2020 – ett skymt men inte glömt 300-årsjubileum

Året 2020 kommer att gå till historien av flera skäl. Pandemin Covid 19 drabbade hela världen. Postmuseum firade ett kärt jubileum. Ett jubileum över att Postverket/ Posten/PostNord har ägt sitt hus på Lilla Nygatan i 300 år.

Logotyp 300 år. Grafisk form: Kina Larsson.

Vid Lilla Nygatan 6 i Gamla stan ligger ett stolt stenhus i milda färger som grönt, gult, bärnsten, beige och grått. Entrén med sin kolonnportik i kolmårdsmarmor ska påminna om ett romerskt stadspalats. Över entrén står det Kongl: POST:HUSET. Det är ett hus som somliga dagar eftertänksamt tycks sjunka ihop lite, med en nästan hörbar suck, för att somliga dagar sträcka på sig och sträva upp i himlen över Gamla stan. Året 2020 kommer att gå till historien av flera skäl. Postmuseum firade då ett kärt jubileum. Ett jubileum över att Postverket/ Posten/PostNord har ägt sitt hus på Lilla Nygatan i 300 år. Ett ägande av ett hus som inneburit, innehållit och betytt mycket för många. Men samtidigt som champagnekorkarna borde ha flugit i luften slog den skoningslösa pandemin Covid19 till och jubilaren skymdes bakom stängda dörrar.

I maj stod ändå en mindre jubileumsutställning kallad 300 år klar. Utställningen bestod av tre vepor om husets historia placerade i trappavsatserna och två montrar fyllda av föremål och minnen. Här trängdes allt från ett litet förstoringsglas av silver och bergkristall från den forna filateliavdelningen, glas och bestick från frukostrummet, delar från vackra kakelugnar som funnits i huset, blyplomber från persedelförrådet samt en revolver från tiden då posttjänstemännen fortfarande var beväpnade. Under de två månader som museet hade öppet under pandemin var det förstås endast få besökare som fysiskt kunde ta del av utställningen. Digitalt via museets webbsida var det däremot lätt för alla att ta del av jubileet och berättelserna om husets historia.

Ferdinand Tollins målning av posthuset på Lilla Nygatan 6 från 1840.

Men vad är väl ett hus utan alla sina människor?

Det är svindlande att tänka på all personal som arbetat här, alla kunder som besökt postkontoret fram till 1939 och från 2011 besökt Företagscenter, alla de som bott i huset, butikskunder, museibesökare, restauranggäster, biblioteksbesökare, skolklasser, gruppvisningar, konferensgäster, hantverkare, föredragshållare, filatelister, turister, artister… Det är omöjligt att nämna alla kategorier eller människor som rört sig i huset under årens lopp. När vi kollegor funderar över dessa digra 300 år inser vi plötsligt att vi också är en del av husets historia.

"300 år är häftigt, få andra hus kan skryta med det ", säger Vivi Nybom, utställningsproducent och pedagog, som arbetat med 300-årsjubileet och på museet i drygt 25 år. Arbetet med att plocka fram föremål har givit henne aha-upplevelser. "Tänk att det allra första huset som postverket köpte var så skruttigt och att det krävdes så många reparationer redan innan rivning och ombyggnad. Synd att det inte finns fler bilder på hur huset såg ut från början".

Vad hände då den 24 maj 1720?

