Judiska världskongressens tidiga verksamhet i Sverige

Kongressen bildas, de svenska judarna står utanför

Judiska världskongressen (World Jewish Congress, hädanefter WJC) inrättades i Genève vid den konstituerande kongressen den 8 till 15 augusti 1936. Arbetet för att få en judisk världskongress till stånd hade visserligen pågått sedan fredskonferensen i Versaille, men det var först som en reaktion mot nazismens framväxt i Tyskland och den växande vågen av europeisk antisemitism som processen tog fart på 1930-talet. I den första styrelsen satt bland andra två av kongressens grundare: rabbinen Stephen S. Wise, en av USA:s främsta judiska ledare, blev kongressens styrelseordförande, och sionistledaren Dr. Nahum Goldmann, som varit verksam i Tyskland men nu verkade i Schweiz, blev ordförande för administrationen. Organisationens huvudsyfte skulle vara att skapa ett världsomspännande judiskt representativt organ baserat på idén om det judiska folkets enhet, demokratiskt organiserat och i stånd att agera i frågor av gemensamt intresse. Kongressen skulle ta sig an uppgiften att mobilisera det judiska folket och demokratierna mot nazismen, att kämpa för lika politiska och ekonomiska rättigheter för judar överallt, särskilt i Central- och Östeuropa, samt att verka för att stödja upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina. Sedan grundandet har kongressen varit ett permanent organ med kontor runt om i världen.

1933 bjöds rabbinen i Mosaiska församlingen i Stockholm in att delta i en förberedande konferens (den andra av tre) i Genève, som representant för Sveriges judar. Ehrenpreis hyste dock tvivel om värdet av en judisk världskongress. Enligt honom skulle en kongress varken kunna skapa enighet eller framkalla riktigt konstruktivt arbete. Istället betonade han betydelsen av de redan existerande och historiskt prövade judiska institutionerna, de judiska församlingarna runt om i världen. Han tackade därför nej till att själv delta i kongressen och ordnade istället så att Arthur Henriques, sekreterare i Mosaiska trossamfundet i Köpenhamn, som hade anmält sig till konferensen, observerade och rapporterade till Stockholm. Inför församlingen förklarade Ehrenpreis att han hade avstått eftersom världens stora judiska organisationer och församlingar inte var representerade i kongressen och att den därmed inte skulle förmå skapa den judiska enhet som var dess syfte.

I sin rapport redogjorde Henriques för sina intryck från konferensen. Han ansåg att de östeuropeiska judarna och deras intressen var överrepresenterade i förhållande till de västeuropeiska och amerikanska. American Jewish Committee (AJC) hade bestämt sig för att inte delta eftersom den såg den planerade kongressen som en judisk världsregering eller parlament och avvisade den som ett uttryck för judisk nationalism. Varken den ledande brittiska organisationen, British Jewish Board of Deputies eller de judiska församlingarna i Nederländerna deltog och enligt Henriques var även de franska och schweiziska judarna dåligt representerade. De judiska ledarna i England, Neville Laski och Norman Bentwich, varnade samma år för att uttalanden som gjordes av kongressen kunde utnyttjas av ”det judiska folkets fiender” och hävdade att en kongress inte bara var meningslös utan till och med skadlig. Även den stora amerikanska judiska hjälporganisationen American Jewish Joint Distribution Committee, känd i Sverige som Joint, motsatte sig bildandet. Joint förkastade nämligen judisk nationalism och såg dessutom kongressen som en potentiell konkurrent om donationer från amerikanska judar. Trots motståndet från flera av de stora väletablerade judiska organisationerna grundades kongressen alltså till slut, 1936. Mosaiska församlingen i Stockholm erbjöds åter att ansluta sig men avböjde även denna gång, av samma anledning som tidigare.

Till skillnad från många andra judiska organisationer deklarerade WJC att omvärldens regeringar hade ett ansvar att stödja de judiska hjälporganisationerna eftersom arbetet med att ta hand om de judiska flyktingar som flydde Nazityskland var en alldeles för stor uppgift för att de själva skulle klara den. När nyheterna om nazisternas pågående massmord på judar spred sig några år senare ansåg många judar att de etablerade hjälporganisationerna var otillräckliga och gjorde för lite. World Jewish Congress och andra sionistiska organisationer kom att utgöra en plattform för ytterligare hjälpverksamhet, men även för missnöje med de etablerade organisationerna. Så även i Sverige.

