Minnen från luftbevakning i Tellejokk, Kåbdalis, Lappland 1942

Karin Nordberg föddes i Karlstad år 1922. Under beredskapen anmäler hon sig till frivilligtjänstgöring och placeras i januari år 1942 till 91:a luftbevakningskompaniet med placering i Tellejokk mittemellan Arvidsjaur och Jokkmokk i Lappland. Hennes dagbok under tiden utgörs av ett till synes oansenligt noteringsblock där varje rad är välfylld med anteckningar om olika sysslor, minnen och intryck. Från hemorten beskrivs resan norrut. Första längre stopp blev Jokkmokk:

”Väldigt vackert i Jokkmokk. 44 grader kallt var det visserligen men det slog inte ner humöret.”

”Lördag: [… ] Var inne och undersökte syn, hörsel och röntgenfotograferades. Fick en spruta. [...] Mötte vår befälhavare Valborg Holmberg. Hon tala om att vi skulle resa till Tellejokk.”

Det kalla vädret krävde sin utrustning. Innan vidare resa utrustades Karin och nyfunna frivilligkollegor med 2 par byxor, 1 rock, 1 par strumpor, 1 par yllevantar, 1 par handskar, 1 olletröja och 1 mössa. Kvinnorna bussades kvickt till Tellejokk och på lördagskvällen, två dagar efter avresa från Karlstad, gick Karin sitt första vaktpass. Sedan följde utbildning i luftbevakning och vapenhantering allteftersom:

”Söndag: […] Sov till ¼ i 7 då kom Inger och väckte mej. Kallt var det, och karbidlamporna hade brunnit ut, så jag fick pälsa på mej i mörkret. Var inne och fick kaffe kl. 9. Sedan fick vi lära oss hur vi skall göra om det blir flyglarm.”

”Gick pass 9-11. Fick lära oss flygmaskiner.”

”Gick pass 7-9. Lärde oss göra rent gevären och ladda, skoj.”

Av dagboken att döma så var den militära flygtrafiken inte särdeles hektiskt just under Karins vakt. Vid något tillfälle dök det däremot upp något under hennes spaning mot skyn:

”Lördag […] Ruskigt kallt idag. När jag gick vakt kom ett flygplan och flög över. […] Så jag ringde flyglarm ned. Det var spännande.”

Att 91:a ls-kompaniet var stationerat i ett område med stor samebefolkning innebar nya möten för de frivilliga. Karin beskriver renar som vackra djur och uttrycker fascination över de stora hjordarna. Vid något tillfälle fick hon också på nära håll uppleva renslakt, vilket verkade vara både spännande och otäckt:

”Sally och jag åkte skidor till renhagen där de slaktar renarna, det ligger 4 km härifrån. Alla tiders spännande. Tog en massa kort, såg när de stack ner renarna och sprätta upp dom, det var omkring 600 renar där. Det var en upplevelse. Vi hjälpte fånga in renar. Det var skoj. Men de pina djuren hemskt.”

Hemma på förläggningen varvades vaktpass, vardagliga sysslor som vedhuggning och kaffekokning, radiolyssnande och studerande av flygplan. Under lediga stunder tillverkade Karin också ett par minnessaker från luftbevakningen; en slips med olika ortnamn broderade och en träkåsa.

Att leva tillsammans med de fyra-fem andra frivilliga i luftspanarlaget skapade nära vänskapsband. Karin umgicks mycket med sina kollegor på fritiden. Besök på byns enda kafé var populärt. Ofta tog de också rälsbussen in till Jokkmokk för kafébesök eller andra nöjen. I Jokkmokk befann sig fler beredskapsfrivilliga, både män och kvinnor; men även andra militärer. En lördagskväll i februari fick Karin uppleva förstklassig underhållning då en fältkabaré som Flygvapnet tagit med sig hade ”…en grabb som hette Jussi Björling som sjöng underbart vackert”.

Att leva tätt tillsammans med andra och samtidigt dela arbetsuppgifter innebar också en del slitningar. Sannolikt var läget detsamma på många militärförläggningar. I dagboken beskriver Karin och hennes kollegor missnöje med befäl och andra frivilliga gällande arbetsuppdelning. Ett annat ansträngt läge uppstod när den utlovade första lönen dröjde och en militär vid sjukstugan fick rycka in och låna ut pengar.

Medan de längre resorna oftast skedde med buss och rälsbuss utnyttjades skidor som transportmedel i närområdet. Turerna gick oftast till posten och affären men då och då gjordes också lite längre turer för att uppleva naturen:

”Torsdag: blev väckt ¼ i 5. Kände mej pigg och kry. Gick pass 7-9. När jag ätit läste jag ett tag. Sedan klädde jag mej och följde med Inger och Sally ut och åkte skidor. Vi besteg bergstoppen ”Jonka”. Tvärbrant rätt upp 5 km. Det var så stilig utsikt så man blev alldeles begeistrad och miste talförmågan. Vi tog kort däruppe. Jag har aldrig sett något liknande.”

Karin och hennes försvarsfrivilliga kollegor var satta i uppgiften luftbevakning i syfte att bidra till Sveriges försvar. Mot den bakgrunden kan det för dagens läsare tyckas något underligt att i dagboken se odramatiska beskrivningar av den tyska permittenttrafiken:

”Var nere och titta på tyska tåget. Birgit fick cigaretter.”

”Sally och jag var nere till tysktåget. Jag fick 1 hel ask cigaretter och 6 lösa, snygga grabbar.”

Att Karin tog upp detta i anteckningarna kan tas som tecken på att hon ansåg det spännande. Avsaknaden av ingående beskrivningar kan samtidigt tolkas som att permittenttrafiken för dåtiden sågs som en vanligt förekommande företeelse.

Karins insats som luftbevakare var värdefull men kortvarig. Efter drygt 80 dagar återvände hon till det civila livet. Av dagboken att döma såg hon frivilligtjänstgöringen som ett sätt att få helt nya erfarenheter och att kombinera nytta med nöje. Trots uppgiftens allvar präglas Karins anteckningar av en smittande lättsamhet. Karins dotter Eva-Kajsa Berglund, som donerat anteckningsblocken och föremål till Flygvapenmuseum, tror att Karin såg tiden i Lappland under beredskapen som ett äventyr. Hon berättar också att Karin efter krigsslutet engagerade sig mycket i frivilligt välgörenhetsarbete. Luftbevakning sågs innan beredskapstiden som en uppgift opassande för kvinnor. Under kalla krigets gång byggdes däremot detta försvarsfrivilliga arbete in som en del av den svenska militära organisationen och flyttades så småningom över till Flygvapnet.