Sjömanskistor och kisteförnöjelse

Kistor har använts såväl i handels- som örlogsfartyg. Med hänsyn till trångboddheten var kistan i äldre tid inte särskilt stor, men tycks ha växlat i storlek på 1600-talsskeppen. Hur de tidigare kistorna såg ut vet man inte, men vid bärgningen av Vasaskeppet påträffades de hittills tidigaste beläggen – flera kistor men även tunnor med besättningens personliga utrustning. I äldre tider var den vanligen omålad. Under 1700-talet kunde dekoren bestå av järnbeslag, och ägarens initialer eller namn.

Under 1800-talet blev sjömanskistan standardiserad. Virket var ofta furu, men de finaste kistorna var gjorda av utländska träslag som kamferträ och mahogny. Beslagen försvann och sidorna blev släta och målades. Ofta var den grön till färgen, ett bruk som blev vanligt under århundradets förra hälft. Det platta locket var vanligen klätt med svartmålad segelduk. För att kunna lyfta och förflytta den var den utrustad med handtag på kortsidorna. Kiststroppar, handtagen på sidorna, utvecklades till konstfärdiga prov på sjömansarbeten i tågvirke, utförda under frivakter. Kistans privata karaktär betonades av låset, men detta användes av hävd aldrig ombord.

Sjökistans förvaring varierade med skeppets typ och storlek. På 1700-talets ostindiefarare förvarades kistorna ombord, stuvade i hundratal under däck i skeppsrummen och i hytterna. Alla kistor var numrerade och försedda med namn på ägaren. De var en motsvarighet till dagens skåp och garderober. Under 1800-talet och fram till första världskriget var kistorna det enda privata lösöret på såväl större skepp och som mindre skutor, och förvarades i skansen. Sjömanskistan tjänstgjorde då inte endast som förvaringsutrymme utan användes också som möbel att sitta på.

När man lyfter på locket till en 1800- eller 1900-talskista finner man ofta att insidan pryddes med en målning av ett skepp, korslagda flaggor eller andra maritima motiv, ofta utförda av ägaren. En vanlig dekor var korset, ankaret och hjärtat – tron, hoppet och kärleken. I senare tider kunde man också hitta fastsatta foton och färgplanscher.

Sjömanskistans innehåll speglar sjömannens knappa villkor och tiden han levde i. Fynd från regalskeppet Vasa ger belägg för den självförsörjning besättning och befäl var hänvisade till: där fanns klädesplagg, textil- och lädermaterial, lagningsutrustning för kläder och skor, utrustning för personlig vård, matkärl och bestick, förvaringskärl och verktyg.

Inuti sjömanskistan fanns vanligen ett lockförsett lådfack som kallades ”läddika”, där småföremål förvarades, till exempel värdeföremål, toalettartiklar, sy-saker, samt bibel, visbok, brev och foton. Man packade kistan i olika lager så att landgångskostymen låg överst, kanske tillsammans med några böcker. Under dessa hade man lagt "finare kläder" som strukna skjortor och bättre arbetskläder. Längre ner i kistan låg underkläder, strumpor, skor och otvättade plagg. Stortröja, blåställ och oljekläder packades också djupt ner i botten av kistan liksom stövlarna. Här låg dessutom verktygspåsen för sjömansarbeten.

Under frivakten ägnade sig sjömannen ibland åt vad som brukar kallas "kistförnöjelse". Då tog han fram finkläderna, "landgångsriggen", och sjökläderna för vädring och lagning. Kistförnöjelsen bestod i att innehållet omsorgsfullt togs upp, gicks igenom, ordnades och lades på plats igen. Under klädbyten i hårt väder hade allt rörts om. Vid dödsfall ombord och begravning till sjöss hände det att kistan blev uppställd på däck och innehållet i vittnens närvaro genomgånget av befälet. Protokoll fördes och auktion hölls. Sjömanskistan jämte pengar sändes vid hemkomsten till de anhöriga.

Text: Gösta Webe, bearbetad av Lina Pettersson Schweitzer. Ursprungligen publicerad i Sjöhistorisk årsbok 1965–66 samt 1985–1986.