Kongressens verksamhet på svensk mark

Det skulle dröja till hösten 1944 innan en svensk sektion av kongressen bildades och till maj 1945 innan den officiellt konstituerade sig. Vid det laget hade dock flera personer, däribland Gilel Storch och Friedrich ”Fritz” Hollander redan verkat en tid i Sverige som kongressens representanter. Storch var en judisk affärsman från Riga som hade kommit till Sverige som flykting 1940 medan Hollander hade kommit till Sverige redan 1933 för att sköta familjeföretagets verksamhet i Sverige. Tillsammans med Hollanders kompanjon Norbert Masur som också hade kommit från Tyskland och nu levde i exil i Stockholm, skulle de bli nyckelpersoner i kongressens räddningsverksamhet i krigets slutskede.

Den 18 april 1944 skrev Norbert Masur ett brev till Ehrenpreis där han föreslog att de borde försöka hitta en respekterad, energisk och skicklig icke-judisk person som var villig att resa till Rumänien eller Ungern för att leda räddningsverksamhet för judar. Personen i fråga skulle utrustas med diplomatpass och behövde svenska legationens stöd i Bukarest eller Budapest. Personen som rekryterades för uppdraget var Raoul Wallenberg. Tidigt i juni samma år frågade Ehrenpreis Káláman Lauer, en ungersk-judisk affärsman i Stockholm, om han kände någon person som kunde passa för uppdraget och Lauer föreslog sin affärspartner, Wallenberg. Efter att inledningsvis ha tvekat gav Ehrenpreis, i likhet med svenska UD och den amerikanska räddningsmyndigheten War Refugee Board (WRB), Wallenberg sitt godkännande den 1 juli 1944.

Sektionen bildas

En provisorisk styrelse av den svenska sektionen höll ett första möte i Marcus Ehrenpreis bostad på Grev Magnigatan 6 i Stockholm, den 22 oktober 1944. Närvarande var förutom den provisoriska styrelsen som valdes vid mötet även ett antal representanter för de nordiska församlingarna. Som observatörer deltog även Joints Laura Margolis och Salomon Adler-Rudel från Jewish Agency i London som båda råkade befinna sig i Stockholm. Det bestämdes vid mötet att styrelsen skulle bestå av en ordförande: Ehrenpreis, en vice ordförande för Sverige: Hugo Valentin, en vice ordförande för Finland: Leo Wainstain, en sekreterare: Fritz Hollander, en ännu icke namngiven vice sekreterare, samt en kassör: Norbert Masur, en representant för Malmö: rabbin Elieser Berlinger och en ännu inte vald representant för Göteborg som inte hade skickat någon företrädare till mötet.

En stor del av mötet gick åt till diskussionen om huruvida sektionen skulle vara nordisk eller svensk. Wainstein från Finland menade att de finska judarna enhälligt beslutat att låta sig anslutas till kongressen och ville därför att det skulle bli en gemensam nordisk sektion. De norska och danska representanterna var däremot rädda att en anslutning av de ockuperade ländernas judar skulle kunna leda till repressalier mot skandinaviska judar och förordade en svensk sektion med finsk representation.

Det beslutades att sektionens syfte skulle vara att skapa en representation av judarna för att samordna krafter och resurser för att trygga judars rättigheter och religiöst och kulturellt återuppbygga de judiska församlingarna och verka för ett nationellt hem i Palestina. En kommuniké om att en svensk sektion hade bildats gick ut genom TT och publicerades bl.a. i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Sektionens arbete skulle fördelas på ett antal specialutskott med ungefär följande uppgifter: Hjälparbete, vilket definierades som ”underlättandet av kontakt mellan familjemedlemmar, medicinsk hjälp och liknande humanitära insatser”; kulturell och religiös hjälp; juridiska uppgifter, särskilt emigranters och statslösas juridiska ställning samt eventuellt registrering av genom raslagstiftning och kriget förorsakade förluster av judisk egendom samt motåtgärder mot antisemitismen.

En starkt bidragande orsak till att sektionen bildades var att Skandinaviska Zionistförbundet den 19 mars 1944, på förslag av Norbert Masur, bestämde sig för att ansluta förbundet till WJC. Vid konferensen deltog även Marcus Ehrenpreis och Hugo Valentin som var förbundets ordförande.

