Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar

Under 1800-talets andra hälft når nationalismen nya höjder i såväl Sverige som delar av övriga världen. I såväl de borgerliga lagren som i den tidiga vänsterrörelsen debatteras för en nationalistisk anda, om än från olika utgångspunkter. För den politiska högern används nationalismen som ett samlande begrepp mot rikets yttre fiender och i detta sammanhang bildas Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar.

Förbundet bildas

Initiativet till att bilda Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar kom från friherrinnan Barnekov och grevinnan Hamilton, som år 1894 tillsammans med ett antal andra kvinnor sände ut följande text:

Upprop till Sveriges Qvinnor! Alla älska vi vårt födernesland och dess sjelfstendighet; skulle vi ej då ock känna oss manade att, hvar efter sin förmåga, söka verka för deras tryggande mot yttre våld? Svenska flottan, af så stor vigt för vårt halfomflutna land, är, enligt sakkunnigas upprepade uttalanden, i sitt nuvarande skick alltför otillräcklig för att med framgång kunna fylla sin uppgift [...] [...] I förhoppning att dessa våra åsigter delas av mången fosterlandsvän [...] hafva undertecknade bildat ett förbund benämndt Qvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar [...]

Medlemsavgiften bestämdes till två kronor och i februari 1895 valdes en styrelse under ledning av ordförande statsrådinnan Christersson i Stockholm. Något tidigare samma år bildades ett förbund i Karlskrona med amiralinnan von Otter som ordförande.

Ett besök på pansarbåten Oden 1898. Sittandes längst till vänster syns Matilda von Otter, ordförande i förbundets filial i Karlskrona Bakom henne i vit klänning står grevinnan Wachtmeister, som senare... Okänd fotograf (Statens maritima och transporthistoriska museer).

Syftet med förbundet var att sprida försvarsvänlig information om flottan, göra insamlingar till densamma samt "...underhålla kärleken till och offervilligheten för fosterlandet", vilket framgår av förbundets stadgar.

Förbundets tidiga verksamhet

Den verksamhet som bedrevs av Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar kan följas genom de arkiv som finns bevarade, bland annat på Marinmuseum i Karlskrona men även i en historik som nedtecknats av kommendörkapten Allan Kull. Redan det första året anordnade avdelningen i Stockholm inte mindre än fyra operafester med fosterländska inslag och i Karlskrona arrangerade medlemmarna försvarsfest. Intäkterna från arrangemangen skänktes sedan vidare till olika ändamål som Allmänna försvarsföreningen och Skolungdomens förbund för byggande af krigsfartyg.

1901 års nummer av jultidskriften Friska vindar. Omslaget målades i original av en av Svergies mest framstående marinmålare, Herman af Sillén. Marinmuseums bibliotek (Statens maritima och transporthistoriska museer).
Förbundet finansierade utgivningen av C. G. Björkmans skrift "Flaggan upp. En framställning af den svenska örlogsflottan förr och nu" (1902). Marinmuseums bibliotek (Statens maritima och transporthistoriska museer).

Snart började förbundet också ge ut en årlig jultidning under namnet Friska vindar. Tidskriften, som gavs ut fram till 1907, innehöll en blandning av reportage från flottans fartyg och verksamhet jämte fosterländska dikter om dalkarlar och midsommarfirande. En skribent i Friska vindar blev kung Oscar II, som bidrog med storvulna dikter om sjösättningar av pansarskepp och dylikt.

Unionskrisen - en fråga för förbundet

Kanonbåten Verdande (först kallad Verdandi) som i början av 1900-talet byggdes om till lasarettsfartyg. Sjukvårdsutrustningen bekostades åtminstone delvis av Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar. Karlsson, Karl Emil (Statens maritima och transporthistoriska museer).

I början av 1900-talet var den så kallade unionskrisen ett faktum när Norge ville lämna den så kallade personalunionen som landet tvingats in i 1814. För medlemmar i Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar blev detta en högst angelägen fråga, och under pseudonymen Anders Svenske debatterade en av förbundets medlemmar för att Sverige skulle förhindra upplösningen av unionen, med våld om så krävdes. Förbundet fattade i samband med detta beslut om att bekosta sjukvårdsutrustning till två svenska lasarettsskepp som levererades i augusti 1905.

Kvinnoförbundet och pansarbåtsinsamlingen

När den så kallade pansarbåtsinsamlingen drogs igång hade Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar en given plats i insamlandet av pengar. Förbundet höll ett försvarsmöte år 1912 där dåvarande sekreteraren Coralie Elliot höll ett inledningsanförande i vilket hon konstaterade att flottan behövde nya moderna fartyg. Den så kallade fredsrörelsen, som av naturliga skäl var motståndare till byggandet av ett nytt pansarskepp, pekades av Elliot ut som det största hotet mot freden då man ingav befolkningen "försvarsolust" och närde "vackra fredsdrömmar".

