Strandridaregården och tullhuset i Klintehamn

Utmed Södra Kustvägen i Klintehamn radar äldre bebyggelse upp sig – från bulhus i enkelstugans format till högresta handelshus i sten. För en förbipasserande ger bebyggelsen intryck av en plats som varit bebodd sen långt tillbaka. Närheten till havet ger även anledning att tro att platsen haft lanthamnens betydelse sen farmannaböndernas tid och att handel har bedrivits här sedan före de första handelsavtalen signerades under 1100-talet. Faktum är dock att det inte hittats några anmärkningsvärda fornlämningar i Klintehamn – de ända registrerade fornlämningarna i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister är ett antal milstenar av yngre datum. Att Klintehamn skulle haft lanthamnens betydelse sedan vikingatid/tidig medeltid är osannolikt. Den tydligaste förklaringen står att finna geografiskt, 6 km söderut ligger Fröjel och 9 km norrut ligger Västergarn – platser där lanthamnen haft stor betydelse sedan vikingatid. Västergarns lanthamn bör ha använts frekvent av flera handelsmän då samhället kring hamnen utvecklades till en mindre stadsbildning under tidig medeltid. Lanthamnen i Fröjel ska enligt P. A Säve ha fungerat som Klintes hamn även innan Gotland blev svenskt. Den geografiska placeringen och bristen på arkeologiskt material bidrar till att placera det äldre Klintehamns framväxt till 1600-talet – sannolikt 1600-talets andra hälft då Gotland blir svenskt och det äldre danska hamnfogdeuppdraget övergår i det svenska strandridaruppdraget.

Med statsmaktens ökade möjligheter att övervaka sjöfartens handel, något som skedde redan från tidig medeltid, organiserades efterhand en tullverksamhet. Speciellt på Gotland kom tullen att vara av stor vikt. Det gällde inte bara Visby utan flera av Gotlands lanthamnar. Under tiden Gotland tillhörde Danmark fanns ’haffnefogdar’ – föregångaren till strandridare. När Gotland blev svenskt efter freden i Brömsebro 1645 utökades införselmöjligheterna för gotländska hamnar 1649 och den före detta hamnfogden ersattes av Strandridaren.

Strandridaren handhade ”Stora Sjötullen” dvs utrikeshandeln, och uppdraget innebar också en utvidgning av bevakningsuppdraget längs kusten. Den statligt anställda strandridaren var dåtidens motsvarighet till kustbevakning och hade som uppgift att bevaka en kuststräcka som innebar bevakning både på land och till sjöss. Strandridaren skulle ”flitigt besegla” det distrikt som stod under honom, dock fanns ingen begränsning vid gränstrakterna till nästa distrikt – om grannen låg på latsidan eller hade lämnat delar av sitt distrikt obevakat skulle kollegan även övervaka gränstrakten. I alla väder förväntades strandridaren bevaka sitt distrikt, befrielse från sitt uppdrag till sjöss kunde endast tillåtas om vädret inte medgav seglats till yttre havsbandet. Utöver yttre tjänst förväntades strandridaren föra loggbok över hur långt han seglat per dag och hålla tillsyn av fartyg. Loggboksanteckningarna skulle redovisas varje månad inför tullmyndigheten som ett slags kvitto på att strandridaren utförde sitt uppdrag på ett tillfredställande nitiskt vis – fusk eller annat otillfredsställande beteende straffades med sparken och i värsta fall livstids straffarbete vid Marstrands fästning.

Strandridaren hade av uppdraget att döma ett hårt arbete, som i många avseenden måste varit svårt att uppfylla till fullo. Uppdraget måste dock ansetts vara hederligt arbete som sannolikt gav vederbörande en respekterad ställning i samhället vilket också gav vissa fördelar – både ekonomiskt och socialt. Till strandridaren skulle det uppföras en gård och den uppgiften föll på allmogen inom distriktet, att å statens vägnar uppföra en mangårdsbyggnad och ladugård. Mangårdsbyggnaden skulle uppföras som en parstuga vid de hamnar där handeln var omfattande och som enkelstuga där handeln var mer begränsad. Av Klintehamns tidiga betydelse som exporthamn förväntades strandridaren få en parstuga uppförd. Parstugan skulle hålla planmått om ca 14 x 7 m och fördelas i en vardagsstuga, två kamrar och ett kök – allt under samma tak. Ladugården skulle uppföras 14 alnar lång med plats för stall och fähus. Av de 11 strandridaregårdar som uppfördes på Gotland finns fortfarande några bevarade i sin ursprungliga miljö, utan att byggnaderna genomgått några större förändringar – exempelvis Klintehamns strandridaregård, Kyllaj strandridaregård i Hellvi socken och Ljugarn strandridaregård i Ardre socken.

I Klintehamn hade exportsjöfarten nått stor framgång under 1600-talets andra hälft, utskeppningarna överträffade både Visby och Slites hamnar och bestod i huvudsak av kalk och trävaror. Genom att exportsjöfarten nådde stor framgång och strandridaryrket infördes bör strandridaregården i Klintehamn uppförts kring 1600-talets mitt/1600-talets andra hälft. Ingen dokumentation eller annan information finns som kan bekräfta uppförandeåret för strandridaregårdens två byggnader – parstuga och ladugård.