Sektionen konstituerade sig officiellt den 27 maj 1945. Då hade femton judiska organisationer i Sverige anslutit sig till sektionen och ytterligare några var representerade som observatörer. Efter en diskussion valdes följande personer till sektionens första officiella styrelse: Jacob Ettlinger, Paul Fränkel, Fritz Hollander, rabbi A. I. Jacobson, Marcus Kaplan, Leon Lapidus, Norbert Masur, Akim Spivak, Gilel Storch, Bernard Tarschys och Hugo Valentin samt Samuel Nisell och Erik Wolff som suppleanter. Storch, som i vredesmod hade lämnat sektionens styrelse efter en konflikt med Ehrenpreis och några av de andra medlemmarna i sektionens styrelse och bildat en fristående ”Relief and Rehabilitation Department”, var nu återvald i styrelsen och det beslöts att hans hjälpavdelning, ledd av Storch, Spivak och Lapidus, åter skulle ingå i sektionens verksamhet.

Till mötet erbjöds Mosaiska församlingen i Stockholm att ansluta sig till sektionen. Församlingen avböjde, denna gång med hänvisning till församlingens status som officiellt organ. Eftersom alla svenska medborgare enligt lag var tvungna att tillhöra ett trossamfund skulle en anslutning till kongressen i praktiken innebära att alla judar inom församlingens upptagningsområde skulle tvångsanslutas till kongressen. Församlingen förklarade sig istället villig att samarbeta med sektionen på ett antal lämpliga områden. Med Ehrenpreis som ordförande, Valentin som vice ordförande och två av församlingens föreståndare, Nisell och Wolff, som medlemmar i sektionens styrelse, ansåg den sig väl företrädd i sektionen. Mosaiska församlingen i Göteborg avböjde anslutning med samma motivering som Stockholmsförsamlingen.

Till en början höll sektionen sina möten i Stockholmsförsamlingens församlingshus och nöjde sig med en postboxadress, men så småningom hyrde den egna lokaler på Grev Magnigatan 11, snett över gatan från Ehrenpreis bostad. På 1950-talet var förutom Storch under en period även Akim Spivak, som under kriget arbetat med Storch och Lapidus i paketaktionen, ordförande för Svenska Sektionen. 1958 beslöts att omorganisera den svenska sektionen av WJC. Den nya styrelsen skulle då bestå av John Benzian, Karl Berman, David Glück, Fritz Hollander, Salomon Joelson, Bruno Kaplan, Charles Koklin, Jonas Lano, Gilel Storch, Leopold Wegh och Hirsch Jakobson.

Paketaktionen

Sedan 1940 hade Arbetsutskottet för hjälp åt Europas (urspr. Polens) judar, en kommitté som leddes av Ehrenpreis och var knuten till församlingen, skickat hjälpsändningar från Portugal till judar, först i Polen men så småningom även i andra delar av Europa. Från Sverige rådde exportförbud av livsmedel. Ironiskt nog avbröts försändelserna sommaren 1944 som en följd av de västallierades invasion. Det var vid denna tidpunkt som Gilel Storch blev involverad i hjälpsändningarna.

I juli 1944 hade Storch blivit kontaktad av en av de ledande WJC-representanterna i Sydamerika, Dr Jacob Hellman i Buenos Aires. Hellman föreslog att Storch skulle börja skicka matpaket från Sverige till judar i Bergen-Belsen. Tidpunkten för Hellmans förslag var väl valt. Internationella Röda Korskommittén hade nyligen övergett sin tidigare policy – inte kräva att få inspektera koncentrationsläger, att inte protestera mot behandlingen av judar, och att inte försöka hjälpa judiska fångar eftersom de var rädda att sådana åtgärder kunde äventyra hjälpverksamheten för krigsfångar – och började från och med sommaren 1944 aktivt att försöka hjälpa judar. Utsikterna att skicka hjälp från Sverige förbättrades också, i likhet med de internationella förutsättningarna. Amerikanska WRB hade en representant i Stockholm med instruktioner från Washington att organisera räddningsaktioner för judar i Europa.

