Finska Vinterkriget

Tidigt på morgonen den 30 november 1939 öppnade sovjetiskt artilleri eld mot finländska ställningar på Karelska näset, vid Petsamo och norr om Ladoga. Eldöppnande följdes av infanterianfall och strax på eftermiddagen samma dag bombades Helsingfors. Anfallet hade föregåtts av sovjetiska krav på gränsförändringar och andra eftergifter och resultatlösa förhandlingar hade förts i Moskva.

När anfallet inleddes innehade de sovjetiska trupperna en till synes förkrossande övermakt gentemot de finländska – 460 000 mot 200 000 man, 1 500 stridsvagnar mot 32 och 1 000 mot flygplan mot 119. Vid krigsslutet hade det sovjetiska övertaget ökat än mer – en miljon ryssar mot 250 000 finländare. De finländska trupperna hade dock övertag i kännedom om terrängen, vana vid vinterförhållanden och en självständig befälsföring.

På Karelska näset lyckades de finska trupperna hålla sina ställningar och gå till lokala motanfall med svåra förluster för ryssarna. Vid östgränsen gick Sovjetunionen till överraskande anfall i ödemarksterräng men vid Suomossalmi krossades det sovjetiska anfallet och en infanteridivision utplånades.

Den 1 februari 1940 inledde Röda armén en förnyad offensiv på Karelska näset, de finländska linjerna höll men den 12 februari lyckades det sovjetiska genombrottet. Den finländska regeringen tvingades till förhandlingar i Moskva och den 12 mars undertecknades fredsavtalet. Striderna upphörde den 13 mars klockan 11.00 finsk tid. Finland tvingades att godta de sovjetiska kraven på Karelska näste med Viborg, Kexholm och rätten till att få arrendera Hangö udd som örlogsbas.

Finland förlorade 23 576 stupade, 43 557 sårade och 3 273 saknade. Sovjetunionen beräknas ha förlorat 200 000 stupade och 600 000 sårade.

Den svenska regeringen var delad i frågan om hur Finland skulle hjälpas och olika frivilliga kommittéer arbetade för Finlands sak – ”Finlands sak är vår” blev ett slagord. Utrikesminister Sandler avgick i protest mot att regeringen inte ville engagera sig djupare, men Sverige förklarade sig inte neutralt. Man deklarerade att Sverige inte var krigförande vilket enligt folkrätten gav möjlighet att stödja Finland materiellt.

Sammanlagt deltog cirka 9 500 svenska frivilliga i Finland varav 8 260 tillhörde Svenska frivilligkåren. Kåren anlände till Sallafronten i nordligaste Finland i slutet av februari och kunde då avlösa finländska förband som sattes in i striderna i söder. Frivilligkåren förlorade 33 man i döda och cirka 250 fick allvarligare skador, bland annat svåra köldskador. Kopplat till Frivilligkåren var frivilligflottiljen med 12 jaktplan och fyra bombplan.

Den materiella hjälpen uppgick till bland annat 131 000 gevär, 42 miljoner gevärspatroner, 132 fältkanoner, 100 luftvärnspjäser, 85 pansarvärnspjäser och 256 000 artillerigranater. Huvuddelen av artilleripjäserna återlämnades till Sverige efter fredsslutet.

Under Vinterkriget och under Fortsättningskriget 1941-44 togs 70 000 finska barn emot i de Skandinaviska länderna, främst i Sverige. Cirka 10 000 av dem kom att stanna kvar i Sverige efter kriget.

Text: Thomas Roth, Armémuseum

Föremål från svenska Finlandsfrivilliga i Armémuseums samling

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to