Fenomenet fotoalbum

Det händer regelbundet att en äldre dam eller herre dyker upp vid Marinmuseums reception och vill visa upp ett fotoalbum som Pappa eller morfar skapat under sin militärtjänstgöring i Flottan. Ofta kommer det också email med skannade bilder från fotoalbum med frågan om vi är intresserade av att ta emot filerna. Inte sällan vill den potentielle givaren behålla själva albumet men erbjuder att riva ut bilder med motiv från tjänstgöringen för att ge till Marinmuseum. Uppenbarligen är det många motstridiga känslor inblandade i försöket att inom museets samlingar bevara den egna familjens historia och samtidig behålla det fysiska objektet i sin ägo. Ofta sägs det att barnen eller barnbarnen inte har intresse av bilderna och den äldre inlämnaren är rädd att albumen kastas och att därmed en del av den egna identitet och historia går förlorad.

Det ger upphov till en del frågor: Varför är det så? Vad är ett fotoalbum egentligen? Varför finns det? Vilken är dess historia och var finns värden som är värda att bevara i ett arkiv?

Fenomenet fotoalbum är tätt förknippat med fotografins tillkomst och utveckling – utan fotografier inget fotoalbum. Det tidiga 1800-talet, tiden där fotografiet uppfanns, var en tid där världen förändrades i rasande takt. Industrialisering tar fart, världen koloniseras och vetenskapen etableras. Den nya samhällseliten – den borgerliga – förvärvar sina privilegier genom prestation. Bildning är en nödvändig förutsättning för detta och det uppåtsträvande borgarståndet utvecklade ett stort bildningsbehov.

Önskan att förstå världen speglas också i tidens konstideal. Fotografiet tillgodosåg ett behov att förstå själva väsendet och betydelsen av alla ting som finns runt människan genom en exakt avbildning av deras beskaffenhet. Människor ville inte bara läsa om världen man vill också se den.

Den växande efterfrågan efter bilder hade redan lett till utveckling av nya trycktekniker för grafik, som litografin, som kunde producera mycket billigare än t.ex. kopparstick. Det ledde till en popularisering och demokratisering av bilder, som blev tillgängliga och betalbara för allt större skikt i befolkningen.

I en tid där den tekniska utvecklingen gick med stormsteg resulterade en lång rad upptäckter och intensiv forskning till utvecklingen av fotografiet. Motivationen som drev utvecklingen var önskan att kunna reproducera konstverk. Drivkraften var inte bara konstnärlig utan också ekonomisk. Marknaden som fotografiet sedan skulle säljas på fanns redan. Den tillgodosågs av grafiska trycktekniker som såldes i olika former av publikationer, framför allt mappverk för konst och arkitektur. De första fotosamlingarna som såldes i bokform var därför också publikationer – böcker med inklistrade bilder.

Nu började allt fler människor ivrigt samla bilder. Bilderna tillhörde i stort sätt två kategorier. Å ena sidan samlades bilder utanför den individuella världen – motiv av kända personer, konstverk, arkitektur- och landskapsbilder (vyer) som prefabricerades och massproducerades för försäljning på en fri marknad.

Å andra sidan gick man allt oftare till fotografen för att beställa individuella porträttfotografier. Dessa bytte man i familjen med släkt och vänner och samlade dem i de nya fotoalbumen. Båda kategorierna har gemensamt att de tillverkades av professionella fotografer. Även om det redan från början fanns rika amatörer som hade råd att ta egna bilder skulle det dröja många decennier innan allmänheten hade råd att producera privata bilder i stor skala.

Dessa bildmängder krävde en värdig förvaring. Konstreproduktioner i stora format såldes som mappverk som innehöll enstaka blad men för mindre format användes albumet, en medieform som därmed fick sitt genomslag. Man kan inte säga att fotoalbumet uppfanns eller bestämma en exakt tidpunkt för det, eftersom det är en del av en historisk utveckling med rad föregångare och gränsen mellan bildpublikationer och fotoalbum är flytande. Men man kan konstatera att det tomma albumet utan innehåll fick sitt genomslag tillsammans med visitkortet omkring 1860. Den var från början en industriell massprodukt som gav konsumenten möjlighet att gestalta sina egna bildsamlingar.

