Paret von Hall & drömmen om ett museum

De två nyblivna godsägarna Hjalmar och Elisabeth gifte sig den 20’e november 1909 på Bölaholm, varpå de åkte med häst och släde till Stubbesgården i ett rasande snöoväder. Väl framme på Stubbesgården hade snöovädret avtagit och Elisabeth berättar senare för sin kammarjungfru hur vacker den snötäckta gården varit vid deras ankomst.

Om tillvaron på stubbesgården finns det dyrbart lite information. Det är emellertid känt att Hjalmar med sin nyfunna rikedom nu hänger sig åt fornminnesföreningens verksamhet med sällan skådad iver. Genom att leta upp och köpa forn- och kulturhistoriska föremål utökade han föreningens samlingar.

Att Hjalmar lämnat militären för mer humaniora intressen blir påtagligt 1915 när han skänker hela sin exklusiva vapensamling till fornminnesföreningen. Ett par år senare framhölls detta ytterligare när Hjalmar belönas med Vasaordens riddargrad. Vasaorden är en av tre kungliga ordnar och tillägnas de som gjort insatser för bl.a. konst, hantverk och de fria konsterna. Svärdsorden, en av de andra två kungliga ordnarna tillägnas däremot de som utfört utmärkande insatser inom militären. Att kaptenen Hjalmar von Hall trots sin militära rang tillägnas Vasaorden i stället för Svärdordern vittnar om vart hans tillgivenhet numera låg. 1916 kom hans ansträngningar för konst, hantverk och de fria konsterna att ta honom hela vägen in i Fornminnesföreningens styrelse och från 1919 är han föreningens skattmästare -en post han behåller fram till sin död.

Någon gång under samma period tas ett beslut hos paret von Hall - nämligen att lämna föräldrahemmet på Stubbesgården och flytta till centralorten Skara. För att finansiera nybyggnationen i Skara såldes Stubbesgården, Elisabeth behåller däremot Bölaholm där hennes mor bor kvar efter faderns död.

Paret von Hall köpte en stor tomt på S:ta Annagatan 5 i Skara. Men då stubbesgården var såld och huset på S:ta Annagatan obyggt flyttade paret von Hall in i ett litet hus kallat Brinkeborg i Skara, inte långt ifrån den nyköpta tomten. Där bodde de fram tills huset var färdigbyggt. Under åren 1918-1919 restes den von Hallska villan - en vitputsad villa i två våningar. Bottenvåningen var inredd med salong, matsal och herrum. Här fanns också kök och jungfrukammare. På övervåningen fanns den privata sfären med sängkammare, varsitt kontor och gästrum.

Det stora huset hade elva rum och kök. Trots att det förmögna paret von Hall investerat i en storslagen, representativ villa så inreddes den helt och hållet med parets gemensamma arvegods från Stubbesgården, Bölaholm och Hökatorp.

Parets villa på S:ta Annagatan var redan från början utrustad med jungfrukammare, så de hade med största sannolikhet haft en jungfru anställd tidigare. Men 1927 skaffade paret von Hall en ny jungfru i form av den då 21 år gamla Märta Andersson, och det är ifrån Märta som vår tids inblick i paret von Halls liv och leverne kommer. Hon kom till von Hall ett knappt halvår innan Hjalmars död men skulle stanna tills efter Elisabeth bortgång då det von Hallska hemmet upplöstes.

1981, när Märta var 75 år gammal, lät hon sig intervjuas av Västergötlands museum om paret von Hall, deras hem och Märtas tid hos paret.

I den nybyggda villan levde paret von Hall herrgårdsliv. Paret von Hall tillhörde traktens societet och hade ofta gäster på besök – större bjudningar var dock sällsynta. Det var endast på nyår som paret slog på stort då de firade sina respektive födelsedagar, Elisabeth fyllde år den 30’ december och Hjalmar den 1’e januari. Fru von Hall var engagerad i välgörenhet, särskilt genom att förse behövande med kläder. Under första och andra världskriget stickade hon själv vantar och strumpor, men hon anställde även en sömmerska som sydde upp kläder till behövande på von Halls bekostnad. Elisabeth var även mycket investerad i det numera rivna Skara sjukhus och sedermera Skara barnträdgård.

Hjalmar hade funnit tycke för biografen som han besökte en gång i veckan. När han kom hem ska han dock sagt att han aldrig mer skulle gå på bio. Trots det var han åter på plats i biostolen veckan efter.

Inget konkurrerade dock med hans intresse för fornminnesföreningen och dess verksamhet. Allt sedan hans mor gått bort hade han ansträngt sig till det yttersta för att berika dess samlingar. Han skänkte sina egna ägodelar, han köpte föremål för sina egna pengar, han övertalade människor till att skänka till muséet och som skattmästare för museet köpte han genom museet in föremål till samlingarna.

