Om ett möte i Magellans sund - Vanadis världsomsegling 1883-1885

”Några indianer sågo vi ej under under uppehållet i Punta Arenas. Derför blefvo vi särdeles belåtna då det på Söndagsförmiddagen varskoddes en kanot med infördingar i sigte”. (Ur båtsman Humblas dagbok från den 2 mars 1884)

Trots att det är sensommar på södra halvklotet är det säkert en kall dag i Magellans sund vid Chiles sydligaste spets när skeppets svarta skrov bryter det lugna vattnet. För att slippa behöva kryssa med seglen i den svårnavigerade passagen är ångmaskinen igång och en rökplym stiger mot himlen. Plötsligt siktar utkiken högt uppe i masten lågorna från en eld och skeppet ändrar sin kurs ditåt. Snart blir en kanot synlig i vattnet. De som inte går vakt samlas vid relingen.

Ångfregatten Vanadis hade dagen innan kastat loss från hamnen i Punta Arenas utan att besättningen, till sin stora besvikelse, fått se några människor ur Eldslandets ursprungsbefolkning. Nu är de nyfikna. Några minuter senare ligger kanoten långskepps med det svenska krigsfartyget och en livlig byteshandel tar sin början. Efter en stund har eldsländarna, sannolikt från nomadfolket Selk’nam, blivit av med i stort sett allt deras kanot innehöll. I utbyte har de fått mat och andra saker som de svenska sjömännen kastat till dem.

Besättning ombord på fregatten Vanadis under sin världsomsegling. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museet/SMTM. Public domain.

Svenska flottans ångfregatt Vanadis är på världsomsegling med en drygt 300 man stark besättning inmönstrad. De flesta av flottisterna ombord är båtsmän och matroser, en del av det bondesamhälle som vid tiden hade påbörjat sin vandring mot upplösning. Andra tillhör samhällets elitskikt. De som kom tillbaka hade fantastiska historier att berätta om människor de träffat och saker de sett. Deras uppfattningar om sakernas tillstånd i den stora världen kom med all sannolikhet att färga deras medmänniskors syn på livet. Detta är en del av berättelsen om ett kulturellt möte, ungefär 15 000 km från Sverige.

1800-talets maritima och marina expeditioner

Vad gjorde ett svenskt örlogsfartyg i Magellans sund i slutet av 1800-talet? Längre sjöexpeditioner hade under 1700-talet blivit allt vanligare i de flera europeiska maritima nationerna. En rad framsteg inom navigationskonsten, som kronometern och astronomiska stjärntabeller, hade tillsammans med bättre och säkrare fartyg gjorde det möjligt för skeppen att bege sig ut på allt längre seglatser. Riskerna för att förlora såväl egendom som besättning hade minskat tillräckligt mycket för att upptäckarlusten skulle besegra rädslan.

Expeditionernas syften hade också förändrats. Från tidigare förhoppningar om att finna nya kontinenter låg nu fokus på att kartlägga kustremsor, hitta lämpliga platser för hamnar och förbereda koloniseringar. Inte sällan hade resorna också vetenskapliga ambitioner. Vetenskapsmän som följde med på fartygen hade i uppgift att hitta medicinalväxter och djurarter. Senare på 1800-talet blev det också vanligt att etnografer fanns med på expeditionerna. De skulle kartlägga och undersöka ursprungsbefolkningar som expeditionerna stötte på och om möjligt också medföra artefakter hem från de främmande kulturerna.

Den kanske mest framstående nationen på området var inte överraskande Storbritannien. Som världens ledande sjönation och samtidigt en kolonialmakt med intressen världen över var det många brittiska fartyg som kryssade på världshaven. Expeditionerna kunde finansieras av statsmakterna och genomfördes då ofta på flottans örlogsfartyg, eller genom privata initiativ på civila skepp. De föremål som fördes med tillbaka ansågs som värdefulla och ibland betalades expeditionen i efterhand genom de intäkter som försäljning av artefakterna gav.

Svenska expeditioner och Vanadis världsomsegling

Kungariket Sverige ville inte vara sämre och från 1780-talets mitt organiserades allt längre expeditioner med flottans fartyg. Till en början seglade krigssskepp i konvojer med handelsfartyg för att skydda svensk handelssjöfart i bland annat Medelhavet. Oron för piratattacker var i perioder stor och flera åtgärder vidtogs för att de svenska skeppen skulle undgå att bli kapade. En bit in på 1800-talet började flottan utse särskilda långresefartyg som seglade på jordens alla hav med ojämna mellanrum. Från 1863 var det bland andra Vanadis som förde svensk flagg i avlägsna farvatten.

Fregatten Eugenie i Magellans sund tidigt på 1850-talet. Samma plats dit Vanadis Vanadis besättning skulle segla cirka 30 år senare. Målning av Jacob Hägg. Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM. CC BY SA. B1386.