Postverket köper en av två fastigheter i kvarteret Penelope, ett kvarter som då var uppdelat på tre tomter i staden mellan broarna, nuvarande Gamla stan. Huset som införskaffas kommer att bli stadens enda postkontor fram till 1875. Det hade tagit sin tid att besluta om ett eget posthus. Posten grundas och organiseras som bekant redan 1636. Verksamheten i Stockholm tas om hand hemma hos postmästarna på olika adresser i Gamla stan samt av postbönderna längs med de stora vägarna ute i landet.
Kvarteret Penelope nämns första gången 1646 och 1651 finns det utsatt på en karta. 1656 köper den driftiga handelsmannen och rådmannen Anders Jönsson en av tomterna för 607 ½ silverdaler av staden och bygger ett hus. Anders Jönsson hade gått i räkneskola i Lübeck och var en ansedd rådman. 1676 finns det ett mindre hus även på den andra tomten. Nio år senare äger Claes Henrik Grönhagen det mindre huset. Grönhagens arvingar säljer det 1717 till Aron Parment. Anders Jönssons arvingar säljer det äldsta större huset till Carl Piper 1688 som sedan säljer det till landshövdingen Petter Franc. Francs arvingar söker sedan efter en lämplig köpare, förmodligen på grund av kung Karl XII impopulära extrabeskattning. 1718 utfärdar Karl XII en förordning om att posten och gästgiverierna ska gå samman. När kungen sedan stupar i november återgår postverksamheten raskt till sin ursprungliga organisation och reformen dras in. Postverkets chef ser sig snabbt om efter ett bekvämt, i staden väl beläget, ståndaktigt och lämpligt stenhus. Valet faller på Lilla Nygatan 6. Francs arvingar säljer huset till Postverket den 24 maj 1720. Köpesumman är 45 000 daler kopparmynt i plåtar. Posthusets trehundraåriga historia har nu tagit sin början.

Karta över kvarteret Penelope från 1771.

Vad var det då för ett hus som postverket hade köpt?

Glada och stolta var säkert överpostdirektör Henrik Bunge och postverkets ledning där i maj 1720. Kanske till och med lättade över att äntligen kunna disponera ett eget hus. Men huset var gammalt och slitet. Det är i stort behov av renovering. För 2000 silverdaler ska huset ”bliwa så godt som nytt”. Renoveringarna och de tillfälliga reparationerna fortsätter sedan under hela 1700-talet. Postverket köper sedan även det andra huset, det så kallade Parmentska huset 1792. Posten äger nu hela kvarteret och planeringen för en mer hållbar lösning för posthuset på Lilla Nygatan tar fart.

Postverksamhet och krogliv

I kvarteret Penelope ligger också fyra krogar. En av dem som driver en krog är Ingrid Andersdotter Lind, hustru till hovslagargesällen Nils Falberg. Att driva en enklare krog i 1700-talets Stockholm var ett kvinnoyrke och ett sätt att försörja sig. Att som kvinna besöka krogen var däremot inte tänkbart. Henrik Bunge skriver till Kanslikollegium och ber om att få behålla krogarna, det är ett bra sätt att få in pengar till det kostsamma underhållet av fastigheten. Men hyresgästerna måste hålla sig lugna, utskänkning får inte förekomma efter klockan nio på kvällen.

Tuschteckning av Fritz von Dardel
Carl von Linné

Carl von Linné och fribrevsrätten

Mellan 1738-1741 arbetade Carl von Linné som praktiserande läkare i Stockholm. Linné använde sig då av stadens postkontor på Lilla Nygatan 6. Han sände sina tjänstebrev som fribrev och behövde därför inte betala porto. Inga privata hälsningar fick dock medfölja brev som skulle befordras som fribrev. Men vid ett tillfälle fick Linné en anmärkning av överpostdirektör Leonhard Klinckowström. Linné hade nämligen skickat en hälsning i brevet till sin goda vän och läkarkollega Abraham Bäck. Bäck lyckades tala Klinckowström till rätta och Linné lovade att aldrig mer skicka privata hälsningar i fribrev. Klinckowström bodde även på Lilla Nygatan 6. Huset rymde en bostad åt överpostdirektören, hans familj och tjänstefolk.

I mitten av 1800-talet har posthuset i stort sett fått det utseende det har idag. Då hade det gamla huset rivits och ett nytt hus i nyantik stil hade byggts på det gamla. Men inga brev bars ännu ut till allmänheten av brevbärare i Stockholm utan alla som väntade brev fick bege sig till postkontoret och studera brevkartorna i entréhallen. De brev som inte hämtades ut förtecknades som överblivna på "överblivna kartan". Det var en strid ström av människor som besökte postkontoret på Lilla Nygatan. Det var helt enkelt en sjudande verksamhet. På fasaden över balkongen står det Byggt under Konung Carl XIV Johans VII regerings år. Det syftar nog på den stora ombyggnaden 1825. Det finns flera intressanta postryttarartiklar skrivna om husets arkitektur och historia som till exempel: Postmuseifastigheten, en anrik postal byggnad av Skans Torsten Nilsson (1958), Ett beständigt posthus i staden av Sven Carlin (1986) samt Andreas Heymowskis artikel Postmuseihuset förr och nu (1991).