Storch, Hollander och Masur började förbereda hjälpsändningarna nästan omedelbart efter kontakten med Hellman. Tidigt i augusti 1944 ansökte de om tillstånd från Statens Handelskommission om att få skicka 100,000 kilo livsmedel från Sverige direkt till koncentrationsläger i Tyskland. Storch var inte bara energisk och envis, han var också, åtminstone med svenska mått, påträngande. Ofta gick han direkt till toppen i sina försök att utverka tillstånd hos myndigheterna och han verkade inte bry sig om ifall han råkade gå bakom ryggen på svenska tjänstemän eller kliva svenska judiska representanter på tårna. Detta ledde ofta till konflikter, men även till framgångar. Lena Einhorn, som skrivit en bok om Storchs verksamhet under kriget, citerar Hollander som återberättar ett av Storchs telefonsamtal med handelskommissionens ordförande Bo Hammarskiöld som han råkade höra:

Problemet var att greven talade inte jiddisch. och Gilel Storch talade inte svenska. Men det tycktes inte störa Gilel. Jag hörde hur han pratade på: 'Ich well haben so und so många ton livsmedel fir fången in Theresienstadt...' osv. Ibland hörde jag hur mannen i andra änden försökte avbryta och resonera. Han förstod kanske inte ens vad Gilel sa. Men det spelade ingen roll. Gilel bara upprepade samma sak, 30 gånger minst. Jag förstår inte hur greven stod ut. Till slut la Gilel plötsligt på. Så kom han ut ur rummet, glädjestrålande. 'Han gav med sig!’

På Svenska sektionen av World Jewish Congress möte den 14 november 1944 informerades det om att 10,000 paket hade beställts och att Storch personligen hade tecknat en garanti för betalningen. Men för att paketen skulle släppas igenom de allierades blockad behövdes listor över de judar man visste befann sig i koncentrationslägren dit paketen skulle skickas. Tillsammans med Arbetskommittén och med hjälp av Joint lyckades man sammanställa listor med namnen på tiotusentals judiska fångar. Samtidigt växte desperationen då nyheter nådde Sverige om hur de kvarvarande judarna dog av svält och sjukdomar i lägren.

Eftersom sektionen ännu inte hade egna lokaler, och eftersom Ehrenpreis var ordförande både för sektionen och Arbetsutskottet för hjälp åt Europas judar, bestämdes att paketaktionen skulle administreras och utföras gemensamt av båda organisationerna och att de skulle använda Arbetskommitténs lokaler i församlingshuset som kontor för aktionen. Men samarbetet gick inget vidare. Inte minst berodde detta på Ehrenpreis skeptiska inställning. Inledningsvis såg han hela operationen som Storch, Masur och Hollanders personliga ansvar, eftersom de ansökt om licenserna utan att informera honom först: ”Går det bra är det er förtjänst – går det illa är det ej mitt fel”. Enligt Ehrenpreis åsikt var materiell hjälp, som matförsändelser, inte WJC uppgift, och han trodde inte heller att aktionen skulle komma att bli särskilt effektiv när det gällde att rädda liv. ”Man kan inte rädda människoliv med några kilo matvaror”, sade han och framhöll de framgångsrika diplomatiska insatserna i Ungern i vilka han själv spelat en viktig roll som ett exempel på hur WJC borde arbeta för att rädda liv. Ehrenpreis uppenbart felaktiga uttalande bemöttes av Hollander som förklarade hur ögonvittnen vittnat om att små matpaket faktiskt räddade livet på människor som svultit under lång tid och som sannolikt snart skulle befrias.

Den 12 december 1944 hade 9 800 av Storchs 40 000 paket skickats, men efter ytterligare konflikter mellan Storch och Arbetsutskottet, och Storch och Joint, lämnade Storch samarbetet och öppnade eget kontor på Vasagatan under namnet Relief and Rehabilitation department, dit han tog med sig ett par av Sektionens medlemmar, Leon Lapidus och Akim Spivak. Han rapporterade direkt till WJC huvudkontor i New York och tog med sig de återstående licenserna och WJC del av paketaktionen. Han lyckades även skicka återstoden av paketen. WRB ska ha blivit så imponerade av Storchs insatser att de gav honom ytterligare 40 000 paket som fanns i ett amerikanskt förråd i Göteborgs hamn.