När pansarskeppet Sverige efter rekordinsamlingen väl sjösattes 1915 fanns Coralie Elliot på plats tillsammans med Antoine Rettig, som då var förbundets ordförande. I aktern på fartyget satt en sidenflagga hissad som skänkts av förbundet till flottan.

Förbundet efter första världskriget

I arkiven på Marinmuseum går det att följa vad filialen Karlskrona sysselsatte sig med under efter som följde på freden i Versailles. Posten som ordförande innehades i regel av hustrun till den befälhavande amiralen, vilket märks av att man på uppmaning från förbundet i Stockholm vid ett tillfälle beslöt att skjuta upp valet av ny ordförande tills den nya amiralinnan var på plats. Verksamheten i övrigt tycks ha fokuserat dels på att dela ut pokaler, medaljer och stipendier till skeppsgossar och sjömän jämte att sälja brevpapper till olika fartyg i flottan. Förbundet anordnade också ett antal teaterföreställningar, till exempel en soaré med barn utklädda till Sveriges regenter som kungabarn. Överskottet från tillställningarna skänktes till olika ändamål inom sjöförsvaret som förbundet ville stötta.

I december 1928 nåddes filialen i Karlskrona brevledes av en varning för subversiv verksamhet som inte kunde ignoreras. I brevet ville fröken Gertrud Ericsson från förbundet i Stockholm göra medlemmarna uppmärksamma på att grevinnan Kerstin Hamilton i samröre med några studenter spred "...ingalunda obetydlig pacifistisk propaganda ... som på vissa håll gjort ganska starkt intryck". Huruvida varningen hörsammades av Karlskronafilialen går emellertid inte att utläsa av handlingarna.

Under 1930-talet andades förbundet vårluft och drev tämligen intensivt en idé om att trycka en minnesskrift tänkt att delas ut till marinens värnpliktiga vid utryckningen. Förbundet försökte motivera tryckningen av minnesskriften ur ett nationalistisk perspektiv, vilket kanske var typiskt för 1930-talsandan: "Tiden är ... mer än någonsin mogen därför, i och med ungdomens uppvaknande för fosterländska och politiska intressen". Idén mötte dock på motstånd hos marinen, som ansåg att upplagorna skulle bli för stora vilket inte motiverade kostnaderna för tryckningen.

Prinsessan Sibylla var från år 1944 högsta beskyddare åt Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar. Här är hon fotograferad vid en prisutdelning vid Hårsfjärden. Okänd fotograf (Statens maritima och transporthistoriska museer).

Under andra världskriget fortsatte förbundet att stötta sjöförsvarets verksamhet, delvis genom att placera pengar i de så kallade försvarslånen som användes för att upprätthålla beredskapen. Förbundet var också mycket i att upprätta marinlottakåren i Karlskrona, det vill säga den marina delen av Lottakåren, genom att värva blivande lottor, sprida information och samla in pengar. Ytterligare kunglig glans skänktes också då prinsessan Sibylla blev högsta beskyddare år Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar år 1944.

Den sista tidens verksamhet

Efter andra världskriget tonades de nationalistiska tendenserna ner i Kvinnoförbundets verksamhet. Istället anordnades nu evenemang typ bridgekvällar där överskottet skänktes till olika sjöförsvarsändamål. Man fortsatte dela ut silverpokaler till olika sjömän som utmärkt sig på olika vis och gav ekonomiska bidrag till tryckningen av försvarsupplysning av allehanda slag. Förbundets tynande tillvaro ledde till att frågan om att upplösa verksamheten lyftes och 1976 fattades beslut om att överföra alla kvarvarande ekonomiska medel i Stockholm till en fond under Föreningen Sveriges flotta. Den 30 september påföljande år hölls ett årsmöte i Modellsalen i Karlskrona där beslut om att även lägga ner Karlskronafilialen fattades. Förbundets anda lever kvar genom att Kungliga Örlogsmannasällskapet årligen delar ut en bronsmedalj till en sjöman som utmärkt sig för framstående duglighet och gott kamratskap.

En representant för Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar delar ut stipendie till en sjöman. Okänd fotograf (Statens maritima och transporthistoriska museer, Marinmuseums arkiv).

Källor och litteratur

Bokholm, Sif, 2008. I otakt med tiden. Om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor. Atlantis, Stockholm.

Hall, Patrik, 2000. Den svenskaste historien. Nationalism i Sverige under sex sekler. Carlssons bokförlag, Stockholm.

Kronberg Klas (red.), 2016. Sömmerskor, tornsvalor och soldater. Kvinnors försvarsarbete i Sverige sedan första världskriget. Armémuseum, Stockholm.

Kull, Allan, 1976. Kvinnoförbundet för Sveriges sjöförsvar. Opublicerad uppsats.

af Petersen, Lovisa 2006. Formering för offentlighet: kvinnokonferenser och Svenska kvinnornas nationalförbund kring sekelskiftet 1900, diss. , Stockholm studies in history 87, Stockholm: Historiska institutionen.

Marinmuseums föreningsarkiv.

Share to