Solen var på väg upp. En av bödlarna fick sin bössa laddad med lösa skott, men vilken av dem, det visste ingen. De fem skyttarna satt gömda i en liten smedja på fängelsegården. Ett skynke hade hängts över smedjans fönster, ett skynke med fem hål ur vilka gevärspiporna stack fram.
Den dödsdömde leddes ut på fängelsegården med ögonen förbundna. Han sattes på en stol vid muren, åtta meter från skyttarna. Armar och ben spändes fast. En läkare lyssnade nu på Joe Hills hjärtslag, fäste en vit papperslapp vid hjärtat. Joe Hill grinade illa när nålen trängde in i huden. Några sista tankar kom och gick. Kanske var det alldeles tyst, eller så hördes fågelsång.
”Jag ska visa er hur man dör”, skrek Joe Hill. Han hade fått veta att några vänner hade fått tillåtelse att bevittna hans död, ropade ”Farväl pojkar!” och väntade sig ett svar. Den snart döde mannen sträckte ut nacken, böjde huvudet bakåt, försökte befria sig från ögonbindeln. Men något svar kom aldrig – vännerna hade nekats tillträde. De stod fortfarande utanför fängelset och väntade. Det enda vännerna hörde var ekot av dödande skottsalvor som studsade mot fängelsemurarna.
Kroppen – utmärglad, missprydd av ärr och nu dessutom genomborrad av fyra kulor – sjönk ihop och blev alldeles stilla. Joe Hill hade lämnat jordelivet, vilket bekräftades av läkaren 70 sekunder efter eldgivningen.
”Det kändes som att skjuta ett djur. Som mina tankar gick! Väntan på ordern att skjuta kändes som en evighet. Och sedan, när ordern kom från Joe Hill själv… Jag föll nästan ihop. Vi sköt. Jag ville blunda men mina ögon stirrade på det vita pappershjärtat, bränt och sönderrivet av fyra blykulor. Fyra svarta cirklar färgades av blod, sedan en stråle och pappershjärtat var rött. ’Varför, varför valde Hillstrom att dö på det här sättet’, frågade jag mig själv i det jag vände bort mitt huvud.”
-En medlem av skyttepatrullen,
som avrättade Joe Hill (Joseph Hillstrom)
i New York Tribune, lördagen den 20 november 1915.
Joe Hills liv hängde alltid på en skör tråd, en tråd som delstaten Utah tog sig rätten att skära av. Han överlevde hudtuberkulosen, denna då utbredda sjukdom. Han överlevde jordbävningen i San Francisco år 1906. Och han genomled flera skottskador, i bröst och i hand. Hans sista vilja var att inte bli funnen död i Utah.
Några av hans vänner begärde ut kroppen, som fördes till Chicago. IWW-sympatisörer vallfärdade till begravningen, en av de största dittills i USA:s historia. Joe Hill låg lit de parade på begravningsbyrån, iförd svart kostym, innan han fördes till en stor samlingssal, The West Side Auditorium. 30 000 följde i processionen. Organisationens storvuxne ledare, Bill Haywood, läste upp ett telegram som den döde sänt honom strax före avrättningen: ”Sörj inte, organisera!”. Istället för psalmer sjöng deltagarna Hills mest berömda sånger.
Kroppen kremerades, i enlighet med Joe Hills sista vilja. Askan fördelades i ett okänt antal kuvert som på dagen ett år efter hans död skickades ut till IWW-fästen i samtliga delstater i USA utom Utah, samt till alla länder i Sydamerika och några länder i Europa och Asien, till Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Den storslagna begravningen markerade ett slut, men spridningen av askan innebar en fortsättning på legenden om Joe Hill.