I Armémusei samlingar finns bland alla modellexemplar och standardiserade föremål även sådana som har relation till någon särskild person. Dessa föremål med en särskild historia är ofta fantasieggande och kan berätta om både personen i fråga och till händelser i historien, mer eller mindre dramatiska. Ett sådant föremål är greve Hamiltons vapenrock.
Greven och översten Gustaf David Gilbert John William Hamilton (1869 – 1947) är utan tvekan Sveriges mest avbildade officer någonsin. Detta beror inte direkt på hans militära gärning, utan på något helt annat. Han är nämligen upphovsmannen till den populära piptobaken ”Greve Gilbert Hamiltons blandning” och fotot av honom som chef för Smålands husarregemente pryder tobaksförpackningarna. Det är dock inte grevens tobak som står i centrum för denna berättelse utan den uniform som han bar som frivillig i det tyska kejsardömets tjänst under första världskriget.
Eftersom Gilbert Hamilton inte kunde ärva faderns gods i Västmanland, det var ett fideikommiss där bara äldste sonen hade arvsrätt, blev officersyrket ett naturligt val. Karriär var till en början inte särskilt lovande. Det krävdes dubbla kurser både vid Krigsskolan på Karlberg och på Ridskolan vid Strömsholm, innan han blev färdig med den för en kavallerist obligatoriska utbildningen och befordrades till löjtnant vid Livgardet till häst i Stockholm.
År 1898 gifte sig Hamilton i Helsingfors med Marguerite von Seume som trots namnet var en rysk dam ur högadeln. Så småningom kom paret att få tre barn. Paret besökte ofta svärföräldrarna som var bosatta i Tsarskoje Selo inte långt från St. Petersburg och Hamilton fick därför många ryska kontakter och god kännedom om ryska förhållanden. Svärfadern var generallöjtnant med anknytning till det ryska hovet. En dramatisk händelse inträffade 1908 då Hamilton deltog i en ballonguppstigning på Östermalm i Stockholm. En stark nordvästlig vind orsakade att ballongen fick en kraftig avdrift och landade i södra Kurland i nuvarande Lettland något dygn senare. Bortsett från denna händelse var Hamiltons liv fram till första världskrigets utbrott föga dramatiskt. Han försökte flera gånger få kommenderingar utomlands, bland annat till Balkankrigen, men detta misslyckade. Han befordrades till ryttmästare och var under en tid skvadronchef vid Hästgardet men eftersom han inte genomgått Krigshögskolan eller meriterat sig på annat sätt såg hans karriärväg inte lysande ut. År 1914 var Hamilton 45 år gammal utan andra möjligheter än att gå i pension vid 50 års ålder. Första världskrigets utbrott kom att ändra på allt detta.
Hamilton hade tidigare haft en kommendering till tyska arméns ridskola i Hannover och trots sina ryska kontakter kände han uppenbarligen en stark lojalitet med det tyska kejsardömet. I oktober 1914 erhöll han avsked ur svenska armén för att gå i tysk krigstjänst. Efter tjänstgöring vid olika förband i Polen blev han bataljonchef vid ett infanteriregemente i Galizien där han 1915 blev sårad. Senare blev han chef för en jägarbataljon i striderna vid Pinsk i nuvarande Belarus.
Efter ett besök i hemlandet placerades Hamilton i mars 1918 i den så kallade Östersjödivisionens stab. Denna tyska division sattes in i södra Finland för att stödja regeringens trupper mot den röda sidan och Hamilton deltog i striderna i Nylands län under framryckningen mot Helsingfors. Väl återkommen till Tyskland blev han i juni utnämnd till chef för 3. kyrassiärregementet ”Graf Wrangel” som i fredstid var garnisonerat i Ostpreussiska Königsberg men som vid tillfället befanns i södra Ukraina. Ställningarna i Ukraina var låsta men på västfronten var Tyskland på väg att lida nederlag. Ett vapenstillestånd med de allierade ingicks och i hemlandet utbröt revolution den 3 november, vilket ledde till kejsar Wilhelms abdikation den 9 november. Samma dag upphörde all ordergivning från den tyska krigsledningen och Hamilton med sitt regemente befann sig helt isolerade långt från hemlandet. Dessutom kom man i strid med ukrainska nationalister som kämpade för sin självständighet.
Den stora utmaningen blev att få tillstånd att ta använda den fyra kilometer långa bron över floden Dnjeper, vilket lyckade kanske på grund av Hamiltons kunskaper i ryska. Andra tyska förband anslöt sig till Hamiltons regemente och efter stora strapatser, för att inte säga lidande, kom regementet utan förluster hem till Königsberg den 22 februari 1919 och höll ett bejublat intåg. Man hade då tillryggalagt drygt 80 mil genom fientligt territorium.
Väl hemma igen återinträdde Hamilton i svensk tjänst 1920 och befordrades till överstelöjtnant vid Livgardet till häst. Redan året därpå blev han överste och chef för Smålands husarregemente i Eksjö. Han blev även detta regemente siste chef eftersom det drogs in 1927 i enlighet med försvarsbeslutet 1925.
Gilbert Hamilton fortsatte dock sin nära anknytning till Tyskland, han tjänstgjorde under 1930-talet under någon månad om året som adjutant till exkejsar Wilhelm i dennes exil på godset Doorn i Nederländerna. År 1938 blev Hamilton befordrad till ”hedersgeneralmajor” i tyska armén och han avled 1947 i Linköping.
I den självbiografiska boken ”I fält” beskriver han sina upplevelser vid östfronten och han skriver i inledningen att mycket av vad han skrev i efterhand tycks underligt och överspänt men att han inte velat ändra något, utan velat bevara hur han kände det då. I boken berättas om hårda strider och svåra strapatser, där Hamilton hela tiden försöker upprätthålla sin livsstil trots att han till exempel befinner sig i Pripetträsken.
Men hur var det då med tobaken? Jo, det var så att det under krigsåren var brist på all tobak i Tyskland och hans familj skickade då flera sorters piptobak till honom som han blandade själv. Efter återkomsten fortsatte han att använda denna blandning som 1924 övertogs av Tobaksmonopolet och började säljas öppet.
För att avsluta med andra onyttiga njutningsmedel kan vi berätta om översten Hugo Jacob Hamiltons egen brännvinsblandning som fortfarande finns till salu under namnet ”Överstebrännvin”. Denne Hugo Jacob var under åren 1881–93 sekundchef (som det hette eftersom konungen var titulär chef) för Livregementets husarkår som då var förlagt till Örebro. Han komponerade en egen brännvisblandning som så småningom kom att säjas öppet. Det hör till saken att släkten Hamilton är en av Sveriges största adelsätter, för att inte säga den största, så det är mycket stora avstånd mellan Gilbert och Hugo. Någon stor begivenhet på tobak och brännvin inom ätten kan alltså inte bevisas.!
Text: Thomas Roth,1:e intendent vid Armémuseum
Källor: AM. 020906
Hamilton, Gilbert ”I fält” Stockholm 1919
Carlsson, Magnus ”Greve Gilbert Hamilton. Tobaksöversten” (Recitio förlag 2015)
Svenskt biografiskt lexikon, uppslagsnamnet
