Rulle II av Rune Hagberg

Rulle II av Rune Hagberg, OLM-34689

Rulle II [ASSEMBLAGE] Hagberg, Rune

”Konstverket består av en rulle papper, en längre pappersrulle innanför den korta rullen. Rullarna vitmålade, på mitten av yttersta rullen sitter 3 spikar. Vitt bomullssnöre virat runtom rullen, en liten snörstump hänger ut längst ner. Rullen monterad på den bakre glasskivan, glas även på framsidan. Vit träram. Konstverket är som en platt låda, där rullen är i mitten. Längst ner på den översta rullen står RH. Mått: 94,5 x 62,5. Själva rullen innanför glaslådan är 650 mm hög och 80 mm bred.”

Så står det på Örebro länsmuseums registerkort. Där framgår också att konstverket inköptes i samband med en utställning 1983. Denna standardiserade text säger inte mycket om konstverkets innehåll. Men vid första anblicken verkar själva konstverket säga lika lite. Konstverket tycks dölja sig självt.

RH står för Rune Hagberg. Det är konstnären. Han föddes 1924 och dog 2015. Han var autodidakt, självlärd. Vid sidan av sitt konstnärskap var han lärare på Kristinaskolan i Härnösand, en skola för barn med hörselnedsättning. Dit kom han 1951 efter en utbildning som dövlärare och var kvar fram till pension. Kanske kan det tysta visuella teckenspråket som användes på skolan ha spelat roll för hans konst? I alla fall var skolan viktig på så sätt att han aldrig behövde ta hänsyn till om hans konst var säljbar eller ej. Han behövde inte kompromissa. Han blev också en konstnär med en för Sverige ovanligt omfattande internationell utblick. 1959 ställde han ut på Gummessons i Stockholm. Ett slags debut. Publik och kritiker delade sig. En del blev upprörda. Galleristen Ulf Ahlner lär ha sagt till honom:

”Jag förstår inte det här! Folk har allt mer börjat acceptera de mest skiftande yttringar inom konsten. Men det finns två svenska konstnärer som framkallar en egenartad vrede hos folk. Den ene är du. Den andre är Olle Baertling.”

Tidigt blev Rune Hagberg intresserad av österländskt tänkande, främst zenbuddism. 2008 kom hans bok Händelser där han i 451 notiser berättar om sitt liv och sitt konstnärskap. Där skriver han:

”313. När gjorde jag bekantskap med Zen? Ja, det måste väl ha varit i början på 50-talet, bl. a. hos Daisetz T. Suzuki. Före det vet jag inte om jag ens hade stött på ordet. Men jag upptäckte att det som detta stod för hade jag redan till en del upplevt.”

Buddhismen kom till Kina från Indien på 200-talet. På 500-talet hade ett flertal olika riktningar utvecklat sig, bland andra zenbuddhismen. Från Kina spred den sig till närliggande länder. Idag är den främst baserad i Japan. Det finns många olika varianter av zenbuddhism. En del menar att vissa av dem inte längre kan beskrivas som religion eftersom de inte har några direkta gudar eller andra övernaturliga inslag.

Zen betonar det andliga i vardagen. Att vara närvarande i vardagen och att meditera är centralt. Mindfullness kommer ur zenbuddhismen. En del zenbuddhistiska mästare har dragit det vardagliga till sin spets och vill peka på det andliga i det banala och burleska med en förkärlek för poänglösa vitsar och olösbara gåtor, koans. Zen kan handla om att se det uppenbara, men också att se det osynliga. Den japanske zenmästaren Hakuin Ekaku (1686-1769) uttryckte saken så här i en känd koan:

”Två händer klappar och det blir ljud. Vad är ljudet från en hand?”

Det uppenbara hos Rune Hagbergs Rulle II är att det är ett eller två ihoprullade ark. Kanske direkt nedrivna från en vägg med spikarna som en gång höll den uppe, kvar. Ett enkelt objekt, kanske till och med banalt. Men om man stannar kvar hos det en stund är det oundvikligt att man börjar fundera på vad som finns på insidan av dessa ihoprullade ark. Kanske ett par tuschmålningar av Rune Hagberg? Ihoprullade och dolda därför att han var missnöjd med dem? Ett slag egenhändig refusering. Eller var han kanske särskilt nöjd med dem? Ville han inte att de skulle slitas av åskådarnas blickar utan ständigt få bevara sin ursprunglighet? I notis 368 i Händelser skriver han:

”Förvånad blev jag, när jag i en gammal kinesisk (eller var det japansk?) text såg att även själva bildrullen med den däri dolda tuschmålningen understundom kunde respekteras som ett självständigt objekt med en egen innebörd – bortsett, alltså, från dess eventuella upprullande, något som annars var det viktiga, en ceremoniell handling – ofta förbunden med teceremonin – som kunde ta timmar. Det kunde dock hända att rullen fick förbli sluten, själva blottläggandet blev oväsentligt. Den dolda bilden sågs då som ett ställföreträdande tecken för en ’verkligare verklighet’ – sannare än naturen själv enligt Tsung Ping (f. 375). (Den slutna rullen! Man kunde tro på reinkarnation för mindre.)”

Enligt metafysisk konstteori – där man alltså blandar in utomvärldsliga krafter i leken – behöver konsten inte kunna uppfattas av andra människor. Ett konstverk kan ha sin existens ändå som en länk mellan sin skapare och en utomvärldslig sfär. Man kan tänka på heliga skrifter som Bibeln, Koranen och – kanske framför allt – Torahrullarna, vilka anses ha sin kraft oavsett om de läses eller inte.

En av de uppenbara sakerna med Rulle II är att den inte har någon baksida. Den ska hänga på en vägg som man ser igenom glaslådan som rullen är monterad i. Väggen, omgivningen, blir en del av konstverket. Det kan få en att tänka på den zenbuddhistiskt inspirerade kompositören John Cage (1912-1992), som Rune Hagberg själv gärna refererade till. Han gjorde ett berömt musikstycke kallat 4.33. Det utgörs av att en musiker inte spelar piano under 4 minuter och 33 sekunder. Men det utgörs inte av tystnad. Tvärtom blir publikens prassel, harklingar och hostningar, den passerande trafiken utanför konsertlokalen och andra små ljud, det egentliga konstverket. Här möts det banala och det subtila. Vardagen blir andlig.

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to