Paret von Hall fick aldrig några barn. Elisabeths bror gick bort snart efter att han tagit över Hökatorp och av Hjalmars en gång digra syskonskara fanns nu endast en syster kvar. Hon hade i sin tur lämnat Skaraborg och flyttat till Uppsala. Därmed fanns det inga självklara arvtagare till paret von Halls egendomar. Vad det verkar så visste paret von Hall redan tidigt om att de inte skulle få några egna barn eftersom de 1910, året efter sitt giftermål, upprättar ett testamente där en stor del av sin förmögenhet testamenteras till Västergötlands fornminnesförening. Samma år som von Halls villa på S:ta Annagatan står klar upprättar paret ytterligare ett testamente där hela villan med samtliga inventarier och lösören tillägnas fornminnesföreningen.

Von Halls tillsynes outtömliga förmögenhet skulle dock komma att lida stora förluster under 1920 talet. Så pass stora var förlusterna att de mot slutet av seklet korrigerar sitt testamente och drar tillbaka den stora summa pengar de testamenterat till fornminnesföreningen 1910.

Den 1 mars 1928, bara en månad efter det att paret skrivit om sitt testamente, drabbas Hjalmar av gallstensanfall och får åka akut till Mariestads lasarett för operation. Under operationen avlider Hjalmar och lämnar Elisabeth ensamt sörjande. Till Hjalmars minne hölls en mycket liten begravning för en person av hans rang. Knappa 15 personer samlades, i huvudsak från Skara regemente. Det var dock i enlighet med både Hjalmars och Elisabeths önskemål. Arbetslösheten hade varit hög det året och istället för att lägga pengarna på en högborgerlig begravning skänkte Elisabeth pengarna till Skara arbetslöshetskassa.

I och med makens bortgång hade Elisabeth bara sin mor kvar i livet. Den 98 år gamla Elinora bodde kvar på Bölaholm som varit i Elisabeths ägo allt sedan hennes pappas bortgång. Elinora hade inte hälsat på i varken Skara eller Sjötorp på många år på grund av sin höga ålder. Modern var känd för sin vackra sångröst och burkade ofta ringa och sjunga för paret von Hall över telefon.

Hjalmar gick bort den 1 mars 1928 - nästan på dagen ett år senare den 29’e februari går Elisabeths mor bort. I samband med moderns bortgång sålde Elisabeth både Sjötorp och Bölaholm. Härefter levde Elisabeth ett borgerligt men enkelt liv i villan på S:ta Annagatan. Med hjälp från jungfrun Märta städade de huset, bakade, putsade koppar och silver, lagade mat och sysselsatte sig med handarbete. Elisabeth fortsatte att arbeta med välgörenhet, i synnerhet Skara barnträdgård. Barnträdgårdar var en föregångare till dagens förskola och genom Elisabets arbete kunde man sänka avgiften och göra barnträdgården tillgänglig för Skaras mindre bemedlade familjer.

Paret von Hall hade redan 1910 avsett att skänka mycket av sina tillgångar till det som skulle komma att bli Västergötlands museum. Så snart huset på S:ta Annagatan stod klart testamenterades även det med alla sina inventarier till muséet. Men av de storslagna donationerna blev det inte mycket av. Den von Hallska förmögenheten hade lidit stora förluster, särskilt under andra världskriget. Men redan vid tillfället för parets sista gemensamma testamente 1928 stod det klart att drömmen om att göra villan på S:ta Annagatan till museum inte längre var genomförbar. Vid Elisabeths död såldes istället den von Hallska villan och de ekonomiska tillgångar som fanns kvar testamenterade Elisabeth till enskilda personer och verksamheter, främst till Jungfrun Märta Andersson och Skara barnträdgård.

Men även om huset aldrig blev museum så skänktes alla dess inventarier till museet och de rika samlingarna av arvegods från släkterna Gullstrand, Granfeldth och von Hall kom att spegla en livsstil och en kultur som inte längre finns. Kort efter Elisabeths död såg samhället väldigt annorlunda ut och det liv som paret von Hall levt i den stora villan på S:ta Annagatan 5 var snart bara minnen från en svunnen tid.

Men genom Hjalmars idoga arbete med att utöka fornmissesföreningens samlingar och parets generösa testamente har Västergötlands museum paret von Hall att tacka för flera tusen föremål , genom vilka minnet om denna svunna tid lever vidare.

Över åren berikade paret von hall Väster götlands museum med tusentals föremål. Här nedan har vi samanställt föremål som utifrån bilder går att faställa kommer från hemmet på s.ta Annagatan. Tillsammans med ritningar och fotografier går det att få en bild av hur det högborgliga hemmet såg ut på paret von Halls tid.