Parstugans och ladugårdens konstruktion särskiljer sig inte nämnvärt vid jämförelse med stenbyggnader uppförda under 1700-talet men det finns detaljer som sticker ut och upplevs ålderdomliga. Ladugårdens små, symmetriskt placerade, rektangulära ljusinsläpp i norra långsidans murverk tillsammans med den murade markerade sockeln är byggnadsdetaljer som generellt hör till en äldre stenbyggnadstradition. Även parstugan har en ålderdomlig planlösning som utgår från eldstädernas stora murade fundament vars murstockar ansluter i så kallade byxben till en gemensam skorsten. Det byggdes inte många stenbyggnader på Gotland under 1600-talet men det finns ett fåtal. Strandridaregårdens byggnader kan mycket väl höra till den sällsynta samling stenbyggnader som uppfördes under 1600-talet.

Första kända dokumentationen som ger en bild av strandridaregården är en skattläggningskarta från 1702 (renoverad 1752). Strandridaregården ligger på Valles marker och är markerad på kartan med en vit byggnad under rött tak. För stora slutsatser ska inte dras av husets gestaltning på kartan men det kan antas att huset är av sten och har rött tegeltak vilket kulörerna indikerar (stenhus är i regel vitmarkerade, tegeltak rödmarkerade och trähus med brädtak/agtak gulmarkerade). Vilka byggnader som fanns på strandridaregården vid kartans upprättande är inte angivet men byggnaden på kartan markerar förekomsten av en gård utgörandes av mangårdsbyggnad och ekonomibyggnader.

Strandridaregårdens parstuga och ladugård uppfördes tätt i vinkel till varandra utan indelning i stor- och lillgård. Tillsammans avskärmade de en trädgård med vattenbrunn mot söder och väster. Direkt intill parstugans norra gavel har det med stor sannolikhet varit tillbyggt en källare, av vilken det återstår murverk, flisgolv och dörrkarm under tullhusets sydvästra rum. Den första strandridaren som bemannade Klintehamns distrikt hette Petter Wiman. Petter var sannolikt även den förste att bebo strandridaregården. Totalt bodde det 13 personer som titulerade sig strandridare på den ursprungliga strandridaregården från 1600-talets mitt (Wimans tillträde är ej daterat) till 1826 då den siste strandridaren Lars Martin Sturtzenbecker avled – de sista åren kallades hans tjänst strandbevakningsuppsyningsman.

Sturtzenbecker tillträdde sin tjänst 1797. Vid tillträdet utfördes en husesyn av strandridaregårdens parstuga som då dömdes ut som obeboelig. I protokollet stod även att den befintliga byggnaden antingen skulle renoveras eller att en ny byggnad uppföras. En ny byggnad uppförs gavel i gavel med den gamla parstugan någon gång kring sekelskiftet 1800. Sammanbyggnaden av strandridaregårdens parstuga och tullhuset är ovanlig i den bemärkelse att parstugan inte inkorporerades i tullhusbyggnaden eller revs för byggnadsmaterialet – den fick stå kvar gavel i gavel vilket får anses som en ovanlig företeelse. I samband med uppförandet kommer strandridaregårdens byggnader tillsammans med det nyuppförda tullhuset att betecknas Sicklings vilket framgår i husförhörsprotokollen. Enligt ett sammanträdesprotokoll från 1807 ska den nyuppförda byggnaden ha brutit mot nybyggnadsstadgarna då byggnaden innehöll för många rum – sannolikt byggdes Tullhuset i sin fulla volym i ett byggnadsskede. Det är inte omöjligt att Sturtzenbecker blev straffad för den otillåtna byggnationen och en efterföljande tveksam affärsuppgörelse där det nyuppförda tullhusets övervåning såldes. Han dömdes 1808 av Högsta domstolen och blev strafftransporterad till Stockholm för uppsyningstjänst vid Skeppsbrobevakningen. Han gör strafftjänst under fyra år och återkommer 1812 för att under resten av sitt liv arbeta som strandridare i Klintehamn och bo i sitt lite väl tilltagna skrytbygge.

Den siste strandridaren efterträddes av uppsyningsmannen J. W. Fåhraeus 1825. Den stora tullhusbyggnadens oklara ägandefördelning mellan den privatägda övervåningen och myndighetsägda markvåningen klaras upp 1853 då Tullverket köper övervåningen för 1000 riksdaler av dåvarande Tullinspektör Johan Constantin Forslund. Under 1800-talets andra hälft avlöser tullinspektörerna varandra efter några år i tjänst. Till skillnad från tidigare kommer majoriteten av tullinspektörerna från fastlandet och inte från Gotland – från Jämtland kom Bengt Offlin för att arbeta som Tullinspektör under 1 år (1904–1905). År 1946 tillträder Carl Albert Sjögren som Tullinspektör, Carl Albert blir också den sista Tullinspektören som bor och verkar på fastigheten. Vid hans död den 4 oktober 1961 flyttar hans hustru ett stenkast norrut till Donnerska gården, då Tullverket säljer fastigheten till Rederiaktiebolaget Nordö.

Efter fyra år, 1965, säljer rederiet fastigheten till konstnären Staffan Rosvall. Under Staffans tid som ägare genomgår byggnadernas interiörer modernisering efter tidens komfortkrav. Trots utförda moderniseringar lät Staffan bevara mycket utav byggnadernas karakteristiska drag och ålderdomliga prägel. Fastigheten med den före detta strandridaregården och tullhuset byggnadsminnesförklarades under 2001, året därpå avlider Staffan. Fastigheten blev efter Staffans död kvar i familjen och ägs i dag av brorsdottern Ylva Rosvall.