Svenska flottans första riktiga världsomsegling gjordes med fregatten Eugenie som färdades jorden runt mellan 1851-53. I början av 1880-talet var det så dags igen. Rykten hade cirkulerat en tid i officersleden och dessa bekräftades när örlogsvarvet i Karlskrona fick instruktion om att reparera och klargöra Vanadis för en ett och ett halvt år lång expedition. Resan planerades ta sin början tidigt i december 1883.

Konsulatinspektör Hjalmar T Ehrenborg. Okänd fotograf, Marinmuseum/SMTM. Public domain.

Den tyngst vägande anledningen till världsomseglingen var att staten upplevde ett behov av att stärka svenska handelsförbindelser på en rad olika platser. Sverige hade i den alltmer konkurrensutsatta världshandeln under en tid levt med ett importöverskott men nu var det dags att genom nya handelsavtal råda bot på detta. Dessutom behövde staten utöva kontroll över alla de handelskonsulat som upprättats på avlägsna platser, varför konsulatinspektör Harald Ehrenborg mönstrade ombord.

Expeditionen hade också vetenskapliga syften varför ett antal vetenskapsmän steg ombord. Den kanske mest välkände av dem var arkeologen och etnografen Hjalmar Stolpe, som tillsammans med sin fotografassistent Oscar Ekholm skulle dokumentera främmande kulturer och helst också medföra artefakter från dessa hem. Stolpe var berömd för sina utgrävningar av Birka men var kanske egentligen mest intresserad av etnografin som vid tiden var ett nytt akademiskt ämne. Han drömde vid tiden om att få grundlägga ett nytt etnografiskt museum, fyllt av långväga föremål.

Ångfregatten Vanadis

Ångfregatten Vanadis i storm. Okänd konstnär efter skiss av Jacob Hägg, olja på pannå. Marinmuseum/SMTM. CC BY SA.

Vanadis var en ångfregatt som sjösattes 1862, mitt i brytningstiden mellan såväl segel och ånga som trä- och järnskrov. Namngiven efter asatrons fruktbarhetsgudinna Freja (som var av vanernas gudasläkte) kunde hon drivas av såväl en ångmaskin som nästan 1 700 kvadratmeter segel. Skeppet var avsett som ett stridande örlogsfartyg, men den tekniska utvecklingen gjorde henne snart omodern och istället kom Vanadis att användas som övningsfartyg. Som sådant gjorde hon flera expeditioner, bland andra den berömda världsomsegling som tog skeppet till Magellans sund.

Beväpningen ombord utgjordes av ett sammelsurium av olika typer av kanoner, som flest 22 stycken. Tanken var att eleverna på skeppet skulle få möjlighet att utbildas på de allra senaste artilleripjäserna i flottan. Skeppet var inte utan internationell status. 1869 var Vanadis det fjärde fartyget som passerade igenom den då nyöppnade Suezkanalen i den långa procession av fartyg som samlats för uppmärksamma farledens invigning.

Två av männen ombord

Linjedop på Vanadis vid passage av ekvatorn, söndagen den 21 januari 1884. Okänd fotograf (sannolikt Oscar Ekholm), Sjöhistoriska museet/SMTM. Public domain.

Två av de drygt 300 personer som befann sig ombord på det svenska örlogsfartyget var båtsmannen Johan Oscar Humbla (född Johansson) från Hjortreds socken i Småland och prins Oscar Bernadotte, hertig av Gotland och näst äldste son till kung Oscar II och drottning Sofia. De kom från två vitt skilda delar av det svenska 1800-talssamhället.

Humbla blev i unga år föräldralös och fram till 17 års ålder livnärde han sig som dräng hos olika bönder. År 1878 lät han sig värvas som båtsman och skrevs in på båtsmanstorpet nr 100 i Tjust kompani. Humbla, som fick sitt efternamn från föregångaren på samma torp, seglade redan 1880 med Vanadis till Medelhavet på en expedition. Han var således väl befaren. 1883 var han dock placerad i vaktstyrkan vid örlogshamnen i Karlskrona och inte alls påtänkt till besättningen för denna resa. Kort innan fartyget skulle kasta loss rymde emellertid en båtsman från Öland och med ett par dagars varsel fick Humbla veta att han skulle mönstra ombord på Vanadis igen för en ny resa, längre än någon han tidigare gjort.

Prins Oscar Bernadotte (1859-1953). Avbildad kort efter hemkomsten från världsomseglingen. Okänd fotograf, Marinmuseum/SMTM. Public domain.

