Sveriges krigshistoria består inte bara av stora konflikter som 30-åriga kriget, Stora nordiska kriget eller Finska kriget 1808-09. I historiens annaler finns det även en lång rad krig som idag torde vara så gott som okända, även för den allmänbildade. Bland de okändaste kan man nog räkna de båda bremiska krigen, som var direkta följder av Westfaliska freden. De förtjänar dock att uppmärksammas för att belysa Sveriges ställning i norra Tyskland under stormaktstiden.
Vid fredsslutet 1648 tillerkändes Sverige överhögheten över det nordtyska hertigdömet Vorpommern, delar av hertigdömet Hinterpommern, riksstaden Wismar, ärkebiskopsdömet Bremen och biskopsdömet Verden. De pommerska hertigdömena hade stått i ett slags vasallförhållande till kurfursten av Brandenburg, medan Wismar var en hansastad. Den svenske monarken övertog de pommerska hertigarnas roll, medan Bremen och Verden förvandlades till världsliga hertigdömen med den svenske monarken som hertig. Till ärkebiskopsdömet Bremen hörde även enklaven Wildeshausen, ett par mil sydväst om Bremen. De tyska besittningarna skulle dock kvarstå inom det tyska kejsardömet och den svenske monarken blev därför formellt vasall till den tysk-romerske kejsaren. Detta förhållande kom inte att få någon större praktisk betydelse förutom att en överdomstol för Sveriges tyska besittningar inrättades i Wismar. Domstolen, kallat tribunalet, skulle döma enligt tysk rätt, inte enligt svensk.
De tyska besittningarnas styre ordnades av en kommission som arbetade 1651–52 och det var då som problem uppstod. Sverige hävdade nämligen att även riksstaden Bremen skulle ingå i Bremen-Verden, en uppfattning som inte alls delades av stadens styresmän. Man hänvisade till att fredstraktatet innehöll en bestämmelse om att staden skulle få bibehålla sina rättigheter och privilegier och hävdade att Bremen skulle ha ”riksomedelbar” status och därmed lyda direkt under kejsaren. Vatten på denna kvarn fick man när staden bjöds in till den tyska riksdagen i Regensburg.
Drottning Kristina, regent sedan 1644, hävdade naturligtvis den motsatta uppfattningen och kände sig dessutom personligen förolämpade av den lilla stadens uppstudsighet. Innehavet av Bremen vid den betydande floden Weser var en viktig fråga för Sverige, både politiskt och inte minst ekonomiskt med hänsyn till stadens viktiga hamn. Drottningen beordrade därför i slutet av mars 1654 Hans Kristofer von Königsmarck, generalguvernören för Bremen-Verden, att agera. Med de fåtaliga trupper generalguvernören hade till förfogande, något tusental man, lät denne då besätta samhället Burg i närheten av Bremen. Därmed ville han visa dess innevånare att drottningen menade allvar. Innan affären hann utvecklas vidare abdikerade drottning Kristina och efterträddes av sin kusin Karl X Gustav, som valts till tronföljare redan av 1650 års riksdag.
Den nye kungen irriterades också av konflikten och ville få ett snabbt slut på den. Frågan vållade irritation i förhållandet till den tysk-romerske kejsaren och till de tyska staterna. Även förhållandet till den viktiga handelspartnern Nederländerna stördes. Kungen lät därför förstärka Königsmarcks trupper så att deras styrka motsvarade vad staden kunde ställa upp med. Med dessa förstärkningar besatte Königsmarck ytterligare några taktiska punkter runt staden, men till några egentliga stridshandlingar kom det aldrig. Hotet räckte dock för att förhandlingar kunde inledas och i september 1654 slöts ett stillestånd. Förhandlingarna fortsatte och resulterade i recessen i Stade. Denna stad var belägen vid Elbe i norra delen av Bremen-Verden och kom att utvecklas till besittningens huvudstad. I recessen slogs fast att staden Bremen skulle ställa sig under de svenska kungarnas överhöghet, på samma sätt som den tidigare lytt under de bremiska ärkebiskoparna. Detta innebar i realiteten att problemet sköts på framtiden.
De följande åren hade Karl X Gustav anat att tänka på än problemet Bremen. Först utkämpade han krig mot Polen, mot tysk-romerska riket och mot Ryssland. Därefter följde det första kriget mot angriparen Danmark, som bland annat resulterade i de östdanska provinsernas övergång till Sverige. Därefter följde det misslyckade andra danska kriget och så till slut kungens oväntade död i februari 1660. Det dröjde tills 1665, innan Karl XI:s förmyndarregering hann ägna sig åt problemet Bremen igen.
Man hade vilat på hanen, eftersom man var rädd för att en militär aktion skulle kunna utlösa motstånd från kejsaren och de nordtyska staterna, såväl som från Nederländerna. Läget förbättrades när England förklarade krig mot Nederländerna 1665. Man hade nu större spelrum och riksmarsken Carl Gustaf Wrangel (1613–1676) fick i uppdrag att kväsa Bremen en gång för alla i det som senare kallats andra bremiska kriget. Den 9 januari 1666 avmarscherade Wrangel från svenska Pommern mot Bremen, med c: a 9 000 värvade soldater. När man 18 dagar senare nådde fram till Bremen, befanns situationen vara dålig. Den lokala regeringen i Bremen-Verden led brist på pengar, vilket påverkade underhållsläget. Generalguvernören, fältmarskalken Gustav Horn, var svårt sjuk (han avled senare under året i Stade), vilket också påverkat förberedelserna.
