Katastrofen - Linjeskeppet Prinsessan Sophia Albertinas förlisning

Förlusten av Prinsessan Sophia Albertina kan inte beskrivas på annat sätt än som enorm. Att fler än 400 människor förlorade livet i det stormiga havet kan ställas i relation till att flottan förlo-rade ungefär 300 sjömän i det stora slaget vid Hogland sju år senare. Ändå är händelsen idag ganska bortglömd. Men vad gjorde ett svenskt örlogsfartyg utan-för Nederländernas kust i slutet på 1700-talet? Anledningen går att finna i det då pågående amerikanska frihetskriget.

Frihetskriget i Nordamerika var en kamp mellan kolonister som sökte självständighet från Storbritannien som ville behålla sina kolonier. På kolonisternas sida ställde sig bland andra Frankrike. Det gav den brittiska flottan anledning att skicka ut kapare som tog en mängd neutrala handelsfartyg i beslag. Britterna häv-dade att dessa fartyg smugglade krigsmateriel åt fransmännen eller att lasten helt enkelt tillhörde Frankrike och av den anledningen skulle tas i beslag, något som i många fall kanske också var sant. Även svenska fartyg riskerade att kapas av engelsmännen.

För att skydda sina handelsfartyg slöt därför några neutrala länder en överenskommelse som gick ut på att de skulle hjälpas åt att skydda handelsfartygen från kapningar. Först kom Sverige överens med Ryssland och lite senare även med Danmark om att man tillsammans skulle bevaka handelskonvojerna. Den svenske kungen Gustav III lät genom ett sändebud i London meddela Storbritannien att svenska flottans fregatter nu skulle skydda de civila fartygen i konvojer. Den engelske premiärministern lär ha svarat: ”Ursäkta, men vem ska konvojera fregatterna då?”.

Prinsessan Sophia Albertina var ett linjeskepp och alltså ett av de stora, mest slagkraftiga krigsskeppen i flottan. Besättningen bestod av cirka 450 officerare, underofficerare och sjömän. Ombord fanns 60 kanoner. Skeppet sjösattes i Karlskrona 1764 efter cirka fyra års byggtid. Skeppsbyggmästare var Gilbert Sheldon.

Sitt namn fick skeppet efter Sofia Albertina (1753-1829) som var prinsessa av Sverige. Hon var kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika av Preussens dotter och därmed yngre syster till Gustav III.

Uppgifter om Prinsessan Sophia Albertina återkommer i diverse handlingar i arkiven. Vi kan se att hon tre gånger torrsattes i den då helt nya Polhemsdockan i Karlskrona. Genom de bevarade handlingarna i arkivet kan vi också följa fartygets skick genom diverse inventeringar och från den sista resan finns besättningslistan bevarad på Krigsarkivet. Skeppet Prinsessan Sophia Albertina ansågs enligt källor från tiden vara en god seglare. Hon användes för en rad varierande uppdrag och 1779, alltså två år före förlisningen, ingick hon i neutralitetseskadern i Nordsjön. Även följande år gavs besättningen på Prinsessan Sophia Albertina i uppdrag att kryssa i vattnen kring Doggers bankar, men på grund av ofördelaktiga vindar lyckades inte eskadern ta sig ut till sitt operationsområde. Istället tvingades fartygen återvända till Karlskrona när hösten kom.

År 1781 var det dags igen. Prinsessan Sophia Albertina med besättning kallades än en gång ut för att tjänstgöra i skyddet av handelssjöfarten. Till fartygschef utsågs Johan Gustav Malmskiöld. Han var en erfaren sjöman med tjänstgöring i franska flottan bakom sig. Malmskiöld var innehavare av svärdsorden och hade tidigare varit chef på linjeskeppet Sofia Magdalena. Men under förberedelserna inträffade en olycka som kunde satt punkt för äventyret redan i Karlskrona.

Den 5 juni låg Prinsessan Sophia Albertina ankrad på redden utanför örlogsstaden tillsammans med de andra fartygen som skulle ingå i eskadern. Denna dag var kung Gustav III på väg ut till fartygen för att göra en inspektion. Från fartygen skulle monarkens ankomst mötas med salut från kanonerna och i samband med detta kom elden lös på Prinsessan Sophia Albertina. En gnista från en av pjäsernas fänghål tände en eld som snabbt började sprida sig ombord. Eftersom fartyget var lastat med stora mängder krut inför den kommande expeditionen bröt panik ut i besättningen. Elva sjömän som hade hoppat i havet för att rädda sig drunknade. Ett par av officerarna lyckades emellertid lugna resten av manskapet och en stor del av krutet kastades överbord. Elden kunde sedan släckas. Som tur var visade sig skadorna inte vara större än att de kunde repareras på några få dagar och Prinsessan Sophia Albertina var redo att gå till sjöss. Övriga fartyg i eskadern hanns i kapp vid Helsingör.

Malmskiöld fick då order att lämna eskadern för att eskortera en konvoj med handelsfartyg till Kap Finisterre i Spanien. Väl där skulle man ta emot en annan konvoj som skulle eskorteras åt motsatt håll, det vill säga norrut igen. Av allt att döma så lyckas man med den första delen av uppdraget. Prinsessan Sophia Albertinas besätt-ning kastar också loss igen från Spanien och sätter tillsammans med en konvoj handelsfartyg kurs mot Sverige. Vad som händer under resan är okänt, men vi vet att konvojen seglar in i tjock dimma och kraftiga vindar utanför den nederländska kusten.

