Klart skepp, del 3: 70-kanoners linjeskepp

När Sjöhistoriska skulle byggas var ett av kraven att det skulle finnas plats för museets stora samling av örlogsmodeller. Idag visas ett urval av dessa i utställningen **Klart skepp. Modellerna berättar om svenska flottans fartyg från stormaktstiden och fram till idag. I den tredje delen i en serie artiklar undersöker vi en vacker praktmodell byggd i Karlskrona på 1700-talet. Men vilket fartyg föreställer den egentligen?**

Sheldons: en familj av skeppsbyggare

Några av de allra äldsta inventarieföremålen i museets modellsamling går under namnet "Sheldonmodeller". Benämningen syftar på släkten Sheldon, som invandrade till Sverige från England år 1655.

Francis Sheldon hade tvingats fly från England av politiska skäl och lyckades etablera sig som skeppsbyggmästare åt den svenska flottan. Han var bland annat ansvarigt för byggandet av Kronan (1668), ett av tidens största och tyngst beväpnade örlogsfartyg. Sonen Charles (1665–1739) och dennes son Gilbert (1710–1794) var båda baserade i Karlskrona och fortsatte familjetraditionen som skeppskonstruktörer åt den svenska kronan.

Charles Sheldon var den mest framstående svenske skeppsbyggaren under sent 1600- och tidigt 1700-tal. Modern kopia av porträtt från ca 1690. Foto: Sjöhistoriska museet/SMTM
Gilbert Sheldon förde sin fars arv vidare, men blev med tiden utmanövrerad av Fredrik Henrik af Chapman. Foto: Erling Klintefors, Marinmuseum/SMTM

Den modell av ett 70-kanoners linjeskepp som visas i Klart skepp har ansetts visa endera av två mycket likartade Sheldon-byggda fartyg: Enigheten (1732) eller Göta Lejon (1746).

Strid på linje

Från 1600-talets mitt och i ungefär 200 år framåt var linjeskeppen örlogsflottornas största och tyngst beväpnade fartygstyp. Tidigare hade bordning varit det vanligaste sättet att besegra fartyg i strid, men i takt med skeppsartilleriets utveckling växte linjetaktiken fram. Denna gick ut på att flottan seglade på en lång linje och strävade efter att komma i vinkel för att kunna beskjuta fienden med bredsidor.

Under 1600-talet slut hade man experimenterat med tredäckade linjeskepp med bestyckning på över 100 kanoner av varierande kaliber. Ett exempel är det tidigare nämnda Kronan, som var byggt för att kunna bära upp till 126 kanoner. Tredäckarna var extremt kostsamma att bygga och utrusta, och manövrerbarheten blev ofta lidande.

I den svenska flottan blev tvådäckarna, med en bestyckning på mellan 50 och 90 kanoner, normen för linjeskepp. De var mindre än de flesta utländska motsvarigheter, men var i allmänhet välbyggda och blev ofta med internationella mått mycket långlivade.

Den svenska linjeflottan i sjöslaget vid Reval (nuv. Tallinn) 1790. Oljemålning av Jacob Hägg. Foto: Sjöhistoriska museet/SMTM | Public domain

Enigheten

Det tvådäckade 70-kanoners linjeskeppet Enigheten kölsträcktes 1728 på Karlskrona örlogsvarv. Hon var ritad av Charles Sheldon som till en början också var ansvarig för själva bygget. På grund av vacklande hälsa och dispyter med amiralitetet flyttades hans uppgifter över till sonen Gilbert, och under dennes ledning blev skeppet färdigt 1732.

Liksom många andra svenska linjeskepp fick Enigheten ett lång karriär, som förlängdes genom omfattande reparationer 1768–69.

Under Gustaf III:s krig mot Ryssland blev hon instängd i Viborgska viken tillsammans med större delen av den övriga svenska örlogsflottan i juni 1790. Det var en följd av kungens dåligt övervägda taktiska beslut och kunde ha inneburit ett förkrossande nederlag. Hellre än att kapitulera inför den ryska övermakten beordrade Gustaf ett utbrytningsförsök, som inleddes tidigt på morgonen 3 juli.

