Marinen i atomåldern

När USA avslutade andra världskriget genom att fälla krigshistoriens två första atombomber över Japan så tog världen steget in i en ny tid. Det faktum att mänskligheten nu hade lärt sig att klyva atomer och ta tillvara på den energi som då frigörs fick många att utropa att atomåldern hade börjat. I den nya tidsåldern skulle atomkraften användas till energiförsörjning, medicin och massförstörelsevapen.

I Sverige byggdes kärnkraftverk och överbefälhavaren drev frågan om att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. Forskning bedrevs på Försvarets forskningsanstalt som utredde kostnaderna och möjligheterna att utveckla atomvapen. I slutet på 1960-talet beslöt dock regeringen att säga nej till försvarets önskan.

Även om idéerna om egen produktion lades på hyllan kvarstod hotet om att andra länder kunde tänkas använda kärnvapen mot Sverige. För att möta hotet från ett eventuellt kärnvapenanfall vidtog försvaret, och inte minst Marinen, många åtgärder. En mängd materiel anskaffades för att kunna mäta radioaktivitet och för att skydda soldaterna och sjömännen mot strålningen och nedfallet.

Flottans fartyg förseddes med sprinklers som kunde användas för att skölja bort nedfall från skrovet och skeppen byggdes så att sjömännen som befann sig inombords hade någon form kollektivt skydd.

Kustartilleriets fasta artilleribatterier och minspärrtroppar sprängdes in i bergrum, så kraftigt konstruerade att de i vissa fall klarade en direkt träff av ett mindre kärnvapen.

För de enskilda soldaterna och sjömännen fanns skyddsmasker, skyddshandskar och dräkter att använda som skydd mot radioaktivt nedfall från en kärnvapenexplosion. De värnpliktiga utbildades ambitiöst i att skydda sig från effekterna av en kärnvapenexplosion.

Kärnvapenhotet minskade när kalla kriget slutade och östblocket föll samman. Idag är atomkriget ett inte lika aktuellt diskussionsämne, men rädslan för att atomvapen ska komma i händerna på terrorister är såklart uppenbar.

Text: Johan Löfgren, intendent