Inne i staden Bremen, som vid denna tid hade c: a 60 000 invånare, var situationen däremot bättre. Befästningarna var starka, man hade en besättning om 1 500 man och ytterligare 6.000 borgare som kunde ställas under vapen. Stadens ledning trodde sig kunna uthärda en belägring i sex månader, men med tanke på Wrangels relativt begränsade styrka, väntade man sig inte mer än en blockad av staden. En regelrätt belägring ansågs de nominellt svenska trupperna inte vara i stånd till. Man var fast beslutna att försvara stadens oberoende.
Mycket riktigt fick Wrangel i slutet av februari besked från Stockholm att inte vidta några allvarligare krigshandlingar mot staden, utan att istället inleda förhandlingar. Regeringen ville trots allt inte utmana rikets många fiender och en liten gnista kunde lätt tända krutdurken. Danmark var fientligt inställt och kunde lätt ingripa norrifrån, likaså var troligen kejsaren och Bremens tyska grannstater beredda att ingripa till stadens skydd. På svensk sida vill man trots allt bibehålla freden eftersom rikets finanser är dåliga. En stark politisk ledning saknades, då den unge kungen är fortfarande minderårig.
I slutet av juni utfärdade dock förmyndarregeringen en order till Wrangel att innesluta Bremen och blockera all tillförsel av förnödenheter till staden. Ordern nådde fram den 9 juli, men riksmarsken dröjde med att verkställa den. Han fortsatte i stället förhandlingarna, men den 22 augusti fick han ett mycket dåligt förhandlingsbud från staden. Han beslutade sig då för att inleda blockaden, med de c: a 11.000 man han då hade till förfogande.
I slutet av augusti tog den väpnade delen av konflikten sin början, när svenska trupper på spaningsuppdrag blev beskjutna av bremiska soldater. Den 30 augusti gick svenska förband så över gränsfloden Weser och erövrar två skansar söder om floden. Staden var nu innesluten såväl från norr som söder. Dagen därpå tog fientligheterna sin officiella början då tre kanonskott, den kejserliga signalen, avlossades från stadens vallar. På svensk sida svara man med den svenska signalen, två skott, eller svenskt lösen som det också kallas. Wrangel lät därefter anlägga två befästa lägerområden varifrån man effektivt inneslöt staden och hindrade all kommunikation med omvärlden. Man grävde däremot inte några löpgravar eller genomförde andra belägringsarbeten.
De svenska linjerna utsattes för stark beskjutning från stadens fästningsverk och garnisonen utförde flera utfall. Detta fick ingen större verkan, eftersom det svenska kavalleriet snabbt lyckades driva tillbaka fienden. De svenska förlusterna lär ha uppgått till en stupad fänrik.
Wrangels läge försämrades i mitten på september och den politiska osäkerheten riskerade plötsligt att utvecklas till ett militärt underläge. Natten till den 16 september upptäckte svenskarna en liten truppstyrka från det tyska furstendömet Lüneburg, som under härföraren von Uffeln försökte ta sig in i staden. Lüneburg var inte någon stor tysk stat, men ekonomiskt betydande. Värre var att von Uffelns närvaro kunde tyda på att även andra tyska grannstater kunde tänkas blanda sig i leken, till exempel furstendömena Osnabrück och Celle. Därför upptog Wrangel åter förhandlingarna, men dessa bröt samman den 22 september. Den 1 oktober inledde därför Wrangel den direkta beskjutningen av staden, men strax därpå visade sig en lüneburgsk truppstyrka på 16 000 man i området. De uppträdde hotfullt och Wrangel var nu underlägsen i antal. Det stod inte länge på förrän den blev känt att också Nederländerna var i färd med att dra samman trupper och att en allians ingåtts mellan Nederländerna, Lüneburg, Brandenburg och arvfienden Danmark. Wrangels läge försämrades alltså alltmer och han kände sig därför tvungen att ge efter i de återupptagna förhandlingarna, trots att det smärtade den gamle segerrike härföraren att ge efter för lüneburgarna. Flera gånger såg ett avtal ut att vara nära, men det dröjde till den 15 november innan det slutliga fredsinstrumentet undertecknades byn Habenhausen.
Freden innebar att staden Bremen förbehöll sig rätten att lyda direkt under kejsaren av det heliga tysk-romerska riket, den åtråvärda ”riksomedelbarheten”, men att man avstod från sin rätt att deltaga i de tyska riksdagarna innan år 1700. Utgången av det andra bremiska kriget blev alltså en svår politisk motgång får den nordeuropeiska stormakten Sverige. Bristande central politisk ledning, dålig ekonomi och tysk samverkan hade hejdat den segerrika svenska armén under en av dess mest framstående härförare, framför riksstaden Bremens vallgravar.
Till följd av motgångarna under Stora nordiska kriget, tvingades Sverige avträda Bremen-Verden och Wildeshausen till Hannover 1715. Men det är en helt annan historia.
Text: Thomas Roth, 1:e intendent vid Armémuseum