Från segel till ånga

I början av 1800-talet hade flottan segelfartyg byggda i trä men ångfartyg i järn blev snart ett alternativ. Det experimenterades tidigt med ånga men till en början ansågs den opålitlig och energislukande. Räckvidden begränsades av den mängd kol man kunde ta med ombord. Därför fanns under en period både segel och ånga på fartygen.

Den svenska flottan byggde på 1870-talet sina sista örlogsfartyg med både segelrigg och ångmaskin. De första ångfartygen drevs med hjul men senare gick man över till propeller som var ännu effektivare och även säkrare för örlogsfartyg. Skovelhjulen kunde lätt skjutas sönder av en fiende och då hade fartyget blivit omöjligt att framföra.

Teknikutvecklingen gjorde ångfartygen mer pålitliga och de kom att ersätta i stort sett alla segelfartyg i flottan. Ångfartyg var mindre beroende av väder och vind. De var lättare att styra, hade en stabil högre fart och krävde färre personer i besättningen.

I utställningen kan du prova en riktig propellerångmaskin som har suttit i kanonbåten Skuld. Maskinen väger 17 ton och har en effekt på 390 hästkrafter. Du kan också se en propellerångmaskin från 1894, tillverkad på örlogsvarvet i Karlskrona för ångslupen af Chapman. En ångslup var ett litet ångmaskindrivet fartyg eller en större skeppsbåt − en passagerarbåt som också kunde användas som dragare av segelfartyg och pråmar.

Här finns också en modell av kanontornet på pansarskeppet Sverige, som du kan titta in i. Modellen visar hur ett kanontorn på pansarskeppet Sverige fungerade. Ammunitionen hämtades upp från krut- och projektildurkarna, längst ner i fartyget, med hjälp av en hiss upp till den rörliga delen av tornet. Av säkerhetsskäl lastades den där om till en ny hiss upp till själva kanonen. Besättningen var skyddad inne i kanontornet eftersom fartygen inte längre hade kanondäck med luckor