main article image
Sten Munck af Rosenschöld samt okända

Minnen från rörlig spärrbataljon

”Vem är skaparen av de rörliga spärrförbanden? Kanske kan inte en särskild person utpekas utan snarare är det väl så att det är 50-talets idésprutor – dåtidens unga regementsofficerare – som nu kan se resultatet av sitt arbete” (Tidskrift för Kustartilleriet nr 3 1971 sid 161 KA rörliga spärrbataljon) Förbandstypen togs fram som ett komplement till de fasta kustartilleriförbanden. Tanken var att dessa lättrörliga och relativt snabbgrupperade förband skulle kunna utnyttjas i alternativa anfallsriktningar. De rörliga spärrbataljonerna användes för att ersätta utslagna förband eller för att förstärka befintliga kustförsvarsförband.

Utbildning och utnyttjande

Utbildning och utnyttjande Sex rörliga spärrbataljoner sattes upp. Södra militärområdet tilldelades två, Östra militärområdet tilldelades tre (varav en spärrbataljon avsågs för Gotland) och en spärrbataljon slutligen tilldelades Nedre Norrlands alternativt Norra militärområdet. Exempel på områden där de rörliga spärrbataljonerna skulle utnyttjas var - Barsebäck - Åhus - Listerlandet - Södra Kalmarsund - Valdemarsvik - Gotland - Södertäljeinloppet - Ljusterö - Forsmark - Piteå/ Jävre-området - Luleå-området - Skellefteå/ Kåge-området - Umeå/ Holmsund-området - Nordmaling-området Utbildningen genomfördes under åren 1969 till och med 1975. För de två spärrbataljonerna som tilldelades södra militärområdet skedde utbildningen vid Karlskrona kustartilleriregemente (KA 2). För de övriga spärrbataljonerna skedde utbildningen inledningsvis vid KA 2 för att slutföras inom respektive militärområde. De rörliga spärrbataljonerna utgick ur krigsorganisationen under 1990-talet i samband med att amfibiebataljonerna ingick i kustartilleriets krigsorganisation. De sex kustartilleripjäser m/65 som tillhörde de två spärrbataljonerna inom Östra militärområdets fastlandsdelar överfördes i början på 1990-talet till Gotland.

Vapensystem

Den rörliga spärrbataljonen innehöll tre olika vapensystem. Dessa var - 7,5 cm kustartilleribatteri m/65 - lätt kustrobotbatteri 52 - rörlig minspärrtropp Dessutom fanns ett stabsbatteri för samband, underrättelseinhämtning och reparationer. 7,5 cm kustartilleribatteri m/65 Kanonerna var monterade på en fältlavett. För att skapa splitterskydd kunde en huv av pansarplåt monteras över riktarna och laddarna. Ammunitionen var patronerad med sjömåls- och spränggranater (sjömålsgranat 66 respektive spränggranat 381 alternativt 382) Maxskottvidd och eldhastighet var 12 700 m respektive ca 25 skott/pjäs och minut. Den praktiska skottvidden var ca 10 000 m.. Granaterna hade en mycket flack projektilbana Artillerieldledning 719 (Mätstation 1) var en mycket bra mätstation/eldledning. Sensorerna var en kombinerad spanings- och eldledningsradar av x-bandstyp, en laseravståndsmätare och en TV-kamera. Två mål kunde följas och bekämpas samtidigt. AML 701 (Mätstation 2) var en bärbar laseravståndsmätare som normalt grupperades på batteriplatsen. Med den kunde ett mål följas och bekämpas.

Lätt kustrobotbatteri 52

Robot 52 hade en räckvidd på drygt 3 km. Stridsdelen var utformad och verkade som en 15,2 cm stålgranat och detonerade efter inträngning. Roboten styrdes hela vägen från start till träff av en robotskytt som med hjälp av en ”joystick” gav styrkommandon, höger-vänster-upp-ner, till roboten. Styrsignalerna överfördes via en tunn signalkabel som hasplades ur roboten under hela flygningen. Till sin hjälp att styra hade skytten en kvalificerad kikare. Robotbatterier hade två ordinarie styrutrustningar med två enklare som reserv. Vid stridsgruppering klargjordes 24 robotar där de 2 ordinarie skyttarna hade möjlighet att skjuta 12 robotar, en i taget, vardera.

Rörlig minspärrtropp

Minsystem M 6 hade flytminor, K 11, och bottenminor, K 12. Minornas sprängladdning var 60 respektive 105 kg hexotonal. Flytminorna kunde använda på bottendjup upp till ca 100 meter och efter fällning förankrades de automatiskt på ca 6 meters djup. Bottenminorna kunde användas ner till ca 20 meters bottendjup. Före fällning kopplades 6 minor ihop med en mingruppkabel till ett minband med ett inbördes minavstånd om 20 meter. Flyt- och bottenminor blandades inte i minbandet. Efter fällning var varje enskild mina elektriskt förbunden med mininstrumenteringen via mingruppkabeln. När minans magnetiksensor kände av en översegling skickades indikeringssignal till mininstrumenteringen och minspärrtroppchefen kunde avfyra minan. Varken bataljonen eller minspärrtroppen disponerade egen fällningsresurs, fartyg eller båt, så sådan måste tillföras av annan chef. I Kustartilleriet fanns vid denna tid ca 30 fartyg/båtar lämpliga för denna uppgift. Härtill kom de rälsutrustade mindre fartygen i flottan.

Genom att klicka på bilden kan du läsa hur de rörliga spärrbataljonerna var tänkta att utnyttjas och när de grundutbildades (GU) och genomförde krigsförbandsövningar (KFÖ). Du kan också ta del av minnen från några av bataljonerna samt vilka (i stort) som var krigsplacerade.

Underlaget till denna artikel är bland annat hämtat från Sten Munk af Rosenschölds bok Svenskt rörligt kustartilleri – Förband och materiel, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek ISBN 91-976100-0-3.

Share to