Minsveparen Bremön

När minsveparen Bremön togs i tjänst den 20 oktober 1940 hade andra världskriget rasat i ett drygt år. Svenska flottan hade ett skriande behov av nya krigsfartyg. Handelsfartyg behövde eskorteras längs kusterna samtidigt som de krigförande ländernas minor behövde röjas för att skapa fria vägar på havet. Bremön, och hennes 13 systerfartyg, blev därför viktiga i Sveriges strävan att upprätthålla neutraliteten och samtidigt hålla sjövägarna öppna för den livsviktiga handeln. När Bremön togs ur tjänst efter nästan 26 år i flottan hade hon haft en rad skiftande funktioner. Idag är hon museifartyg vid Marinmuseum i Karlskrona och besöks årligen av över 50 000 besökare.

Konstruktören Tore Herlin. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museet (SMTM). CC BY SA.

År 1935 fattades beslut om att konstruera nya fartyg till flottan. Planen var att bygga 18 stora och 25 mindre minsvepare, men av olika anledningar slutade det med 14 större och 12 mindre. De större minsveparna kallades Arholmaklassen, och där ingick Bremön. Tanken var att fartygen, som ritades av den i sammanhanget smått legendariske Tore Herlin, skulle kunna användas för att lösa en rad uppgifter som minsvepning och minutläggning, eskort, avvisa kränkande fartyg och flygplan samt vara en utbildningsplattform för flottans personal.

Om minsveparna i Arholmaklassen

Brämö fyr, år 1948. Assarsson, Curt. Sundsvalls museum, SuM-foto001552. CC BY-NC 4.0.

Arholmaklassen, eller minsvepare större som de också kallades, ritades efter tysk förebild. Herlin fick sin inspriation från den tyska M-klassen. Uppdraget att konstruera fartygen gick till Örlogsvarvet i Karlskrona (ÖVK). För att det inte skulle ta för lång tid att bygga dem krävde Kungliga marinförvaltningen (dåtidens FMV) att ÖVK använde andra skeppsvarv som leverantörer. Därför kom de 14 minsveparna att byggas på inte mindre än sju olika varv. Just Bremön byggdes på Eriksbergs mekaniska verkstad i Göteborg. Fartygen fick alla namn efter viktiga fyrplatser längs Sveriges kuster, Bremön kommer från Brämön, en ö utanför Njurunda som ligger en bit norr om Hudiksvall.

Fartygen blev relativt stora för att vara minsvepare och bestyckades med tung beväpning. Flottan ville ha kanoner med en kaliber på 10,5 cm. Någon sådan fanns inte att tillgå i Sverige varför Bofors AB snabbt fick konstruera en sådan. Eftersom de inte hann producera tillräckligt stort antal kanoner i tid utrustades emellertid de första fartygen i serien med 75 mm kanoner som senare byttes ut. Fartygens beväpning kom att bli två stycken 10,5 cm kanoner, en 25 mm dubbel automatkanon och två kulsprutor m/1936.

Herlin ville att fartygen skulle drivas av kolvmotorer, men efter en utredning kom flottan fram till att det var bättre med turbiner istället. Fartygens maskineri blev därför två turbinmotorer med vardera 1 600 hästkrafter. Förutom att de gav ett par knops högre fart ansåg flottan också att turbinmotorer skulle vara bättre när fartygen användes för att jaga ubåtar.

Minsveparen Arholma under konstruktion på Örlogsvarvet i Karlskrona. Okänd fotograf, Marinmuseum (SMTM). Public domain.
Minsveparen Arholma under konstruktion på Örlogsvarvet i Karlskrona. Okänd fotograf, Marinmuseum (SMTM). Public domain.
Minsveparen Arholma klar för sjösättning. Okänd fotograf, Marinmuseum (SMTM). Public domain.
Minsveparen Arholma klar för sjösättning. Okänd fotograf, Marinmuseum (SMTM). Public domain.

HMS Bremön och andra världskriget

HMS Bremöns sjösättning den 18 juni 1940. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museet (SMTM). CC BY SA.
Bremön fotograferad från systerfartyget Holmön under patrullering för att skydda fisket. Okänd fotograf, Sjöhistoriska museet (SMTM). CC BY SA.

Bremön sjösattes som tredje fartyg i serien den 18 juni 1940. Hon kunde levereras till flottan den 20 oktober samma år. Eftersom andra världskriget rasade togs Bremön omedelbart i tjänst. Svenska flottan hade under kriget till uppgift att eskortera den egna handelssjöfarten kring kusterna, ett livsviktigt uppdrag för att få in livsmedel och andra varor som behövdes för att hålla samhället på fötter. Samtidigt skulle flottan lägga ut mineringar för att försvåra för en eventuell fientlig invasion. När minor från de krigförande nationerna drev in på svenskt vatten var det flottans sak att oskadliggöra dessa. Det var ett farlig arbete som skulle utföras, men att hålla sjövägarna till Sverige öppna var avgörande.