Stormen rev Nordsjön när Prinsessan Sophia Albertinas konvoj lämnade engelska kanalen på väg norrut. Fartygen sveptes in i en tät dimma som gjorde att de förlorade kontakten med varandra. Planen var sannolikt att segla runt Skagen och ner i Öresund, men nu drev farty-gen istället isär i den svåra vinden. Åtminstone hamnade Prinsessan Sophia Albertina från de andra i dimman och det fallande mörkret.

Skeppet klarade av natten och följande dag försökte man segla med tända lanternor. Eftersom positionen hade blivit osäker lodade besättningen ofta djupet och ungefär klockan sju på kvällen siktades vad man trodde var en lanterna från ett annat fartyg. Djupet var då fullt tillräckligt, men tämligen snabbt blev det grundare och grundare. Den siktade lanternan var nämligen inte ett annat fartyg utan sannolikt en fyr och ett par timmar senare gick Prinsessan Sophia Albertina på grund. Febril aktivitet bröt ut ombord för att rädda skeppet. Malmskiöld beordrade till slut att masterna skulle kapas, men då kände besättningen tre hårda stötar till när skrovet trycktes upp på grundet av den kraftiga sjön. Relingen på skeppets styrbordssida slogs snabbt sönder och snart låg hela sidan under vatten. Manskapet och officerarna försökte rädda sig upp på babordssidan, men efter en stund började hela skeppet att brytas i bitar.

Någon gång mellan klockan två och tre på morgonen försvann Prinsessan Sophia Albertina i havet. Djupet var inte mer än 20 meter när tidvattnet stod som högst. Med sig tar hon 419 man ur besättningen. Endast 31 överlever. 208 år senare ska hon rapporteras in av en amatör-dykare.

1989 anmälde en privatperson att han hade hittat resterna av ett äldre skepp utanför ön Texel. Han hade dykt på platsen eftersom ett fiskenät hade fastnat i något, och väl där fann han ett skepp som var slaget i bitar och utspritt över ett område på botten. Det dröjde sedan fram till 1996 innan nederländska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet, RCE, under-sökte fyndplatsen med en fjärrstyrd undervat-tensfarkost. Minst en kanon bärgades vid till-fället. Vraket förblev dock oidentifierat. År 2002 genomfördes nya dykningar och nu kunde en skeppsklocka bärgas. Klockan är tydligt märkt

”G:MEIJER FEC:IHOLM: 1738”. Därmed började vrakets nationalitet nu peka mot Sverige. Den som gjutit klockan var nämligen Ger-hard Meyer d.y. (1704-1784), en staty- och styckgjutare som var verksam i Stockholm. Klockan var också försedd med en kunglig krona vilket i sin tur visade mot att den nog tillhört ett örlogsfartyg.

Kontakt togs nu med Sjöhistoriska museet och efter en del efterforskningar kunde man säga att det funna skeppet sannolikt var Prinsessan Sophia Albertina. Dessa misstankar stärktes ytterligare år 2004 när dendrokronologiprover tog i samband med nya dykningar på vraket. Undersökningarna visade att timret som skeppet var byggt av hade avverkats omkring år 1750, plus/minus 6 år. Dessutom bärgades ett antal föremål som tillsammans med skeppsklockan och dendrokronologiprovet föranledde forskarna att fastställa fartygets identitet. De bärgade föremålen konserverades och magasinerades av RCE.

Under våren 2020 blev Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM) kontaktade av den svenska ambassaden i Nederländerna. Ambassaden hade i sin tur fått en förfrågan om något svenskt museum ville återfå skeppsklockan från Prinsessan Sophia Albertina. Ärendet hamnade till slut hos Marinmuseum i Karlskrona, det museum i Sverige som har ansvar för att bevara det svenska sjöförsvarets historia. I samband med att diskussioner inleddes mellan museet och myndigheterna i Nederländerna framkom att man från nederländsk sida ville skänka alla de föremål som bärgats från vraket.

Erbjudandet gav anledning till långa diskussioner med SMTMs samlade expertis. Myndighetens grundinställning är att fynd från vrak inte ska bägas utan bevaras på plats, en princip som kallas in situ. Nu var ju emellertid föremålen redan bärgade och konserverade, varför diskussionerna slutligen landade i att föremålen från Prinsessan Sophia Albertina med stöd av principen Right of sovereign immunity kunde återföras till Sverige. Principen innebär i korthet att ett sjunket örlogsfartyg för all framtid hör till den flottan som ägde fartyget, och inte det land i vars vatten det sjönk. Diskussioner fördes i samband med detta också med International Council of Maritima Museums (ICMM) och Riksantikvarieämbetet.

Den samling som överlämnades till Marinmuseum består av ungefär 200 objekt. Föremålen utgörs som väntat av en hel del muskötkulor. Prinsessan Sophia Albertina var ett örlogsfartyg. Bland föremålen märks också en del skärvor och spillror, bland annat från vackert målat porslin.

Symbolföremål i samlingen kan sägas vara just den nämnda skeppsklockan. Den är en artefakt som återfinns på alla örlogsfartyg än idag och den är omhöljd av ritualer.

Insamlingen är viktig för Marinmuseum och museets möjligheter att genom artefakter berätta om denna händelse i historien. Det finns tämligen få föremål bevarade från 1700-talets linjeskepp, och de som finns är ofta från den serie av fartyg som konstruerades av Fredrik Henrik af Chapman på 1780-talet. De tidigare linjeskeppen och Sheldons verk som skeppsbyggmästare finns mest bevarat i form av modeller, men genom insamlingen från Prinsessan Sophia Albertina öppnas en ny möjlighet att lyfta fram ödet för många människor och ett fartyg.