Dykeriets historia

Dykfantasier

Under medeltiden fantiserade många snillen om olika maskiner för arbete under vattnet. Apparaterna hade alla en sak gemensamt: Dykarna hade aldrig överlevt om de provat dem!

De naturvetenskapliga kunskaperna var inte så höga då, det skulle dröja långt fram i nutiden innan dykningen blev säkrare. Ett undantag fanns, stora dykarklockor i metall. De fungerade ungefär som de gamla antika lerkrukorna men istället för att bara andas i dem så stod man inne i dem. De användes först i södra Europa men tekniken spreds långsamt norrut och nådde Sverige på 1600-talet.

Dykerihemligheter

Ända fram till 1700-talet hade dykarna hållit tyst om sina yrkesknep. Men 1734 skrev den svenske vetenskapsmannen Mårten Triewald en av världens första böcker om dykteknik. Boken berättade om olika dykarklockor och system för luftförsörjning. Den hade också många bilder på olika specialverktyg. Nu blev ingenting hemligt längre.

Dykeriets utveckling

Världen under havsytan var länge oåtkomlig för oss människor. Fridykarna blev de första som dök ner i det okända djupet. De hade ingen utrustning bara ett rep med en sten. Då sjönk de snabbt till botten och kunde plocka upp musslor, koraller och annat användbart.

För två tusen år sedan kom någon på att stora lerkrukor kunde användas som lufttankar. De sänktes ner i vattnet med öppningen nedåt, då stannade luften kvar i krukan. Fridykarna kunde sticka upp huvudet i urnan och andas in ny luft.

På 1600-talet kunde kanonerna vara mer värda än krigsskeppet de stod på. Därför ville man bärga kanonerna och använda dem igen om fartyget förliste. De flesta kanonerna på skeppet Vasa bärgades efter att hon sjönk 1628. Det gjordes ännu svårare bärgningsarbeten på skeppet Kronan som gick till botten 1676.

Dykarklockan var svår att manövrera på 26 meters djup där det var både mörkt och kallt. Luften räckte normalt bara för en dykning mellan 15 och 30 minuter. När arbetet var jobbigt, andades dykaren mer och luften tog slut fortare. Det gällde att arbeta lugnt och klokt.

Under första hälften av 1800-talet ersattes dykarklockan av tungdykningen. Det var en teknik som gav dykaren luft genom en slang från en pump istället. Dykaren hade en vattentät kopparhjälm med luftslang, en hel dräkt och tunga skor. Luften pumpades ner i hjälmen så att dykaren kunde andas normalt hela tiden.

På 1860-talet utvecklades en teknik som kallades lättdykning. Dykaren andades genom ett rör från en tank på ryggen som fylldes med luft genom en slang från ytan. Slangen kunde kopplas bort från tanken och då rörde sig dykaren helt fritt så länge luften i tanken räckte till.

I början av 1900-talet kom den första medicinska handledningen för dykare. Nu fanns det viktig kunskap för att göra dykningen säkrare. Men dykning är aldrig ofarligt, det alltid viktigt att vara noggrann och försiktig.

Den tunga dykaren kunde arbeta ned till 60 meter och bara andas in vanlig luft. 1945 använde den svenske dykaren Arne Zetterström en andningsgas med väte istället och blev då först med att kunna dyka 160 meter djupt.

Under 1900-talets slut blev tekniken och utrustningen så bara att marinarkeologer kunde leta efter välbevarade fartygsvrak på Östersjöns botten. På så sätt får vi reda på hur fartyg såg ut förr i tiden och vad de hade för last.