Lackawanna – en skärgårdskryssarhistoria

Av de stora skärgårdskryssare som byggdes under tidigt 1900-tal är Lackawanna en av de mest legendariska. Intendent Eva Berglund-Thörnblom berättar mer om hennes skiftande historia under fem decennier.

I Sverige finns idag endast en aktivt seglande 150 kvm skärgårdskryssare. Det är den kända Beatrice Aurore, ritad och byggd hos Plym i Neglinge 1920. Med sin längd på över 22 meter är hon ett litet skepp och har man tur kan man få se henne i Stockholms skärgård. Hon seglas flitigt och ägs av ett konsortium om cirka 10 delägare där flera tidigare ägarfamiljer ingår.

Beatrice Aurore, eller Bea som hon kallas, hade flera systrar när det begav sig. Fem skärgårdskryssare byggdes efter regeln som klubbades 1908 och omkring 10 äldre båtar klassades om till 150:or. Thelma från 1906 finns ännu kvar, men har legat på land i många år och under segel skymtades hon senast på Riddarfjärden i Stockholm någon gång under 1980-talet.

Den mytomspunna Singoalla, ritad av Gustaf Estlander, som med sina nära 24 meter var längst och slankast av dem alla, gick ett tidigt öde till mötes i form av en varvsbrand redan 1923. Singoalla sägs ha varit nästintill oslagbar på banan. I Sjöhistoriskas fotoarkiv finns ett fåtal bilder av henne, bland annat en där hon kappseglar mot just Bea.

Vackra Ingun ägdes av Alrik Sundén Cullberg, var ritad av Zake Westin och byggd i Åbo 1920. Sundén Cullberg behöll henne till sin död 1955 då hon höggs upp i Hammarbyhamnen.

En annan av 150:orna byggdes för Anders Zorn 1911, döptes till Mejt II och fick klipperstäv efter beställarens önskningar. Denna båt lever vidare i gott skick i Danmark.

Den imponerande jakten Wanda beställdes av bankdirektör Joseph Nachmanson 1912. Liksom Beatrice Aurore var hon ritad och byggd av Plym. Hon finns avbildad på ett par foton i Sjöhistoriskas fotoarkiv. Det är bilder från OS-seglingarna utanför Nynäshamn. Wanda deltog där i de internationella seglingar som seglades parallellt med de ordinarie OS-kappseglingarna. Bankdirektören kände säkert att i OS-sammanhang bör man kunna visa vad man går för både ekonomiskt och seglingsmässigt och tog tillfället i akt för beställning av en ny, stor segelbåt. Wanda måste ha varit pampig med sina 150 kvadratmeter på gaffelrigg.

Direktör Nachmanson seglade sin Wanda fram till 1918 då han sålde henne till den inte okände Torsten Kreuger. Kreuger hade dock Wanda under endast en säsong och 1919 övergick jakten till direktör Charles Magnusson som gav henne namnet Lackawanna. Magnusson, som till yrket var filmfotograf och producent, var bland annat med och grundade Svensk Filmindustri. Det var genom hans försorg som det amerikanska stjärnparet Mary Pickford och Douglas Fairbanks fick uppleva Stockholms skärgård ombord på vännen Ivar Kreugers (Torstens bror) motorjakt Loris.

Magnusson sålde till direktör C S Dahlin (möjligen samme Dahlin som var chefredaktör för skandaltidningen Fäderneslandet) år 1932. Dahlin seglade båten till 1934 då nästa direktör stod på tur för att köpa. Direktör Hilding Larsson seglade Lackawanna till 1936 och troligtvis sålde han då till disponent Gunnar Nilsson. En möjlig förklaring till de genomgående korta ägarperioderna kan ha varit att jakten var i största laget för sina ägare. Någon gång under årens lopp riggades Wanda/Lackawanna om till 150 kvadratmeters yawlrigg.

Efter flera år i Vänern kom Lackawanna till västkusten 1939. (Hon har också seglat under namnet Avant V). Köpare var Hans Herlitz, verkställande direktör vid räknemaskinföretaget Original Odhner. Den stora jakten seglades flitigt längs kusten och användes ofta vid representation av företaget.

Efter Hans Herlitz bortgång 1942 stannade båten kvar hos Odhners som då köpts upp av AB Åtvidabergs industrier och kom att ingå i Facit-koncernen. Den nya VD:n hette Sixten Carle och även han älskade att segla. Lackawanna seglade alltså vidare under företagsflaggen med affärskontakter men också med Original Odhners personal, som varje år bjöds med på segling ombord på jakten.

Sixten Carles son Lennart berättar om båten i en intervju hemma hos Lennart i Gottskär 2013.

Båten hade en fast tilläggsplats en bit in i Kungsbackafjorden där familjen Carle hade sommarhus. ”När vi skulle lägga till i Gottskär ibland, då hade den sån våldsam avdrift så man fick ligga och svänga runt så här tills den stannade upp och sen gick man in till bryggan (...) Vi seglade under hela kriget. Då hade vi ju ingen bensin, så det var bara att segla.”

Under krigsåren var många vatten förbjudna områden för privatbåtar men tack vare att Lackawanna lånades ut till Chefen för Västkustens marindistrikt kom hon att kunna röra sig fritt. ”Han fick låna den 14 dar och han seglade precis, det var ju många vatten som var förbjudna att segla på, men han seglade ju varsomhelst tills de började skjuta på honom. Då kom de ju ut och skulle stoppa honom och fick se att det var kommendören själv så det var ju bara givakt och hälsa. Sen kunde vi segla varsomhelst för alla trodde att det var kommendören som var i båten.”

Lackawanna seglade för Original Odhner fram till slutet av 1950-talet. Någon gång omkring 1958 höggs den stolta båten upp. Lennart Carle ryser vid minnet. Han tyckte egentligen att det var ett helgerån att hugga upp båten. Några bord var dåliga och hade lätt kunnat bytas. Men tiden och utvecklingen hade då sprungit ifrån Lackawanna och skepparen Hansson önskade sig också något bekvämare att basa över. Lackawannas, f.d. Wanda, f.d., Avant V saga var all.

Skepparen Harry Hansson räddade rorkulten och namnbrädan. Dessa finns numera bevarade hos Sjöhistoriska museet tillsammans med en fantastisk modell som enligt givaren stod i receptionen till Original Odhners fabrik. Skalan är troligen 1:20 och modellen är placerad i en monter som byggts för ändamålet. Ingenstans framgår vem som byggt den fina modellen men kvaliteten tyder på att den byggts av en professionell modellbyggare. Modellen är inredd och har till och med lampor ombord.

Kvar av direktör Nachmansons stolta jakt finns idag alltså hos Sjöhistoriska museet en namnbräda, en rorkult och en enastående modell. Det är inte illa alls och mer än vad som återstår av de flesta jakter från tidigt 1900-tal.

Text: Eva Berglund-Thörnblom