Den vanligaste albumtypen på den tiden var porträttalbum för visitkortporträtt. Den har sina rötter i ett flertal äldre kulturtekniker. De anknyter till traditionen att producera stamböcker där heraldiska vapen förknippad med biografisk information. Likaså fanns det en äldre tradition att samla och byta miniatyrbilder gärna kopplat med biografiska data. Dessa traditioner mynnade i siluettalbumet, porträttalbums direkta föregångare.

Motivationen var att skapa en samling av porträtt av familjen och släktingar samt celebriteter. Ett stort anbud av prefabricerade porträtt av kungligheter och kändisar hjälpte att fylla de tomma albumen. Albumet var ett verktyg för att träna att urskilja, särskilja och identifiera personligheter. Porträtten var ofta ordnad efter rangordning av personer.

Men inte bara det. Man bytte porträtt med varandra, ofta i kombination med autografer och annan biografiska data som födelsedag, yrke mm. Man kan säga att 1800-talets porträttalbum fungerade som dåtidens Facebook. Som dagens Facebookprofiler hade de en halvoffentlig status och var en del av den borgerliga representationen. De exponerades i salongen där de visades upp för besökare och fungerade som underlag för konversation.

Den andra huvudtypen – så kallade ”vyalbum” eller ”resealbum” – var album med motiv från omvärlden, där inte människan stod i centrum. Konstpublikationer med bilder från kända byggnader, utsikter över städer och landskap hade brett vägen för individuella resealbum. Motiven som valdes ut för försäljning var kulturellt signifikanta vyer som hade syftet att skapa en gemensam förståelse för det egna landets historia, karaktär och kultur. De skulle utgöra en kulturell samlande kraft som skulle höja befolkningens moralisk och intellektuell nivå.

De lösa fotografierna och färdiga albumen fungerade som ett ställföreträdande resande innan resandet hade spridits till större grupper. Med hjälp av fotografier kunde man göra virtuella resor och bilderna marknadsfördes också med detta argument. Innan amatörfotografiet slog genom skapade de flesta tidiga turister sina album med professionellt producerade bilder som såldes av de lokala yrkesfotograferna.

Men redan omkring 1850 fanns det också förmögna resenärer som tog med sig kameran för att dokumenterar sina äventyr i världen. De skapade en ny typ av minnesalbum som hade en specifik resa vid en specifik tidpunkt som innehåll, gärna med en karta på första sidan med den markerade resrutten. En form som vi kommer att påträffa långt senare i Flottans långresealbum. I likhet med konstpublikationerna var de första vyalbumen samlingar av utsikter från specifika geografiska platser. Resenären som individ och rörelser mellan geografiska punkter visualiseras inte.

Först när amatörfotografiet slog genom förändrades vyalbumen från att ha varit ett medium för att resa i tanken till ett visuellt bevis för reella resor. Redan uppfinnaren av pappersfotografiet och positiv-negativ-processen Henry Fox Talbot hade bredvid vetenskapliga intressen motivationen att kunna spara resebilder för minnet. Att teckna av verkligheten med hjälp av en camera obscura var för omständligt. Amatör- eller privatfotografi förändrade relationen mellan bilden och fotografen på bred front.

Till skillnad från samlandet av förproducerade bilder från proffsfotografer och andra människor är privat fotografier förknippad med den egna upplevelsen och gör det möjligt att dokumentera det egna livet.

Amatörfotografiets blygsamma utveckling snabbades på när massproduktion av de nya gelatintorrplåtarna började år 1880. Plåtarna var färdiga att använda. Den omständliga hanteringen av kemikalier föll bort. Känsligheten var högre och därmed exponeringstiden kortare. Priser för kameror föll och de kom ut en mängd nya modeller på marknaden. För de välbärgade var privatfotografering nu mycket enklare. Men tills alla hade råd med en kamera skulle det dröja till 1920-talet. Uppfinning av rullfilm och småformatkamera gjorde fotografiet så snabbt och billigt att ett nytt sätt att ta kort blev möjlig och ledde till en ny typ av amatörfotograf som i det tyska språkrummet kallas för ”Knipser”.

”Knipsen” – på svenska klicka – är ett ord för att återge ljudet som kameraslutare gör när man trycker på kappen. Ljudet hördes plötslig överallt och förknippades med fotografiska dilettanter som tar spontana ögonblicksbilder utan kunskap eller större anspråk på bildkomposition, ljusförhållanden eller rent allmänt gestaltningsmöjligheter. En ”Knipser” var en fotoamatör som fotograferade världen så som man ser den med blotta ögon fast genom kamerans optik.