Prins Oscar hade tagit examen som sjöofficer 1879. Även han hade varit med på den Medelhavsexpedition där båtsman Humbla också hade deltagit. De var därmed i någon mening redan bekanta med varandra när de återigen gick ombord på Vanadis, även om deras livsvärldar självfallet skiljde sig markant från varandra såväl i land som till sjöss. Den officiella anledningen till att prins Oscar kommenderades ut på resan var att han som medlem av kungahuset skulle skänka en rojalistisk glans åt resan. Han skulle också vara en viktig länk i de förhandlingar om handelsrelationer som skulle göras med diverse länder. Elaka tungor har också hävdat att prins Oscar skickades iväg för att han skulle komma ifrån den kärleksaffär han haft med hovfröken Ebba Munck af Fulkila, ett för det kungliga hovet kanske nog så viktigt syfte.

Hur olika båtsman Humblas och prins Oscars liv än må har varit såväl före som under och efter resan är det en sak som förenar dem. De förde båda två nämligen dagbok över sin tid på Vanadis och det är genom dessa vi kan höra dem berätta om mötet med eldsländarna i Magellans sund.

Åter till mötet i Magellans sund

Prins Oscar beskriver sakligt upptakten till mötet med eldsländarna: ”Vid Port Gotlant syntes en eld och chefen styrde genast in mot denna plats. Kort derpå syntes en båt med 5 eldsländare uti (…) hvilka alla skreko förfärligt.” Även Humbla noterar i sin dagbok eldsländarnas ”(…) hvilda skrik (som) på långt håll nådde våra öron”.

I kanoten sitter fem personer, tre kvinnor och två män. Båtsman Humbla beskriver dem: ”Indianernas breda, af det svarta tofviga håret omgifna ansigten, uttryckte den största råhet. Derför var det ej med oblandade känslor man skådade ner på de halfnakna vildarne der de sutto i sin kanot.” Att han såg ner på eldsländarna kan naturligtvis förstås i sammanhanget av att Vanadis var en betydligt större och högre farkost, men kanske också i en mer symbolisk mening. Prins Oscars anteckningar är med försiktiga och nöjer sig med att beskriva att en av eldsländarna bar en fransk officersmössa medan de andra var klädda i fårskinnsfällar.

Mockasinerna som sannolikt var en del av byteshandeln i Magellans sund. Idag i Marinmuseums samlingar. Mattias Billemyr, Marinmuseum/SMTM. CC BY SA.

Så snart Vanadis har kommit långskepps med den lilla farkosten utbryter som tidigare nämnt en högljudd byteshandel mellan eldsländarna och de svenska sjömännen. Svenskarna är på jakt efter souvenirer och etnografiska föremål att medföra hem och i utbyte får eldsländarna mat, prydnadssaker och tobak. Även prins Oscar ger sig in i kommersen. Han byter till sig en åra och ett halsband och Humbla beskriver hur åran ersätts med en brädstump så att eldsländarna kan paddla tillbaka till land. Vanadis besättning byter också till sig spetsar till harpuner och spjut samt några korgar. Allt som gick att köpa ur kanoten hamnade i svenskarnas händer. (På Vanadis kallades dessa souvenirer allmänt för ”grunkor”. Besättningen skapade till och med ett verb för att införskaffa dem, att ”grunka”.) Ett spår av händelsen finns idag i samlingarna vid Marinmuseum i form av ett par mockasiner, sannolikt förvärvade denna dag.

Den eldsländske man som fotograferades på Vanadis däck den andra mars 1884. Bilden är beskuren och mannens ansikte har anonymiserats. Oscar Ekholm, Etnografiska museet/Världskulturmuseerna. Public domain.

När kanoten är tömd och byteshandeln måste upphöra försöker flottisterna övertala eldsländarna att komma ombord på Vanadis. Efter en stund lyckas de övertyga åtminstone en av männen att klättra upp på ångfregattens däck och hans exempel följs snart av en av kvinnorna. Eldsländarna förs akteröver där Hjalmar Stolpes fotograf Oscar Ekholm har ställt fram sin kamera. De kläs av nakna. Motvilligt låter de sig fotograferas. Humbla skriver: ”Det var ingen lätt sak att få dem att stå stilla under sjelfa fotograferingen. I synnerhet var detta fallet med qvinnan”. De porträtteras till slut och åtminstone ett av fotografierna kom senare att hamna i Etnografiska museets samlingar.

När eldsländarna blivit förevigade servereras de lite mat. Båtsmannens dagbok fortsätter: ”Sedan öfverlemnades en skål soppa åt rödskinnen. Till att börja med försökte mannen äta med sked, men snart tog naturen ut sin rätt.” Han förfasas vidare över hur eldsländarna övergår till att plocka ut grönsaker och kött ur soppan med fingrarna för att slutligen dricka buljongen direkt ur skålen. Prins Oscar nämner inte alls detta i sin dagbok, kanske valde han att inte närvara efter att han ”grunkat” färdigt.

