Teater på jiddisch – i Sverige och i världen

Då hade jiddischteater bara funnits i 30 år. Den hade uppstått ur en lång tradition av purimspel, men behövde den judiska upplysningen, på jiddisch haschkole, för att ta steget ut i offentligheten. Detta steg togs av författaren och poeten Avram Goldfadn, jiddischteaterns fader, i oktober 1876 i Jassi i Rumänien. Därefter har produktionen av pjäser och etableringen av teatergrupper formligen exploderat. En ny tsar förbjöd 1883 teater på jiddisch och ett stort antal författare, skådespelare och producenter utvandrade till Nordamerika, där Lower East Side på Manhattan i New York blev jiddischteaterns nya metropol.

Judiska Dramatiska Amatörsällskapet i Stockholm verkade redan från början haft god kontakt med jiddischdramatikens utveckling. I snabb följd ordnades uppläsningar av nya dramer som med tiden skulle bli jiddischteaterns klassiker. Goldfadns Schulamis och Di tsvej Kuni-Lemmels framfördes liksom Jakob Gordins Got, Mentsch un Teivl, en variant av det gamla Faust-temat, samt flera av Scholem Alejchems enaktare. Därtill spelades även pjäser av Anton Tjechov och August Strindberg. Från 1910 finns gruppens första bevarade programblad. Under titeln Spågumman framfördes Goldfadns Kischefmacherin i Arbetarrörelsens Folkets hus i Stockholm. Under första världskriget blev det ett uppehåll i teaterverksamheten.

Under 1920-talet experimenterade jiddischteatern mycket framgångsrikt i Moskva, i Vilnius där Der Dibbuk föddes och i New York fanns en Yiddish Art Theater, en jiddischer kinsterlischer teater. I Stockholm låg ambitionerna på ett annat plan: man ville nå ut till de icke jiddisch-talande judarna och till övriga svenskar. Detta lyckades man med sedan Sällskapet från och med 1927 kunde visa sina uppsättningar i det nybyggda Konserthusets lilla sal med plats för 500 åskådare. Genombrottet kom med Hersch Dovid Nombergs i och för sig ganska odramatiska pjäs Di Mischpoche. Flera tidningar uppmärksammade den förestående premiären och följde upp med recensioner.

Recensenterna var mindre intresserade av själva stycket än det faktum att det framfördes på jiddisch, ett språk de knappt hade hört tidigare. Flera skribenter menade att Stockholm först med sin jiddischteater hade blivit en riktig storstad.

En mindre sensation blev framförandet av Scholem Aleichems Tevje der Milchiger hösten 1927. Stycket betecknades redan då som klassiker, trots att det inte ens gått ett decennium sedan urpremiären. Föreställningen recenserades både i den svenska och i den svensk-judiska pressen. Efter några omdiskuterade uppsättningar av en rysk-dansk-engelsk gästregissör – styckena kallades shund, kiosklitteratur – presenterades 1929 ännu en tungviktare i jiddischrepertoaren, Jakob Gordins Mirele Efros från 1898, en skicklig bearbetning av Shakespeares Kung Lear som dock slutar lyckligt till familjens och publikens stora glädje.

Peretz Hirschbeins Grine Felder blev den sista uppsättningen som gruppen gjorde på 30-talet. Judeförföljelserna i Europa uppmuntrade inte till kreativitet. Istället kom det en rad gästspel till Sverige, inte minst från de av nazismen drabbade länderna. Men mitt under andra världskriget återupptogs teaterspelandet, nu under regissören Jura Tamkin, som ett bidrag till motståndet mot nazismen. 1943 återkom Tevje der Milchiger och strax före krigsslutet framfördes Anskis Der Dibbuk. Båda dessa uppsättningar fick nya uppgifter när Sällskapet reste runt i Sverige för att spela i flyktinglägren för "1945 års räddade". De var mycket uppskattade av de överlevande som längtade efter ”a jiddisch wort”. Till purim 1946 iscensattes A gefeferte Megile, ett nyskrivet politiskt spektakel med dekor av Isaac Grünewald, en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer.

Ofta kunde inte föreställningarna i lägren börja i tid eftersom åskådarna upptäckte vänner och bekanta i publiken som de inte sett på många år.

De överlevande anslöt sig till teatersällskapet samtidigt som de gamla trotjänarna som varit med i över 40 år lämnade sina platser. Det kom också en strid ström av internationella gäster till Sverige, eftersom det här fanns en tacksam jiddischpublik, utan konkurrens från vare sig hebreiska som i Israel eller engelska som i USA. Det nya jiddischsällskapet ägnade sina krafter åt den form av klejnkunst som hade frodats i mellankrigstidens Europa med visor, sketcher, anekdoter och allsång. Både eget material och importerade texter framfördes. Klassiska sketcher som Beim doktor eller A portret återkom och verkar ha uppskattas lika mycket varje gång.

