktelse i "Huslig andaktsbok", af Magnus Fredrik Roos med åtföljande sånger af Fredrik Hiller, tryckt 1896, i gammmal stil.

  "Ära vare honom som oss älskat, och tvagit oss af våra synder... Honom vare ära och välde från evighet till evighet."

  Mamma läser alla morgnar, och kvällar också. Sen fortsätter hon sy, eller dunka i vävstolen.

  Det somnar vi med om kvällarna.

  Fast pojkarna ligger och sjunger eller pratar om "Fritiofs saga",

  "Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida som jagande falk" osv. -

  Jag tror de kan den utantill. Hela "Fritiofs saga", (är väl den tidens Stålmannen kan man tänka).

  I postillan har mamma ett så rart kort på Jesus. Julen 1919 står det bakpå.

  Det är lika gammalt som Bettan. Det är en så fin genombruten kant på sidorna, med blommor på, fast det har gått sönder lite.

  Vi älskar det, men vi får sällan hålla i det, för mamma är så rädd om sitt bokmärke med den snälle, tjocke, fine Jesusen på! Med änglafåglar som svävar över honom! Och fin utsikt över sjön har han också!

  Titta på Göran! Nu kan han inte sitta still längre! Han önskar att det ska komma någon så mamma måste skynda på med postillan. Han sträcker på sig och kikar genom fönstret. Men det har han inget för.

  Hilding sitter så snäll och ordentlig. Rare, goe Hilding! Han är alltid snäll och ordentlig.

  Bettan har slutat ringa med fötterna. Hon passar på att sova en blund. Fast annars är det allt jag som somnar och sover i de mest otroliga sammanhang, till och med på dass, retas de andra med mej. Men här sover Bettan, och Spinna också.

  Spinna ligger på golvet, och är en solkatt ibland, — om solen ligger på. Harry sover visst han med. Ohh! Vad gäspigt! Ohh!

  Allan tänker nog på vad Bertil med lysande ögon sa i morse, att "om tjugo år landar vi med sex flygmaskiner på Vallen, det ska bli grejor det".

  Dessutom ska de om en stund prata om motorcyklar och den bil han tänker köpa, bara han blir tillräckligt gammal. Men Georg! Men Georg då!

  Tänker han verkligen smita? Nej, det törs han nog inte i alla fall. Han står där och håller sin hartass i handen. Den fick han för ett tag sedan, när han sköt sin första hare, och den lämnar han då aldrig ifrån sig. Den där hartassen gör honom visst väldigt stor och belåten och märkvärdig. Med den där hartassen drar han fort, fort över tungan på Bettan när hon räcker ut den. Ibland torkar han upp lite spissvärta på hartassen så att den ska bli ännu äckligare när han drar den över Bettans tunga. Hon kommer nog snart att sluta med att sträcka ut sin försmädliga tunga tänker jag.

  Jag kom att tänka på vad Georg gjorde med Bettan och mej före Huldas bröllop i somras.

  Det är så att på somrarna får vi vårtor på händerna, och vi törs inte ta de stora gräshopporna — "vårtbitarna" som äter vårtor — så vi har en lapispenna, den slickar vi lite på och smetar på vårtan med. Då blir den svart, och det bränner till lite, och efter ett tag försvinner den. Nu på Huldas bröllop skulle Bettan och jag vara brudnäbb. Vi skulle vara så fina, så fina. Vi skulle ha likadana klänningar som tärnorna. Tunt skärt tyg med vita risgryn i — muscher sa mamma — och sydda med två volanger på. Och då tar Georg, det snillet, och bränner oss med lapis på nästipparna. "Väldigt snyggt! Faktiskt, väldig snyggt, och mycket passande, med svarta nästippar på brudnäbb" tycker han.

  Mamma och Hulda tyckte helt annorlunda! Bettan och jag brydde oss egentligen inte om det, för näsorna trillade ju inte av, och inte såg vi heller hur vi själva såg ut. För övrigt hade jag fått ett par så söta ljusgröna kängor av morbror Otto, som han köpt i London, i England, åt mej, och dem är jag så fin i, så inte brydde då jag mig om att nästippen var svart!

  Det är allt bra långsamt att sitta still så här länge! Men det måste vi.

  Farfar han köper tuggtobak. Den ser ut som en fläta och ligger i en platt ask. Vi får det blågröna märket som ligger i. Det är runt, och förresten blankt på baksidan, stort som en tvåöring. Vi tar hål i det med en spik och trär en sytråd i det, och hänger det i granen till jul.

  Nu är sommarn slut, och fullt med hö på rännet. Vi har grävt ut höet och gjort små rum åt oss vid fönstren så det är ljust och sen har vi gjort gångar som vi kryper i när vi hälsar på varandra. Vi bjuder på låtsaskalas, och sen gör vi hästar av hö, och så hoppar vi högt från takbjälken och ner i ladan. Det händer ibland att vi är så ivriga att vi inte ser oss för, och då kanske det bara är tunt med hö, så vi bara smäller i brädgolvet

  där vi hamnar. Vi kan inte andas, och det gör hemskt ont. Det är farligt, och vi säger inget till någon, utan så fort vi kan smyger vi oss ut, och är för oss själva ett tag, tills det värsta har gått över - - -

  "Herren vände sitt ansikte till oss och give oss sin frid - - - Amen!"

  Nu var det slut!

  Nu skall Bettan och Allan och jag ut och hoppa i höet.

  Tra la la..."

  Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 8 - 11.

• Avbildad, ortSverige Bohuslän Västra Götaland Munkedal Svarteborg Skåneröd Göteborgs och Bohus län
• TitleMamma läser söndagspredikan
• DesignationOljemålning
• Catalog levelGruppering

• Dimensions value
  • Height580.0 mm (Totalmått)
  • Width923.0 mm (Totalmått)
• TechniquesOlja