När tiden är kommen för att säga farväl klär de svenska sjömännen den eldsländska kvinnan i en skjorta som de ger henne i present. Dessutom hämtas skeppets lilla musikkår för att med toner inrama avskedet. Båtsman Humbla har dock svårt att se hur denna kulturella gåva mottas: ”Musiken spelade ett stycke, men dess toner tycktes på intet sätt inverka på våra vänner”.

Vanadis fortsätter nu sin färd västerut genom sundet, mot Stilla havet. Efter en timme blir ytterligare en kanot synlig och fartyget stannar ännu en gång för att söka kontakt. Dagböckerna beskriver denna händelse betydligt mer sparsmakat, prins Oscar har vakt och kanske har båtsman Humblas fascination för eldsländare lagt sig en aning.

I den andra kanoten finns några vuxna men också fem barn, varav ett förefaller vara sjuk. Enligt Humblas dagbok försöker barnets mamma byta filten som täcker sjuklingen mot tobak, men ingen i besättningen vill vara del i just den affären. Humbla beskriver även denna gång passagerarna: ”(…) samtliga i båten, stora som små, föreföllo mera som djur än menniskor. Den äldste af männen hade det mest vederstyggligaste utseende.” Bortsett från filten byter svenskarna, liksom vid förra mötet, till sig allt annat från kanoten. Föremålen hamnar i Hjalmar Stolpes vård för att användas till ett framtida etnografiskt museum.

Karta som visar Vanadis färdväg 1883-1885. Sjöhistoriska museet/SMTM. Public domain.

Senare på kvällen kastar Vanadis ankar vid Borja Bay. Några fler eldsländare stöter de inte på. Istället finner de en övergiven boplats som får båtsman Humbla att filosofera i några meningar om eldsländarnas natur: ”Dessa rödskinn äro vilda och grymma och underlåta ej att döda den vite mannen så snart de komma åt. Men de angripa honom ej, då de veta sig vara underlägsna. (…) Att de ej äro några kannibaler framgå deraf att de äro rädda för sina dödes kroppar.” Vanadis fortsätter efter någon dag sin resa upp längs Chiles kust och korsar Stilla havet under april 1884. Skeppet återkom till Sverige 1885.

Epilog

30-årsjubileet efter världsomseglingen. Humbla fick vänta ytterligare 15 år på att träffa sin skeppskamrater igen. Okänd fotograf, Marinmuseum/SMTM. Public domain.

Tjugo år efter världsomseglingen återförenades delar av besättningen på en restaurang i Stockholm. Båtsman Humbla kunde inte närvara, det var ett alltför stort ekonomiskt åtagande att resa till huvudstaden och äta ute. Istället fick han vänta ända tills 45-årsjubileet 1928. Han var änkling och levde sitt liv i en lägenhet i Tuna. Sin vana trogen förde han dagbok även över återföreningen och han tycks ha haft en rolig kväll i glada vänners lag. Johan Oscar Humbla avled 1950, nästan 90 år gammal.

Prins Oscar gifte sig 1888 med Ebba och förlorade på grund av detta sin plats i successionsordningen. Prinsen hann under sin livstid också med att bli såväl viceamiral som frälst inom väckelserörelsen. 1891 var han fartygschef på svenska korvetten Freja och bevittnade då emigrantångaren Utopias undergång i Medelhavet. Han avled vid 93 års ålder år 1953.

Nomadfolket Selk’nam var som flest 10 000 människor, men kort efter Vanadis besök började européer etablera gruvdrift i deras område. Så kallade skottpengar infördes så småningom på Selk’nams befolkning och inom kort var de mer eller mindre utrotade. Några få av dem överlevde och på 1970-talet avled enligt uppgift den sista person som kunde anses vara Selk’nam.

Vanadis som logementsfartyg en tid innan upphuggningen. Okänd fotograf, Armémuseum/Statens försvarshistoriska museer. Public domain.

Vanadis togs ur tjänst 1893 och användes bland annat som logementsfartyg innan hon höggs upp 1945. Då var den gamla världsomseglaren i uselt skick.

Några föremål från Vanadis världsomsegling

Grunkor från världsomseglingen finns bevarade på ett flertal museer i Sverige och många finns säkert i privat ägo. Här kan du se mer om några av de föremål som finns i Marinmuseums samlingar.

Litteratur och vidare läsning

Källor och lästips:

Övrig litteratur om Vanadis världsomsegling:

Vidare läsning om expeditioner till fjärran hav:

Se med fördel även filmen Master and Commander som beskriver ett engelskt fartyg i närliggande farvatten cirka 70 år tidigare.

Johan Löfgren, intendent SMTM

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to