Snidaren och flyget – om träskulpturgrupper på museet invid Malmen

Axel Robert Petersson föddes 1868 i Döderhult socken utanför Oskarshamn. Redan som barn skulpterade han, gärna i bulldegen vid mammans bakbord. Axel täljde så småningom även träfigurer.

Efter rekryten (militärtjänstgöring) var han en tid hos stadens skulpturateljé. Men att bygga predikstolar och trähästar åt traktens barn, eller gnida med sandpappret till ytan blev skinande len, var inte riktigt vad Axel ville göra. Han sålde sina första träfigurer för 25 öre, en tolvskilling, vilket gav honom smeknamnet Tolvskillingen på stadens gator.

Sommaren 1896 var ovanligt varm, och ett antal hästar svalt ihjäl vid ett militärt stuteri vid Ottenby på Öland. Där, i avbildningen av de utmärglade hästkropparna, gick Axel från tolvskillingen till Döderhultarn, och de grova, enkla karaktärerna blev hans signum. Gubbarna skulle vara ”mer lik sig än verkligheten”.

Men först 1909 kom det stora genombrottet. Figurerna visades på en karikatyrutställning i Stockholm, och publiken och konstkritikerna blev lyriska. Snart ställdes Döderhultarn ut i Paris, Rom, London och New York, och gubbarna såldes för betydligt mer än tolv skilling. 15 mars 1925 gick Döderhultarn bort i sin ateljé, sittande i sin älskade korgstol.

"Det enda, som kunde ge livet någon mening, det var att susa fram oppe bland skyarna!” uttryckte Axel efter sin första flygning 1913. Det kom att bli 12 till, flera av dem vid Fälttelegrafkårens flygkompani på Malmen utanför Linköping.

Intresset för flyg väcktes en sommardag när han låg på rygg ute på Badholmen i Oskarshamn och tittade på molnen, då kom en flygmaskin susande över honom. Han bestämde sig genast att det skulle han vara med om själv!

Sagt och gjort, så tog han sig till Linköping och fick flyga. Nils Rodéhn var en av dåtidens främsta flygare och verksam hos flygkompaniet på Malmen. Döderhultarn följde med honom på två flygningar. Ju mer våghalsigt desto bättre– och Rodéhn höll inte igen! På undersidan av figuren står att läsa:

"Från Axel Petersson till Flygaren å vännen Rodéhn 2/9 1919. En ringa gärd af tacksamhet för tvänne i allo förstklassiga ”himmelsfärder”. Länge lefve Br Rodéhn!!! D.S"

År 1920 var det industri- och hantverksmässa i Linköping och Döderhultarn fanns med bland utställarna. Han upplevde att publiken inte uppskattade hans gubbar tillräckligt mycket. I ilska packade han ihop skulpturerna och åkte ut till Malmen. Där skänkte han figurerna till sina vänner flygarna.

Troligen bestod gåvan av 57 gubbar, men har under årens lopp blivit färre. Tre kompletta grupper lär ha hamnat på F 4 Frösön. Andra skänktes till prominenta gäster, i samband med pensionsavgångar eller liknande. När Malmens officersmäss, där skulpturerna förvarades, brann ner 1966 lyckades brandvakten rädda alla kvarvarande grupper utom två. Övriga fem grupper ingår numera i Flygvapenmuseums samlingar plus den nytillkomna skulpturen Äktenskapet, vilken donerades från museets vänförening 2021, som i sin tur mottagit skulpturen från Nils Rodéhns släktingar ett par år tidigare.

Den unge museichefen Axel Romdahl var den förste museiman som insåg Döderhultarns geni. Redan 1909 köpte han Beväringsmönstring till Göteborgs konstmuseum. "Di plåger pöjka" hörde jag i min ungdom en ömhjärtad östgötaflicka säga, skriver Romdahl.

Säkert var det en förnedrande situation för ynglingarna från drängstugor och torp att inför mönstringsförrättaren tvingas klä av sig in på bara skinnet och stå där och "känna narighet och klåda". Troligen har konstnären skildrat sina egna minnen från 1889 när han själv befann sig i deras situation som rekryt på Ränneslätt.

Text: Marie Flood

• Jungmarker, Gunnar; Axel Petersson Döderhultarn, 1969

• Olson, Sven-Olof; Döderhultarn – konstnären som älskade att flyga. 150-årsminnet av Döderhultarns födelse. ÖFS, Ikaros, 2019