Det nya sättet att fotografera förändrade såväl fotografiets som fotoalbumets funktion. I början av 1900-talet förvandlas fotoalbumets från att vara ett objekt för familjens ståndsmässiga representation till ett individuellt biografiskt dokument över det egna livet.

Fotografiets funktion ändras från att förmedla kunskap om världen och andra människor genom att återge deras visuella utseende att bli ett instrument för skapandet av personliga minnen som bygger den egna livshistorien och framställningen av det egna jaget.

Fotografering och konsumtion av bilderna var och är också en social process. Framställning och betraktandet av bilderna brukar äga rum i sällskap av andra människor och påverkar deras relation till varandra. Därför måste privatfotografering och albumbruk betraktas som enhetliga processer som har ett specifikts syfte. De hjälper oss at minnas och bygga vår identitet.

Fotografi och minnen befinner sig i en mångfaldig och komplex relation till varandra. Minnet är flyktigt, föränderligt och bristfälligt. Därför har människan en benägenhet att skapa fysiska markörer i form av föremål som hänvisar till det som betraktas som viktig för den enskilde och som inte ska glömmas bort.

Fotoalbum lämpar sig utmärkt för att vara sådana markörer, vilket hänger ihop med deras tillkomstprocess. Processen består av två moment som selekterar och kokar ner verkligheten till det som blir vårt minne.

Det första momentet är fotograferingen – produktion av själva bilderna. Amatörfotografen bestämmer sig för att hålla fast vissa moment i sitt liv. Redan i detta ögonblick innehåller varje fotografi en hänvisning till framtiden där motivet erbjuds framtida betraktares blickar. Hos betraktaren framkallar fotografierna nya mentala bilder som inte är identiska med fotografens tankar och de tränger samtidigt undan andra bilder. Fotografiet är därmed samtidigt utlösare för minnen och för glömskan.

Fotograferingen sker mest på fritiden. Motiven som väljs ut ur det vardagliga flödet av rutiner är de särskilda moment som man vill minnas. Därför fotograferar alla människor ungefär samma motiv på liknande sätt. Familjeträffar, fester, utflykter, resor, allt som sticker ut ur vardagen är värt att avbilda för att minnas. Det gäller även proffsfotografer när de dokumentera det egna livet.

Det som saknas i de flesta privata album är arbetslivet och vardagen. Flottisternas privata album i Marinmuseums samlingar är i viss mån ett undantag. En motivkategori som förekommer ofta är ”livet ombord”. Även om bilder från speciella moment, som linjedop, jul- och luciafester, avfarter och ankomster, utflykter och fester dominerar så finns dock också en hel del bilder som dokumenterar vardagslivet ombord.

Fotografierna i Marinmuseums arkiv tyder därför på att flottisterna identifierade sig mycket starkt med sin yrkesroll och att de upplevt ett behov av att dokumentera vad den innebar. Det antyder att genom själva resan, som var en undantagssituation och skilt från livet på landet, blev också vardagen till sjöss något speciellt och minnesvärt.

Det andra momentet i tillkomstprocessen är sammanställningen av albumet. Den består inte bara av fotografiernas bildinformation utan är också ett fysiskt objekt med en egen materialitet. Motiven selekteras på nytt, de utvalda bilderna klistras in i albumet som ofta kompletteras med köpta vykort och påskrifter. Dessa två steg faller tidsmässig isär och den som producerar albumet är inte nödvändigtvis den samme som fotografen.

I samma mån som funktion har förändrats och syften har mångfaldigats har också form förändrats. Att albumen var och är utformade som en bok är ingen slump. Bokformen konnoterade bildning. Formen styrde konsumtion och upplevelsen av bilderna eftersom de refererar till specifika vanor i seende och läsande. Det blir mycket tydligt när man betraktar det prefabricerade fotoalbumen som också har en omfattande textdel, som till exempel det tyska albumet av korvetten ”Stosch” långresa till Asien.

Bildföljden skapar en berättelse som förmedlar resans gång och olika aspekter av sjömanslivet ombord. Bilddelen kompletteras med en omfattande textdel som ligger separerad från bilderna. Albumet liknar mer en bokpublikation och konsumeras på samma sätt. Man bläddrar genom sidorna och betraktar bilderna från vänster till höger, på samma sätt som man kan läsa den efterföljande textdelen.