Fler nyheter om hur svält och sjukdomar i lägren skördade människoliv nådde Sverige i början av 1945 och i februari nåddes Sektionen av bud om att en av dess ledamöters, Jacob Ettlinger, syster var en av de fångar som dött av svält i Bergen-Belsen. Det finns olika uppskattningar av hur många av WJC paket som nådde judar i lägren. Enligt Gerhard Riegner, som arbetade för WJC i Schweiz, kom de flesta fram, medan andra har hävdat att tyskarna lade beslag på en stor del av dem. Mängder av judiska fångar i Bergen-Belsen och i andra läger svalt ihjäl och dog av sjukdomar som förknippas med näringsbrist under våren 1945. Hade alla paket nått fram hade möjligen tusentals fler liv kunnat räddas. Men Storchs paketaktion var sannolikt en av de svenska hjälpinsatser som räddade flest liv och dessutom kunde de paket som tyskarna gömt undan i förråd användas efter befrielsen, innan de allierade hann ordna mat till de svältande fångarna.

WJC och Röda korsaktionen

Svenska Röda Korsets mission med de vita bussarna räddade ett stort antal judiska fångar från tyska koncentrationsläger under krigets allra sista veckor i april och maj 1945. Under hösten 1944 förhandlade svenska tjänstemän med Tyskland om frigivning av danska och norska fångar från tyska koncentrationsläger. Danmark hade sedan december 1944 fört danska fångar till Danmark i mindre skala. Det fanns en utbredd rädsla för att nazisterna skulle döda alla återstående fångar i koncentrationsläger. I början av 1945 kom förhandlingarna även att omfatta icke-skandinaviska fångar. I detta skede fick Storch kontakt med Felix Kersten, Heinrich Himmlers massör som var bosatt i Sverige, och bad honom att använda sitt inflytande på Himmler för att få till stånd att även judiska fångar skulle friges. Den 15 mars meddelade Himmler Kersten att han skulle överväga att släppa ett visst antal judar men att han ville diskutera saken direkt med greve Bernadotte, som stod för transporten till Sverige. Kersten föreslog dock att Himmler skulle förhandla direkt med en representant för WJC. Ett hemligt möte arrangerades. Även om Storch själv hade planerat att delta i mötet, kom man slutligen fram till att det var bättre att skicka den mindre impulsiva, tyskfödde Norbert Masur.

Masur träffade Himmler den 21 april på Kerstens gods nära Berlin. Mötet varade i två och en halv timme. Vid mötet lovade Himmler att släppa 1,000 judiska kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück samt 50 norska judar och 20 svenskar som satt fängslade i Norge. Några timmar senare tog Himmler emot Bernadotte, som sedan lovades att få ta ut alla fångar från Ravensbrück utan hänsyn till nationalitet – möjligen på grund av det åtagande han hade gjort till Masur.

Uppskattningsvis transporterades omkring 3,700 judar till Sverige genom Röda kors-aktionen vid krigsslutet. Omkring 6,900 judiska överlevande kom till Sverige genom de så kallade UNRRA-transporterna under sommaren 1945 och ungefär 900 ytterligare överlevande kom senare under året. Ytterligare 1,200 judar anlände till Sverige 1947, men vid det laget hade många flyktingar och överlevande redan lämnat Sverige och de kvarvarande var ungefär lika många som de svenska judarna hade varit för kriget, omkring 7,000.

Sektionens hjälpverksamhet för de överlevande

När information om en ”Röda kors-transport” nådde hjälpavdelningen i sektionen hade de nödvändiga förberedelserna redan gjorts. Den viktigaste uppgiften var enligt avdelningen att registrera de anländande och informera deras eventuella anhöriga i Sverige eller, oftast, utomlands. Särskilda registreringsformulär hade tagits fram för uppgiften. Arbetet skedde i nära samarbete med Malmöförsamlingen som ju också hade låtit sig anslutas till kongressen och som fick ekonomiskt bistånd från WJC. Från Stockholm reste för hjälpavdelningens räkning Hanka Vogel, Mimi Rabl, Otto Rabe, och Otto Schutz för att hjälpa till med mottagandet i Skåne. Gilel Storch, Leon Lapidus och Norbert Masur reste också ner för att övervaka hjälparbetet på plats. Sektionens hjälparbetare fick särskilda legitimationskort som gjorde att de fick tillträde till hamnen, karantänläger och sjukhus. Så fort de överlevande anlände till hamnarna kontaktade hjälparbetarna dem för att ge dem information, registrera dem, och avgav löften om att besöka dem i karantänlägren under de följande dagarna. De delade även ut papper och pennor, choklad, cigaretter och andra små gåvor.

