Nödvändighet

I början av 1900-talet hade Sveriges befolkning på kort tid nästan fördubblats. Första världskriget och det faktum att det byggdes väldigt få bostäder gjorde att bostadsbristen var akut. De tidigaste nödbostäderna som återfinns i ArkDes samlingar är ritade av Gunnar Asplund. De uppfördes 1917 i kvarteren Stativet och Tumstocken på Södermalm i Stockholm. I det material som Asplund lämnat efter sig finns vackra ritningar med olika plan- och fasadförslag. I ett vackert planperspektiv ser man hur placeringen av huset bildar en egen liten inhägnad by med förråd och dass som avgränsning mot Ringvägen. Husen revs efter en brand på 1960-talet.

1919 uppfördes ett antal provisoriska nödbostäder i Vanadislunden i Stockholm. Lägenheterna var mycket små men välplanerade. Trots tanken att de bara var tillfälliga hem i den akuta bostadsbrist som rådde, står de än i dag kvar. Husen har träfasad och området bildar en liten oas mitt i trafikkarusellen kring Roslagstull. Arkitekten var Axel Wetterberg och i Sveriges Arkitekters fotosamling finns ett antal fotografier av husens exteriörer.

Hus för barnrika familjer

En typ av nödbostad är de så kallade Barnrikehusen. I samlingarna finns den här typen av hus i flera arkitekters samlingar. Husen kom till under 1930-talet då bostadsbristen fortfarande var mycket stor. Kommunerna stod för tomtmark och familjer fick rabatt på hyran i förhållande till hur många barn de hade. I arkitekten Erik Fribergers ritningssamling går det att studera hur han skissade sig fram till den rätta planlösningen. Han testar olika mått och former, gör små noteringar. I Sune Sundahls fotosamling finns bilder tagna från de områden med barnrikehus från tiden då de precis blivit uppförda. För många familjer innebar lägenheterna en enorm lyx även om flera personer ofta fick dela rum.

I Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Slöjdföreningens samling finns över 80 kartonger med material från den så kallade bostadsvaneundersökningen som utfördes på 1940-talet. Familjer utfrågades om hur de sov, åt och använde sitt hem. Bland annat finns anteckningar, protokoll och sammanställningar från intervjuer som inredningsarkitekten Lena Larsson utförde med ett urval familjer som bodde i barnrikehusen. Särskilt anmärkningsvärt är hennes egna personliga åsikter om familjemedlemmarna och deras inredningssmak.

Svenska nödbostäder utomlands

Svenska nödbostäder utomlands

Sverige har även hjälpt andra länder med nödbostäder. Efter andra världskriget var delar av Frankrike sönderbombat. Arkitekten Sven-Ivar Lind fick då i uppdrag av svenska regeringen att rita bostäder för Caen i Normandie. Husen skickades ner i paket och byggdes på plats. De första husen var mer tillfälliga byggnader medan det senare byggdes hus som står kvar än idag. Husen har svenska standardkök och är målade ”svenska” nyanser.

I slutfasen av Balkankriget, cirka 1993-1994, fanns en hel del internflyktingar som ockuperade bland annat skolor i Bosnien. Det här stoppade till viss del upp det vardagliga livet för människor och det fanns ett stort behov för dem att få en bostad. SIDA kontaktade arkitekten Nils Carlson som fick uppdraget att rita nödbostäderna. På plats insåg Nils snabbt att det krävdes ett mer långsiktigt tänkande för att projektet skulle bli bra. Hans vision var att husen på sikt skulle bli ”vanliga” hus. Det rörde sig om många udda sammansatta hushåll och de flesta hade mycket packning. En lösning blev parstugor med loft. Loften kunde till en början användas som förråd och i en framtid göras om till rum. Nils arbetade även mycket med placeringen av husen för att skapa en bra utemiljö med naturliga mötesplatser och förutsättning för att odla. Grannskapstanken var något helt nytt för hans bosniska arkitektkollega och det blev en sensation.

Add a comment or suggest edits

To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».

Leave a comment or send an inquiry

Share to