Utbrytningen ur Viborgska viken (i folkmun "Viborgska gatloppet") 3 juli 1790. Oljemålning av Herman af Sillén. Johan Jonson, Sjöhistoriska museet/SMTM | Public domain

Enigheten befann sig i slutet av den långa rad med svenska fartyg som tog sig igenom den ryska blockadlinjen och bogserade Postiljonen, en så kallad brännare.

Brännare var mindre, oftast uttjänta fartyg som fylldes med lättantändliga ämnen. De styrdes sedan mot den fientliga linjen, antändes och övergavs i sista stund av besättningen. Brännartaktiken kunde vara mycket effektiv, men om man inte hade turen på sin sida kunde allt gå fruktansvärt fel.

"Retraiten från Wiborg den 3 Julii 1790". Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz. Foto: Cecilia Nordstrand, Sjöhistoriska museet/SMTM | Public domain

Till en början gick den svenska utbrytningen över förväntan och de överraskade ryssarna gjorde bara tafatt motstånd. Men befälhavaren på Postiljonen hade tittat för djupt i flaskan och satte fyr på sin brännare för tidigt. Hon törnade in i Enigheten, som fattade eld och exploderade tillsammans med fregatten Zemire. I röken och förvirringen seglade ytterligare fem större svenska örlogsfartyg på grund och förlorades.

Göta Lejon

Göta Lejon konstruerades av Gilbert Sheldon och sjösattes 1745. Även hon var en 70-kanoners tvådäckare, och ersatte ett äldre fartyg med samma namn. En hel del av timret i det äldre fartyget tillvaratogs för nybyggnaden. Besättningen var beräknad att uppgå till 581 man.

Jacob Häggs framställning av Göta Lejon på en tuschteckning daterad 1897. Foto: Sjöhistoriska museet/SMTM | Public domain

Under sitt långa liv var Göta Lejon med om ett antal sjötåg och användes flera gånger som flaggskepp. Hon deltog i slaget vid Ölands södra udde 1789 samt vid Reval, Kronstadt och Viborg 1790.

År 1808 förklarades Göta Lejon som oduglig att ingå i kustflottan, men trots att timren på många håll var ruttna skulle skrovet tills vidare hållas flytande. Fartyget användes som sjukskepp i Karlskrona fram till 1817, då det till slut höggs upp.

Modellen

Forskaren Hans Soops studier pekar på att modellen i skala 1:32 är byggd av Gilbert Sheldon år 1734. Babordssidan är öppen från köl till undre batteridäck. Någon gång efter sekelskiftet 1800 kom modellen att benämnas som Göta Lejon, men t ex galjonsfigurens utformning talar för att den i själva verket föreställer Enigheten. (Soop, 2007:154)

(Samtliga) Johan Jonsson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Modellen tillverkades i Karlskrona men skickades upp till Stockholm och fick en plats i Arsenalen, som innehöll en samling av krigstroféer och var inrymd i palatset Makalös vid Kungsträdgården. Den byggdes inte i första hand som som utbildningsmodell utan var ett praktbygge och utställningsföremål.

Johan Jonsson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Under fönstren, på galleriets bröstvärn i aktern, kan man se en kartusch omgiven av växtslingor med texten F:R:S: som står för Fredericus Rex Sueciae och syftar på den då regerande kungen Fredrik I.

(Samtliga) Johan Jonsson, Sjöhistoriska museet/SMTM | CC BY-SA

Modellen renoverades av amiralen och marinmålaren Jacob Hägg inför Stockholmsutställningen år 1897 och ställdes ut i Flottans paviljong. Under renoveringen restaurerades riggen och delar av utsmyckningen bättrades på vilket gör att vi idag inte kan vara helt säkra på om modellens dekor exakt motsvarar den ursprungliga.

Litteratur

Fler fördjupningsartiklar på DigitaltMuseum

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to