Efterhand som Bremön deltog i neutralitetsvakten moderniserades fartyget. 1944 kunde de efterlängtade 10,5 cm kanonerna levereras från Bofors och fartyget fick därmed den beväpning som var tänkt från början. Fartyget var då så tungt bestyckat att hade det inte varit för att torpedtuber saknades så kunde hon jämföras med en mindre jagare. Ungefär samtidigt kunde också modernare eldledningar installeras, och fartygets möjlighet att använda vapnen ökade drastiskt.

Efterkrigsminsvepningen

Minnespeng från minsvepningarna som gjordes efter kriget. Mattias Billemyr, Marinmuseum (SMTM). CC BY SA.

När kriget var slut 1945 fanns tusentals minor kvar i haven runt Sveriges kuster. Att röja dessa mineringar blev viktigt för att kunna återgå till en normal sjöfart med fiske och handel. Arbetet påbörjades tämligen omedelbart. Bremön var ett av alla de fartyg som togs i anspråk för att svepa och oskadliggöra mineringar i Östersjön och i Öresund. Återigen befann sig fartyget och besättningen i riskfyllda situationer där minsta misstag kunde kosta människor livet.

När sjöminor skulle röjas i havet på 1940-talet användes ofta metoden minsvepning, som nämns ovan. Principen är att en wire som förbinder minan med sitt ankare skärs av vilket får till följd att minan flyter upp till ytan. För att skära av wiren används svep som består av stora wirekonstruktioner som släpas efter fartyget. På wiren, som är skärande i sig, sitter saxar eller spränggripare som antingen klipper eller spränger av minans ankarwire. Minsvepet hålls på rätt kurs och djup med hjälp av så kallade paravaner och bärbojar.

Arbetet med att få bort mineringar från svenska farvatten avslutades till stor del 1946, men även efter det hände att handelsfartyg gick på minor då de navigerade utanför de svepta lederna. För Bremön och de andra minsveparna hade krigsåren och de därpå följande operationerna lett till hårt slitage.

Bremöns sista tid i flottan

En efter en moderniserades minsveparna i Arholmaklassen efter kriget och Bremön var i den första grupp av fartyg som byggdes om. Fartyget fick så småningom nymodigheten radar installerad tillsammans med diverse förbättringar som gyrokompass och förbättrad utrustning för att jaga ubåtar. Så småningom togs även den aktra 10,5 cm kanonen bort. Bremön fick också ett förbättrat magentminskydd för att skydda fartyget mot minor som utlöstes av den magnetism som omgav metallskrovet. Bremön kom så småningom att bli moderfartyg för miniubåten Spiggen som köpts in från England. När tiden för tjänst till sjöss var över kom Bremön att användas som utbildningsplattform för blivande maskinister, som kunde öva sig på att meka med maskinerna. Sista tiden i flottan låg fartyget i Stumholmskanalen i Karlskrona.

Utbildning av elever vid Bremöns ankarspel. Okänd fotograf, Marinmuseum (SMTM). CC BY SA.
En maskinist lär sig hur turbinmotorn fungerar. Okänd fotograf, Marinmuseum (SMTM). CC BY SA.

När turbinmotorer av den typ som finns på Bremön slutade användas i flottan så försvann också behovet av att ha fartyget kvar som utbildningsplattform. Istället gjordes Bremön i ordning och överfördes 1987 till Marinmuseum i Karlskrona.

Bremön som museifartyg

De första åren som museifartyg tillbringade Bremön vid kaj en bit från Marinmuseum, som då inte låg inhyst i anslutning till vattnet. 1997, när den nya museibyggnaden invigdes, flyttades dock Bremön till sin nuvarande plats vid museets brygga. Marinmuseums samlingar innehåller också en del föremål från Bremön som inte längre finns ombord men som samlats in vid olika tidpunkter som minnen av fartygets tid i flottans tjänst.

Som museifartyg är Bremön öppen för alla museets besökare. Fartyget berättar dels om tiden kring andra världskriget och hur livet var ombord för de 46 personer som ingick i besättningen. Besökaren får se utrymmen där manskapet har levt men också fartygschefens hytt, gunrummet med mera. Bremön berättar därigenom också om 1940- och 50-talens utpräglade klassamhälle, där levnadsstandarden var starkt beroende av vem du var ombord.

Källor och vidare läsning

Bergström, Hans & Swahn. Paul (1996). Minsvepare. Med svenska flottans minsvepare under 100 år. C B Marinlitteratur, Falkenberg. von Hofsten Gunnar & Waernberg, Jan (2003). Örlogsfartyg. Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg. Svenskt militärhistoriska bibliotek, Stockholm.

Foto överst: Johan Löfgren, Marinmuseum (SMTM). CC BY SA.

Text: Johan Löfgren, SMTM

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to