Frimärksförråd, tryckeri, persedelförråd, Postsparbank och det Kungliga Patentverket

Alla som väntade brev fick bege sig till postkontoret och studera brevkartorna i entréhallen i posthuset. Skämtteckning av Fritz von Dardel från 1842. Hellström, Yngve

Mellan 1864 - 1904 låg också frimärksförrådet på Lilla Nygatan. Förvaltaren, kontrollanter och biträden skulle räkna alla frimärken, brevkort, frankokuvert och sparmärken som trycktes på Jacob Bagges sedeltryckeri på Skeppsbron. Kvalité på tryck, färg och perforering skulle också kontrolleras. Den ökande efterfrågan på frimärken gjorde att personalen hade fullt upp. 1904 flyttade frimärksförrådet till nya Centralposthuset på Vasagatan.

Frimärkena trycktes i ark på Bagges tryckeri. De transporterades sedan till Lilla Nygatan 6. Innan de togs om hand av frimärksförrådets personal skulle de perforeras. Av säkerhetsskäl gjordes det i postverkets lokaler. I det rum som idag fungerar som garderob låg frimärksförrådets tryckeri. Där arbetade personal från Bagges tryckeri med att perforera fem till sex kartor i taget i en tryckpress med perforeringsverktyg. Det gick helt enkelt snabbare än att perforera för hand.

Under lång tid fram till andra världskriget låg även Postverkets persedelförråd på Lilla Nygatan 6. Uniformer, skyltar, brevlådor, knappar, mössmärken, stämpelrengörare, blyplomber och mer än så skulle beställas och hämtas ut härifrån. Det som tillhörde postverket skulle vara enhetligt. Det gjorde posten till en synlig och tydlig aktör i samhället.

I mitten av 1800-talet blev medelklassen större och det fanns en stor mängd ogifta kvinnor som behövde försörjning. Elin Rheborg och två kvinnliga kollegor arbetade på Postsparbanken som låg på Lilla Nygatan 6. Som ogift och kvinna kunde du ansöka om att bli myndig och söka statlig tjänst 1863. Men gifte du dig blev du automatiskt omyndig igen och din man blev din förmyndare. Kvinnor som gifte sig förväntades lämna sin anställning.

Postverket såg det som en lysande idé att låta kvinnor börja arbeta inom verket, dels skapade det arbetstillfällen, dels var det så mycket billigare att anställa kvinnor. De hade inte rätt till ordinarie befattning, reglerad arbetstid, sjuklön, semester eller pension. Elin Rheborg och hennes kollegor var dock missnöjda med arbetsvillkoren. 1907 hade Elin Rheborg fått nog. Då grundade hon KST – Föreningen för kvinnor i statlig tjänst. Tillsammans med Fredrika Bremer-förbundet försökte de påverka män med politisk makt att föra deras talan. 1923 kom behörighetslagen som ger män och kvinnor samma rätt till statlig tjänst och 1945 blev det förbjudet att säga upp en kvinna på grund av att hon ingått äktenskap.

Ingenjör Salomon August Andrée hade sitt polarkontor på Kungliga Patentverket. Den nyinrättade Patentbyrån låg mellan 1885 och 1890 på Lilla Nygatan 6, ungefär där biblioteket ligger i dag. Samtidigt som han arbetade på Patentbyrån så startade han Sveriges uppfinnareförening. Andrée ville flyga luftballong. 1889 flög han luftballong för första gången under en arbetsresa till världsutställningen i Paris. Ballongflygning var ett intresse Andrée delade med greven, uppfinnaren och frimärkstryckaren Pehr Ambjörn Sparre. Sparre var den förste svensken som flög ballong i Sverige 1851. 1890 behövde Postverket mer plats för sitt frimärkslager och då fick Patentverket flytta ut. Sju år senare gav sig Andrée sedan ut på sin resa mot Nordpolen och kom aldrig tillbaka.