Albumets sociala funktion krävde också ett presentabelt utseende. Det fanns album för alla samhällsskikt och plånböcker. I början och för de välbärgade användes gärna ädla ock påkostade material som präglad läder, ädla träslag och metallbeslag. Gestaltningsmöjligheterna var från början inte så stora. Fram till första världskriget dominerade så kalla insticksalbum. Sidorna hade små fickor i en förgiven raster där man bara kunde stoppa in bilderna.

Albumens design följde de växlande moderna genom tiden, såsom andra bruksföremål. Alla stilinriktningar har lämnat sina spår; opulenta rikt dekorerade nationalromantiska album, sidor som efterliknar tavelramar, böcker som imiterar resväskor eller förvaringslådor, dagböcker med lås som säkert skulle innesluta ägarens hemligheter.

Om kring 1900 blev växt och blommönster ett omtyckt gestaltningselement, för att sen avlösas av modernismens klara formspråk med avskalad, enkel design, klar ordning i bildföljden. Efter första världskriget skedde en stor förändring. Album med prefabricerade fickor för professionella samlingsbilder avlöstes av album med tomma sidor för inklistring av egentagna amatörfotografier.

Efter andra världskriget blir album ofta kollager. Privata bilder kompletteras med köpta vykort, tidningsartiklar, rese- och andra biljetter. För gestaltningen av albumen finns inga regler. Gränser sätter bara den individuella kreativiteten.

Ett viktigt gestaltningselement i många album är texten. Även om det också finns många stumma album helt utan påskrifter så är dock kombinationen av text och bildinformation ofta ett konstituerande element för fotoalbumets medieegenskap. Eftersom tolkningen av den visuella informationen i bilderna potentiellt är obegränsad kan en kompletterande text ge albumens berättelse den riktningen som skaparen önskar. Beroende på albumtyp kan texten användas på olika sätt.

I äldre porträttalbum saknas oftast text på albumets sidor. Det skulle främja deras funktion som underlag för konversation, eftersom man tyckte att ett album utan text bättre gav upp hov till samtal. Påskrifterna gömmer sig däremot ofta osynlig på visitkortets baksida där det kan stå namn, levnadsår, yrke och andra biografiska uppgifter om de avbildade. Texten består av enkla faktauppgifter, ibland kompletterad med personliga hälsningar.

Lika entydig är oftast texterna som används i album som producerades i kommersiellt eller statligt uppdrag. Fotoalbums olika förmågor att skapa en berättelse och kommunicera ett budskap användes inte bara i privatlivet utan också av företag och offentliga institutioner. Företag producerade praktalbum för marknadsföring av produkter och varumärken. Statliga institutioner använder fotoalbum för förmedling av politiska budskap och propaganda. Deras syften som statlig administration och kontroll, politisk propaganda eller företagsreklam riktar sig mot offentligheten med klara målsättningar. Sådana bildtexter för professionella bilder är skapade för att vara lättbegripliga för en stor och heterogen publik. Uppgifterna framstår som entydiga, exakta och verklighetstrogna. Till exempel kan tidpunkten för fotografering vara angiven eller man angav riktiga namn på personer och objekten osv.

Texter till privata bilder är ofta av en helt annan karaktär som hänger ihop med privatfotografiets särart att fungera som minnesstenar. Även många privatalbum saknar text när bilderna visar välkända motiv som är kopplade till människors förtrogna omgivning. För albumets skapare och deras användare är bildinnehållet och budskapet solklart så att ingen text behövs. Om amatörfotografen däremot befinner sig i en främmande omgivning eller motivet saknar kopplingen till den egna verkligheten bifogas gärna en förtrogen person eller föremål med i bilden för att skapa en koppling till något förtrogen och på sätt sätta i gång minnesprocessen.

Om även denna koppling saknas måste bildtexten hoppa in för att förbereda upplevelserna för senare erinran. Det okända minner till ingenting. Dessa texter behöver ofta en helt en annan avkodning eftersom den härstammar och hänvisar till en särskilds person egen lilla universum i huvudet, som kan vara helt oförståelig för alla andra. Det används smeknamn för personer, djur och saker, kryptiska omskrivningar, metaforer, personliga skämt och privat humor. Dessa texter avslöja mycket av skaparna och kan samtidig vara en källa för fel eftersom producenten av albumet och fotografen av bilden kan vara olika personer. Så kan också fel minnen smyga sig in. I arkivverksamhet märks det ofta när uppmärksamma användare hänvisar till fel i de publicerade originalbildtexter.