I karantänlägren i Malmö, Landskrona och Ystad fortsatte registreringsarbetet som pågick natt och dag, och många frivilliga, däribland ett stort antal danska flyktingar som fortfarande befann sig i Malmö, bidrog i arbetet. Listorna sammanställdes sedan i Malmö och skickades till svenska och utländska myndigheter och organisationer. För att upprätthålla kontakten med de överlevande anställde sektionen, i likhet med Mosaiska församlingen i Stockholm, ett antal s.k. flyktingkuratorer vars uppgift var att regelbundet besöka de flyktingläger och sjukhus där de överlevande hamnade och ta emot önskemål från dem, vidarebefordra brev och telegram, och ge dem information, och gåvor, matpaket, frukt, godis och böcker. De erbjöd också toalettsaker som hårborstar, speglar, hårspännen, läppstift, puder och hudkräm. Uppgiften att vidarebefordra telegram och brev växte snabbt lavinartat och fick snart standardiseras och centraliseras.

Redan under sommaren fick sektionen vetskap om ett antal fall där före detta koncentrationslägerfångar hade tagits i bruk som jordbruksarbetare på betfälten i Skåne på grund av arbetsbrist. Sektionen kontaktade omedelbart de svenska myndigheterna och lyckades stoppa detta och andra mer eller mindre kamouflerade försök att utnyttja de överlevande som obetald arbetskraft. Sektionen fortsatte att försöka bevaka de överlevandes rättigheter på arbetsmarknaden när de kom ut i arbete och såg till att de fick ordentliga arbetskläder. Dessutom var sektionen i kontakt med utländska legationer och svenska myndigheter för att bevaka de överlevandes rättigheter.

Vittnesmål och minne

Under efterkrigsåren hölls i judiska församlingar runt om i Europa ett antal så kallade hedersdomstolar där judar som hade kollaborerat med nazisterna i ghetton och koncentrationsläger ställdes till svars. Dessa icke-offentliga tribunaler kunde leda till att medlemmar blev utestängda från sina församlingar och den judiska gemenskapen. Svenska sektionen av WJC var inblandade i åtminstone tre sådana tribunaler i Helsingfors då förhör hölls i sektionens lokaler på Grev Magnigatan 11 med vittnen som befann sig i Sverige efter kriget. Nella Rost och historiska kommissionen efterlyste vittnen genom sektionens tidskrifter Vår röst och Jediot. Nella Rost var Svenska sektionens generaldirektör och redaktör för sektionens tidskrift Vår röst till 1951 då hon emigrerade till Uruguay.

Kommissionen bidrog även till att samla in vittnesmål från offer för Förintelsen för att ställa förövarna inför rätta. Exempelvis efterlyste sektionen 1961 i Judisk Krönika vittnen från en massaker på judar i Pischnitz i Västpreussen.

Svenska sektionen har också varit verksam i arbetet med att uppmärksamma minnet av Förintelsen och dess offer. Vid sektionens första minnesceremoni i januari 1946 deltog statsminister Per Albin Hansson och 1955 anordnade sektionen, tillsammans med Sionistföreningen i Stockholm och Föreningen för judiska Nazioffer, en minneskonferens i Blå hallen i Stockholms stadshus. Bland andra statssekreterare Sven af Geijerstam och Stockholms stadsborgarråd Carl Albert Andersson var inbjudna talare. Stödet från regeringen och viktiga svenska institutioner förblev starkt.

Den 2 augusti 1959 höll World Jewish Congress europaavdelning möte (s.k. plenarförsamling) i Stockholm, med gäster från 46 länder. Huvudtalare i blå hallen i Stadshuset var en av WJC:s grundare Nahum Goldman, och en av välkomsttalarna var Tage Erlander, en annan var Stockholms stadsfullmäktiges ordförande Carl Andersson som samarbetat med kongressens paketaktion i krigets slutskede.

Svenska sektionen av World Jewish Congress bevakade även antisemitism och nazism i Sverige och rapporterade till kongressens centrala organ. Till exempel rapporterade sektionen om en fascistisk konferens i Malmö där bland annat Jean Walther och Henri Bernard talade samt löpande om Einar Åbergs produktion och internationella spridning av antisemitisk propaganda. Sektionen lät även tillsätta en kommission med uppdrag att granska hur judar framställdes i svenska läromedel i bland annat historia och religion.

