Krigsfångarnas fanor

Bland de drygt 1300 svenska fanor och standar som finns i Armémuseums samling är det tre som sticker ut och avviker från de andra. Förutom att de är ovanligt vackra bär de på en alldeles speciell historia.

Dyrbara material

De tre fanorna är tillverkade under Karl XII:s regeringstid för ett infanteriförband. De har sytts av ett intensivt blått sidentyg. Vanliga svenska fanor vid den här tiden gjordes av slät sidentaft men dessa har fått ett mer påkostat tyg som är mönstervävt, en så kallad damast. Egentligen fick damast bara användas för kavalleriets små standar. Bara detta gör de blå fanorna avvikande. Dukarna har en målad dekor som föreställer kungens krönta namnchiffer omgärdat av två uppresta gyllene lejon som står på ett snirkligt postament målat i silver. I hörnen syns brinnande granater och utspridda på duken fler gyllene kronor. Allra överst finns språkband med latinsk text. Allt är så elegant och påkostat att man skulle kunna tro att fanorna hört till ett livregemente.

Rituell spikning

Men det finns ytterligare en detalj som gör att de här fanorna avviker från den svenska normen. På stången kan man se ett tygband som lindats flera varv och fästs med förgyllda spikar. Det här är ett tecken på att fanan har genomgått en alldeles speciell ritual – en fanspikning. Vid ett sådant tillfälle fick alla soldater som ingick i kompaniet vara med och fästa duken vid stången. Ett kompani bestod av cirka 150 man och så många spikar fick inte plats utmed själva fandukens kant och de fick därför fortsätta sätta spikar utmed stången. Detta var en flera hundra år gammal sed som var till för att soldaterna skulle bindas till att följa fanan oavsett vad som hände på slagfältet. Visserligen avgav de en muntlig ed, men det här blev ett mer fysiskt bindande löfte. I Sverige hade seden dött ut bland de indelta landskapsregementena där soldaterna hade en fast tjänst hos kronan. Så varför har just de här fanorna spikats rituellt?

Svaret på frågan är att fanorna har hört till en bataljon med sachsiska krigsfångar som valt att gå i svensk krigstjänst. Eftersom de svenska förbandscheferna av erfarenhet visste att utländska krigsfångar inte alltid visade samma trohet till kungen som svenska soldater utan gärna rymde om de kunde, gällde det att motivera dem lite extra.

Sachsiska krigsfångar

Vilka var då dessa krigsfångar? Under stora nordiska kriget (1700-1721) togs tusentals krigsfångar – ryssar, kosacker, polacker, litauer och sachsare. Bara i slaget vid Fraustadt 1706 togs ca 7000 fångar. De skickades till Sverige och internerades i byar och städer där man hoppades att de skulle bli svenska undersåtar, gifta sig med svenska kvinnor och etablera sig som yrkesmän. Tillfångatagna officerare användes som bytesvaror för att få hem svenska officerare som hamnat i utländsk fångenskap. När fredsavtalet med Sachsen skrevs under i Altranstädt den 14 september 1706 frigavs de sachsiska officerarna men de meniga soldaterna ansågs erövrade och stå till den svenske kungens förfogande. De erbjöds att gå i svensk krigstjänst och den 9 mars 1707 sattes fyra nya förband upp. Ett infanteriregemente om 8 kompanier – totalt 1200 man - och tre bataljoner om vardera 600 man. Förbanden utrustades under sommaren med uniformer, fanor och vapen och skickades till Finland för att strida i Ingermanland mot ryska armén. Chefen för infanteriregementet, Johan Baptista Schomer, kallades till Defensionskommissionen, som höll i pengarna, för att lägga fram sina önskemål och lämnade då två ritningar på fanor. Men beslutet drog ut på tiden och Schomer blev otålig. Han hämtade ut ritningarna och beställde fanorna själv. Detta var ett misstag. Han och de tre cheferna för bataljonerna beviljades bara ersättning för vad normala fanor skulle kosta. Den överstigande kostnaden fick de stå för själva. Däremot beviljades extra pengar för att krigsfångarna skulle få guldgaloner på sina uniformer. Defensionskommissionen ansåg att de utländska förbanden behövde uppmuntras till ”trohet och zele för Kongl May:tz tienst”. Det var säkert också skälet till att man anordnade en fanspikningsritual så att männen skulle känna sig extra bundna till fanan.

Major von Seulenbergs fanor

De tre fanorna som finns bevarade i Armémuseums samling har alla förts av Henrik Mattias von Seulenbergs bataljon. Det var den enda som fick fanor av damast. Vem som har målat dekoren på fanorna vet vi inte säkert. 1707 var något av en brytningstid. Den som gjort i princip alla svenska fanor under slutet av 1600-talet var Olof Hoffman och efter hans död tog Johan Wijkman över den rollen men stilen på måleriet överensstämmer inte särskilt bra med någon av dem. Möjligen är det ett tidigt arbete av Wijkman som inte liknar hans senare. En annan möjlig konstnär är Daniel Stawert som gjorde många av de fanor som skulle ersätta dem som förlorats i Poltava.

Text: Karin Tetteris, intendent för fansamlingen

Källor: Leif Törnquist, ”Kongl. May:tz saxiske regemente” i Meddelande XXXVI, Armémuseum 1976

Oskar Sjöström, Fraustadt 1706: ett fält färgat rött, Historiska media, Lund, 2008

Kvartersfanor i samlingen som hört till de sachsiska förbanden

Kvartersfanor var inte fälttecken. De märkte ut på vilka platser olika delar av förbandet skulle ställa upp sina tält i fältlägret.

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Order this image

Share to