Spåren från dessa år är tunna och eftersom medlemmarna inte regelbundet samlat in dokumentation är man hänvisad till fotoalbum, barns och barnbarns minnen och några gulnade pärmar.

Mot seklets slut uppträdde jiddisch i nya former. Dels upplevde klezmermusiken stor popularitet i Sverige och dels gjordes revyer med ett mycket blandat innehåll, där brottstycken av jiddisch ingick i svenska dialoger och sånger.

Sverige anslöt sig 1999 till Europarådets ramverk om skydd för nationella minoriteter. Året därpå antog Sveriges Riksdag en lag där fem minoriteter och deras respektive språk ska skyddas och stödjas av staten. Judar och jiddisch är en av dem. Detta har onekligen lett till ett uppsving för jiddisch. Varje år samlades en stor grupp av jiddischtalande svenska judar till ett flera dagars seminarium. Även andra som hade en relation till jiddisch var givetvis välkomna.

Inspirerade av några amerikanska jiddischskådespelare som gästade seminariet, grundades 2008 en ny teatergrupp, Stockholms Jiddische Teateramator’n. Denna ensemble har under sina första 15 år och trots pandemiuppehåll producerat sju uppsättningar av helaftonpjäser på jiddisch. Den första pjäsen hette Sajt azoj git och illustrerade själva letandet efter lämpliga pjäser på jiddisch: inga pajes, inga schtetln, ingen politik, inga pogromer, ingen Förintelse. Det blev Doktor Rubinstein, en variant av Molières Den inbillade sjuke, sedan A schnorrerschpil efter Gays A Beggars Opera och Brechts Dreigroschenoper. En dramatisering av Isaac Bashevis Singers allvarliga Gimpel Tam följdes av Mojshe Gershenzons farsaktiga Chelmer Chachomim.

Nikolaij Gogols komedi Revisorn från 1836 hade 1883 översatts till jiddisch och flyttades av gruppens regissör till 1950-talets Sverige. I den lilla staden Köping väntar en ängslig församling på Der Inspektor från "Stockholom". Denna uppsättning visades 2019 med stor framgång även i Paris i samband med ett utbyte med den parisiska Troimteater, som hade framfört Der Tisch i Stockholm året innan.

Den svenske nationaldiktaren August Strindbergs A Troimshpil framfördes på Strindbergs egna Intima Teatern, på jiddisch och med en judisk vändning av innehållet. Indras dotter kommer inte från himlen utan flyr med sin far och sin farmor från pogromerna i Sankt Petersburg. Tiden är 1905 och Strindbergs dröm illustrerar dessa judiska flyktingars förvåning över landet Sverige.

Vid sidan om teateramator’n har även andra jiddischaktörer synts till i Stockholm. Jiddischkören har iscensatt Di grine Kusine som påminde de äldre i publiken om Barbara Streisand i Funny Girl. En kabaré har framförts med sånger och sketcher på jiddisch, medan de överledande texterna var på svenska.

Nyskrivna texter på svenska av Channa Riedel har översatts till jiddisch och musiksatts av kompositören och jazzmusikern Georg Riedel, känd för tonsättningarna av de mest kända svenska barnvisorna, från Astrid Lindgrens Pippi Långstrump till Gunilla Bergströms Alfons Åberg. Dessa sånger har framförts i några totalt utsålda föreställningar.

Under det senaste decenniet har Sverige fått rykte om sig att vara ett särskilt gynnat land för jiddisch. Trots det ringa antalet jiddischtalande personer i Sverige sägs det att jiddisch har fått så kraftig medvind att det märks ute i världen. Även om Riksdagens beslut om minoritetsspråk har betytt mycket, så kan statliga lagar och subventioner inte trolla fram ett levande och i många stycken återupplivat språk. Historien ger en bredare bild av jiddisch och jiddischteater i Sverige.

Retrospektivt kan man, med viss förvåning, konstatera att jiddischteatern har haft en kontinuerlig hemvist i Sverige. Sedan den första ensemblen samlades 1906 har det i över 100 år funnits grupper som spelat teater på jiddisch. Under denna tid framträder teatern i skiftande roller, som underhållare, lärare, tröstare. Det är uppenbart att politiska omständigheter, i Sverige och i övriga Europa, gång på gång har påverkat jiddischteatern. Dess betydelse i flera avseenden bör understrykas, exempelvis som vapen mot antisemitism, som komplement till religion och för att revitalisera språket.

Snart har jiddischteatern i Sverige uppnått den i jiddischsammanhang magiska åldern av 120 år, så vi förutskickar våra hjärtligaste gratulationer och säger ”Mazel tov – bis hindertuntsvantsig”.

Sauter, Sylvia & Willmar. Teater på jiddisch – i Sverige och i världen. Möklinta: Gidlunds förlag, 2023.