Svenska sektionen av World Jewish Congress fortsatte sitt arbete som ett fristående organ till mitten av 1970-talet då frågan om Stockholmsförsamlingens anslutning till WJC åter väcktes. I oktober 1977 beslöt församlingsfullmäktige att församlingen skulle anslutas. Svenska sektionen tog då beslutet att upphöra. Den ersattes då av en kommitté i församlingen. I september 2020 återöppnades ett Stockholmskontor av WJC med särskilt fokus på de nordiska länderna i Stockholm.

Periodika

Dagens Nyheter

Jediot

Judisk Tidskrift

The Jewish Agency Digest

Svenska Dagbladet

Vår Röst

Arkiv

Central Zionist Archives

C4, World Jewish Congress, Svenska Sektionen

Yad Vashem

O.37 1798

Riksarkivet

Judiska (Mosaiska) församlingen i Stockholms arkiv

Litteratur

Agrell, Willhelm. Skuggor runt Wallenberg : Uppdrag i Ungern 1943-1945. Lund: Historiska Media, 2006.

Bauer, Yehuda. My Brother’s Keeper. A History of the American Jewish Joint Distribution Committee 1929-1939. Philadelphia: Jewish Publication Society, 1974.

Bauer, Yehuda. American Jewry and the Holocaust: The American Jewish Joint Distribution Committee, 1939-1945. Detroit: Wayne State University Press, 1981.

Berman, Aaron. Nazism, the Jews and American Zionism. Detroit: Wayne State University Press, 1990.

Cohen, Naomi W. ‘The Transatlantic Connection: The American Jewish Committee and the Joint Foreign Committee in Defense of German Jews, 1933–1937’. American Jewish History 90: 4 (December 2002): 353–84.

Dawidowicz, Lucy S. On Equal Terms: Jews in America, 1881–1981. New York, 1982.

Einhorn, Lena. Handelsresande i liv : om vilja och vankelmod i krigets skugga. Stockholm, Norstedts, 2006 (1999).

Erbelding, Rebecca. Rescue Board. The Untold Story of America’s Efforts to Save the Jews of Europe. New York: Doubleday, 2018.

Favez, Jean-Claude. The Red Cross and the Holocaust. Cambridge, U.K. ; New York, NY: Cambridge University Press, 1999.

Fruitman, Stephen. Creating a New Heart: Marcus Ehrenpreis on Jewry and Judaism. Umeå, 2001.

Hansson, Svante. Flykt och överlevnad. Flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933–1950. Stockholm: Hillelförlaget, 2004.

Heuman, Johannes. ‘In Search of Documentation: Nella Rost and the Jewish Historical Commission i Stockholm’. In Early Holocaust Memory in Sweden: Archives, Testimonies, Reflections, edited by Johannes Heuman and Pontus Rudberg, 33–66. Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2021.

Moorehead, Caroline. Dunant’s Dream: War, Switzerland and the History of the Red Cross. London: HarperCollins, 1998.

Muir, Simo, Rumkowski’s Scapegoat? The Case of Łódź Ghetto Functionary Maks Szczęśliwy at a Rabbinic/Honor Court in Helsinki, 1949–1953, Holocaust and Genocide Studies, Volume 35, Issue 2, Fall 2021, 185–210

Olsson, Lars. På Tröskeln till Folkhemmet. Baltiska Flyktingar Och Polska Koncentrationslägerfångar Som Reservarbetskraft i Skånskt Jordbruk Kring Slutet Av Andra Världskriget. Lund: Morgonrodnad, 1995.

Penkower, Monty Noam. The Holocaust and Israel Reborn: From Catastrophe to Sovereignty. Urbana: University of Illinois Press, 1994.

Persson, Sune. ‘Vi åker till Sverige’ : de vita bussarna 1945. Rimbo: Fischer & Co, 2005.

Rudberg, Pontus. The Swedish Jews and the Holocaust. Abingdon & New York: Routledge, 2017.

Rudberg, Pontus. ‘An Undeniable Duty: Swedish Jewish Humanitarian Aid to Jews in Nazi- Occupied Europe during World War II’. In More than Parcels: Wartime Aid for Jews in Nazi- Era Camps and Ghettos, edited by Jan Lambertz and Láníček, Jan, 119–46. Detroit: Wayne State University Press, 2022.

Verständig Axelius, Natalie. Det Var Jag Som Skulle Dö. Stockholm: Natur & Kultur, 2019.

World Jewish Congress, Unity in Dispersion: A History of the World Jewish Congress. New York: World Jewish Congress, 1948.