Har du en AG-tumme? Historien om automatgevär m/42

Automatgevär hade börjat utvecklas redan under första världskriget då flera tillverkare i olika länder intresserade sig för vapnet som kunde skjuta fler skott än tidigare i tät följd. Fortfarande fanns en skepsis gentemot hur det skulle användas och bland högre officerare oroade man sig för att soldaterna skulle göra av med sin ammunition för snabbt. Samma oro ventilerades även långt tidigare i samband med kulsprutornas införande. Kanske var det bättre att hålla fast vid de gamla repetergevären som sköt ett skott för att sedan manuellt laddas om?

Vid tiden kring andra världskriget utförde flera svenska konstruktörer försök med automatgevär. Erik Wallberg vid Kungliga armétygförvaltningen var en av de drivande och kom så småningom fram med nydanande lösningar inom flera vapenområden. Han började med flera försök på just automatgevär redan i slutet på 1930-talet. I Armémuseums samling finns ett flertal olika försök som Wallberg utförde med olika vapenmodeller som grund för att själv vidareutveckla dem till robusta konstruktioner.

Ljungmans verkstäder

Arméförvaltningen fäste så småningom intresset vid en helt annan vapenkonstruktör i försöken med att ta fram arméns nya automatgevär. Uppdraget landade på Erik Eklund som var anställd vid Ljungmans verkstäder i Malmö. Eklund utbildade sig vid Tekniska läroverket i Malmö och satt också med i styrelsen för Skånska ingenjörsklubben. 1929 hade han kommit som ung ingenjör till företaget och gifte sig med grundaren Jacob C Ljungmans dotter och blev som 33-åring chef över verksamheten sju år senare. Namnet Ljungman kom att förknippas med vapnet och har hängt med sedan dess även om tillverkningen skedde på annat håll.

Steget var annars ganska långt mellan vapen och företagets grundverksamhet som huvudsakligen ägnades åt tillverkning av bensinpumpar och mätapparater. Men det finns faktiskt andra vapentekniska kopplingar till Ljungmans verkstäder. Företaget tillverkade också granathylsor till den svenska 8 cm granatkastaren m/1929-39. Många företag ställde liksom Ljungmans om till försvarsindustri under kriget både för att tjäna pengar och för att samtidigt stödja landets upprustning i en krävande tid. All arbetskraft och ingenjörskonst var välkommen.

Rekordsnabb framtagning

Eklund lät sig inspireras av utländska vapenmodeller och studerade noga den sovjetiska konstruktören Fjodor Tokarevs automatgevär SVT-38. Det nya svenska automatgeväret AG m/42 utvecklades under slutet av 1941 och i stort sett hela produktionsserien både inleddes och avslutades 1943. Konstruktionen utmynnade i ett halvautomatiskt vapen, som avlossade ett skott i taget från det nedtill matande magasinet som rymde tio patroner. Vapnet fungerar enligt principen gasuttagsmekanism, vilket gör att krutgaser från den först avfyrade patronen leds tillbaka i en gaskanal och utnyttjas i omladdningen av nästa patron.

All tillverkning skedde vid Carl Gustaf Stads gevärsfaktorier i Eskilstuna och totalt 30 000 exemplar levererades under 1943. Det ansågs något krångligt att använda jämfört med exempelvis Mausergeväret m/1896 varav det sistnämnda sammanlagt hade en betydligt längre tjänstgöring i svenska armén.

Ett problemområde i handhavandet uppdagades snart som på ett smärtsamt sätt blivit legendariskt för de som råkat ut för det. Fenomenet kallades ”AG-tumme” och handlade om att ena tummen kunde få en ordentlig smäll då skytten gjorde patron ur och tömde vapnet. Manövern krävde nämligen att man med hjälp av sin ena tumme förde tillbaka patronföraren mot de rörliga delarna i mekanismen. Om vapnet av misstag var osäkrat kunde slutstycket slå hårt mot tummen och därmed bringa skytten i skrikbart läge.

Tiden från ritbord till tillverkning gick ovanligt snabbt med svenska mått vilket underströk det skriande behovet av vapen under andra världskriget. Landet var på väg in i en stor upprustning av hela försvaret som gjorde att Sverige sent omsider under krigsslutet stod redo för ett invasionskrig. Snart upptäcktes problem med gevärets utkastare som skulle föra ut patronhylsorna direkt efter avfyring men det tog drygt sju månader innan felet kunde åtgärdas då nya leveranser kompletterade tillverkningen i Eskilstuna. Störst problem uppstod genom den rost som drabbade vapnets inre delar. Därför modifierades geväret för att klara nya korrosionsangrepp och några mindre förändringar tillkom, bland annat med en fastare konstruktion för magasinet. Den nya beteckningen blev automatgevär m/1942 B som fastställdes 1953. När AK 4 introducerades i mitten av 60-talet fasades automatgevär m/1942 successivt ut.

Vapnets nya liv i Egypten

Det är under 1950-talet som historien om vapnet tar en ny vändning. Den egyptiska vapentillverkaren Maadi Industries/Fabrik 54 intresserade sig för vapenmodellen och fick hjälp av svenska vapentekniker från IGAB (Internationella Gevärsaktiebolaget) för att få igång produktionen. Det hela blev aktuellt efter 1952 då Egyptens president Gamal Abdul Nasser ville modernisera sin armé och fokusera på inhemsk vapenproduktion.

Kalibern ändrades till 7,92x57 mm och 7,62x39 mm för att passa det lokala behovet och automatgeväret fick namnet Hakim. Omkring 70 000 automatgevär av samma modell producerades under 1950-talet liksom ytterligare omkring 8 000 av en något kortare variant under namnet Rashid. Egyptierna lyckades göra vapnet till en närmast förstklassig produkt som än idag är åtråvärd inom samlarkretsar inte minst i USA. Även Danmark hade en kort bekantskap med det svenska automatgeväret i mitten av 50-talet. Det var Dansk Industri Syndikat A/S (DISA) som tillverkade en version kallad Madsen/Ljungman men det hela dog ut efter bara drygt 50 tillverkade exemplar.

För svensk del gjordes en modifierad version av automatgevär m/1942 som användes på den svenska 9-cm pansarvärnspjäs 1110 som inskjutningsvapen med den utökade kalibern 7,62 mm.

En ömmande tumme har blivit ett bestående intryck av automatgevär m/1942 som vid det här laget anses vara en svensk vapenklassiker.

Källor

Armémuseums föremålssamling AM 123531, AM 6709, AM 67217 och Tekniska museet TEKS 45490.

Ljungmans okända produkter, Ljungmans/Weyne museiförening, 2015.

O. Jansson, The development of the Ljungman semi-automatic rifle Ag m/42, Limhamns museiförenings bilddatabas