Postmuseum gör entré

Museets historia inleds med ett cirkulär från 1893. Postmästarna över landet uppmanas att ta hand om föremål som kan vara spännande för ett museum i framtiden. Erik Lannge, som var postexpeditör och lärare i postskolan, hade varit i Oslo och Köpenhamn och blivit inspirerad av posthistoriska utställningar där. Han ville gärna skapa något liknande i Stockholm. När det nya Centralposthuset invigdes 1903 visades de insamlade föremålen under elva dagar och blev en succé. Lannge fick i uppdrag att hitta ett hus där utställningen kunde visas permanent. Den 16 december 1906 öppnade Postmuseum med Erik Lannge som museichef. Till en början fick museet disponera sju rum, men tar sedan sakta men säkert över hela huset.

"Det är roligt att läsa att även Erik Lannge tyckte att det är ett lite krångligt hus att bygga utställning i, säger Vivi Nybom. Han önskade ibland att han också kunnat flytta på väggarna. Vivi Nybom tycker sig känna varje skrymsle efter 25 år i huset: "Jag hittar överallt och varje rum har en egen doft. Men det är inte meningen att museet ska vara tyst och tomt, säger hon. Jag hoppas verkligen att vi får öppna snart igen".

Leif Karlsson som arbetar som tekniker och vaktmästare har arbetat på Lilla Nygatan i 27 år: "Jag har alltid tyckt att det finns hemkänsla här. Det tyckte jag redan som liten när jag som frimärkssamlare besökte museet".

Susanne Ljungberg är receptionist och säkerhetsansvarig och har också arbetat i 25 år: "Jag känner en vördnad över att få vara en del av husets historia. Det har genomgått en stor utveckling både internt och externt under mina år här. Vi har fått många fler besökargrupper, där barnfamiljer är en stor del. Det gör huset levande".

Janne Andersson som arbetat i Företagscenter sedan 2012 tycker också om att arbeta i huset. Han känner historiens vingslag även om det är lite opraktiskt för modern posthantering ibland: "Det är ju lite speciellt att forsla burar med post genom utställningen på bottenvåningen. Men jag trivs med kundkontakterna och samarbetet med museishopen. Jag har fått lära mig stämpla brev väldigt snyggt".

Malin Valentin har snart arbetat på Postmuseum i tio år, varav sex år som museichef: "Det är ett fantastiskt hus med en helt unik historia. Bara genom att öppna portarna och kliva in i receptionen så befinner du dig direkt i en posthistorisk miljö och tar del av den. Penelope är på ett sätt vårt allra största historiska objekt med så mycket postala händelser och aktiviteter. Vi har långa traditioner i hela vår verksamhet. Postverket som grundades redan 1636. Fastigheten Penelope där vi öppnade postkontor 1720 och senare med verksamheter som frimärksförråd och persedelförråd och Postmuseum som funnits här sedan 1906. Det är en unik företagshistoria och vi är ett av Sveriges äldsta museer. Det känner jag en stor respekt för och inte minst stolthet över".

Framtiden ligger framför posthuset på Lilla Nygatan 6. När vi kollegor sitter på våra tjänsterum på plan två och tre kan vi höra spöktelefonen ringa, en doft av kaffe från köket och steg i korridoren, utan att någon är där. Även dessa osynliga själar är en del av en lång historia och ett varmt, välkomnande hus som faktiskt känns tryggt.

Vivi Nybom
Leif Karlsson Susanne Ljungberg
Janne Andersson
Malin Valentin Foto: Ulf Michal

Referenser

Postmuseifastigheten, en anrik postal byggnad av Skans Torsten Nilsson (1958).

Postmuseifastigheten, en anrik postal byggnad av Skans Torsten Nilsson (1960).

Ett beständigt posthus i staden av Sven Carlin (1986).

Postmuseihuset förr och nu av Andreas Heymowski (1991).

Familjen Bagges sedeltryckeri 1868-1892 av Peter Lorentzon (2015).

Jubileumsutställningen 300 år på Postmuseum (2020).

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to