Utvecklingen av fotoalbumen når sin höjdpunkt under 1950–60 talet. Fotoapparater och filmer har blivit så billigt att alla har råd att fotografera. Välståndet växer, man har råd med semester och resor. Tre fjärdedelar av alla bilder visar motiv från fritid och semester. Familjealbum blir till resealbum och efter semestern har man mycket tid att ta hand om bilderna, så att kreativiteten i den individuella gestaltningen når sin topp. Det finns lite konkurrens från andra medier.

Men redan under 1970- och 80-talen börjar fotoalbumets stjärna att dala. Bildmängden fortsätter att växa och man har mindre tid att sortera och skriva om alla bilderna. Med uppkomsten av färgdiabilder blir en annan presentationsform populär som följer en helt annan dramaturgi – diakvällen.

Dessutom växer konkurrensen av andra medier som TV och VHS. Idag fortsätter accelerationen av bildflodens tillväxt. I nutiden sparar vi våra bilder i timeline, Cloud tjänster, mobiler och surfplattor. Fotoalbumet är nästan försvunnet, den betraktas som mycket gammaldags och dess källvärde för den historiska och konsthistoriska forskningen har länge varit underskattat. Så varför ska vi bevara den i våra samlingar och hur?

Fotoalbum kan ses som en materialiserat avbild av det mänskliga minnet. Minnet är ett system som är designat för att filtrera informationsmängden som strömma in genom våra sinnen. Den sparar bara det viktiga som sticker ut ur vardagens informationsflöde för senare åter användning. Det sker inte genom en korrekt uppteckning av våra upplevelser utan i en kreativ process som selekterar de delar som formar vår identitet.

Tillkomstprocessen för fotoalbum fungerar likadant. Slutprodukten är ett urval som ge oss möjlighet att betrakta främmande konstruktioner av verkligheten och sätta de i relation till våra egna. Albumets trefaldighet av bildinformation, den materiella formen och texten formar ett medium som kommunicerar ett budskap just genom kombination av dessa tre element. Fotoforskaren Anna Dahlgren har arbetat fram att albumets form och estetik är betydelsebärande och speglar hur den brukas, cirkuleras och konsumeras. Tar man ur bilder ur denna konsumtionskontext går mycket kunskap om deras betydelse och mening förlorad.

Just därför är det viktig att museisamlingar bevara hela albumet och inte bara bildinformationen. Det har tidigare ofta varit en gängse praktik att låna in fotoalbum för reprofotografering. Likaså har man gärna rivit ut de bilder som ansågs intressanta ur albumet och bara samlat in militära bilder som tillhört museets samlingsområde. På Marinmuseums samling finns gott om exempel för detta. Dess reprobilder saknar oftast tillhörande text liksom den ursprungliga ordningsföljden.

Fotoalbum är ett viktigt medium för den privata historieskrivningen och del av den populära historieskrivningen. De innehåller individuella livs- och familjeberättelser som kan bekräfta den officiella historiebilden eller positionera sig kritisk emot den. De tillåter oss att betrakta främmande konstruktioner av verkligheten och sätter de i relation till vår egen. Just spänningsfältet mellan betydelsen för den egna identitet och des källvärde som historiskt medium gör den till ett spännande och problematiskt samlingsobjekt.

Knud Weber

Litteratur:

Pagenstecher, Cord "Private Fotoalben als historische Quelle", i: Zeithistorische Forschungen/Studies in Contemporary History, 6 (H.3). 2009, s. 449–463.

Dahlgren, Anna Ett medium för visuell bildning- kulturhistoriska perspektiv på fotoalbum 1850–1950, Riga 2013.

Heidtmann, Frank Wie das Photo ins Buch kam, Schriftenreihe der Deutschen Gesellschaft für Photographie, Bd. 2, Berlin 1984.

Starl, Timm Knipser. Die Bildgeschichte der privaten Fotografie in Deutschland und Österreich von 1880–1980. München 1995

Peters, Ursula Stilgeschichte der Fotografie in Deutschland 1839–1900, Köln 1979.