Åke Örtlund kör papyrusrullar. Bild: Mölndals stadsmuseum

Åke Örtlunds 30 år på Papyrus

By Mölndals stadsmuseum

I dag finns inte mycket kvar av den stora pappersfabriken Papyrus. De en gång så sjudande och slamrande fabrikslokalerna är nu tomma ruiner i väntan på det nya. Under de 110 år som papperstillverkningen pågick passerade tusentals kvinnor och män portvakten och stämplade in. En av dem var Åke Örtlund.

Han såg dagens ljus den 4 oktober 1920. Han bodde med sina föräldrar och syskon på Klippgatan i Kvarnbyn. Fadern arbetade på Lilla Kråketorp och både Åke och hans storebror Folke skulle komma att bli pappersarbetare på den stora fabriken Papyrus.

Började som 14-åring

Åke Örtlund var bara 14 år när han började på Papyrus. Bild: Privat

När Åke för första gången steg in genom porten till Papyrus, 1934, var han 14 år. Han började längst ned på golvet och längst ned i hierarkin, och arbetade under 30 år av sitt liv sig upp från papperskross till truckkörning.

Sov i en utdragssoffa i köket

På Mölndals stadsmuseum finns en skildring av Åkes liv, där han berättar om det trånga och mörka barndomshemmet, om hur föräldrarna och syskonen sov i rummet där det fanns en kakelugn, och han själv i en utdragssoffa i köket. Han berättar också om vardagen på fabriken.

Från lägenheten på Klippgatan släntrade han på morgnarna ner genom Kvarnbyn. Han passerade ”Smutta” som var en tunnel genom Alafors fabriker. Där fanns också en träbro över forsen, som fungerade som en genväg. Han fortsatte sedan ner för Götaforsliden, på höger sida låg ”skjortan”, till vänster Royens trappor. ”Därifrån brukade det komma mycket folk”, berättade han.

Sedan gick det snabbt ner mot Forsebron, som var full av liv och rörelse. Väl framme vid Papyrusporten tryckte han in sitt nummer på en klocka. Han tog sedan vägen förbi rullpackningen, gick över den gamla träbryggan till salen och tog trappan upp till tredje våningen, där han hade sitt skåp innanför dörren. Där fanns också en wc. Dörrarna gick inte ända ner så att man kunde se om det satt någon därinne, väggarna gick inte heller ändå upp. Spolningen satt i en behållare upptill med en kedja som hängde ner. Om man ville busa kunde man alltså stå på den ena wc-stolen och spola på grannens wc. Det var bäst att vara vaksam vid sådana besök.

Götaforsliden, Åkes väg till jobbet. Bild: Mölndals stadsmuseum

Spång över forsen på väg till jobbet. Bild: Mölndals stadsmuseum

Tungt arbete

Arbetare på Papyrus 1930. Åkes arbetskamrater. Bild: Mölndals stadsmuseum

Åkes första arbete bestod av att forsla bort det kasserade papperet till krossarna. Lådorna som han skulle tömma stod på golvet och måste lyftas på kant för att få in kärran under dem. Det var tungt, trångt och jobbigt att lasta ur.

Arbetstiden var från klockan sex till halv tre den veckan. Den andra veckan från klockan halv tre till klockan elva på kvällen. Han arbetade alltså tvåskift. Mellan klockan tolv och ett hade han rast och gick hem och åt. Som mellanmål brukade han äta en smörgås, stående vid omklädningsskåpet intill toaletterna. Veckolönen var 13 kronor och 97 öre.

Han var bara en ung man, nästan ett barn, och både facket och föräldrarna borde ha reagerat på det tunga arbetet. Det hände att han satte sig ner för att och gråta när han inte orkade dra lådorna uppför backen mellan måleriet och rullmagasinet.

Började jobba på Armerad Betong – men återvände till Papyrus

Han avancerade så sakta på fabriken och gjorde lumpen omkring 1943. Efter en kort tid på Armerad Betong återvände han till Papyrus. Han fick en plats som rullutkörare. Det jobbet var bättre betalt än andra, men det var också det mest slitsamma för kroppen.

1947 ersattes det tunga arbetet av truckar. Det kroppsliga arbetet underlättades, däremot blev det olidligt att köra truck inomhus på grund av bensinångorna. Åke fick då köra truck utomhus. På vinterhalvåret var det emellanåt så kallt att han fick hoppa av trucken och springa fram och tillbaka för att inte förfrysa.

Efter 30 år på Papyrus, och med guldklocka som tack, slutade han år 1965.

Vad finns då kvar som minner om Åkes tillvaro? Fabriken är som nämnts borta och Kvarnbyn, som på hans tid var en mörk, illaluktande och förorenad industrimiljö med trånga arbetarbostäder, har omvandlats till charmiga och åtråvärda kulturkvarter. På Mölndals stadsmuseum finns förutom hans berättelse också fotografier som han har donerat. Och vill man känna på hur trångt det var i hemmet kan man besöka utställningen ”1 rum och kök” på Mölndals stadsmuseum.