Om facklig organisering vid Karlskronavarvet

År 1900 bildades den första fackliga organisationen för arbetarna vid örlogsvarvet i Karlskrona. Tidpunkten är förhållandevis sen. Arbetsplatsen var en av landets största och fackföreningar hade uppstått inom flera områden under 1800-talets andra hälft. Men så var också varvsarbetarnas situation speciell i Karlskrona. De var civila arbetare men de tvingades lyda under militära regler och reglementen. Deras anställningsförhållanden var osäkra. Samtidigt var deras, liksom de flesta andra arbetares, sociala skyddsnät inte alls lika utbyggt som vi är vana vid idag.

Det fanns i huvudsak två kategorier av arbetare vid örlogsvarvet i Karlskrona vid tiden för de första fackliga initiativen, månadslönare och daglönare. I den grupp som kallades månadslönarstaten ingick verkmästare, mästare och andra som hade lön varje månad. Som namnet avslöjar var daglönarna de som fick lön för varje arbetad dag. Detta var den stora gruppen, placerade under månadslönarna i hierarkin. Här fanns hantverksmännen och gesällerna. Men jämte dessa civila varvsarbetare användes också många militära sjömän för arbetet på örlogsvarvet. Sjömännen gjorde det mest okvalificerade arbetet medan de civila daglönarna utförde det mer kvalificerade hantverket. En daglönare jämställdes med en andra eller tredje klassens sjöman.

Kontrollbricka för daglönare vid örlogsvarvet i Karlskrona. Instansat i brickan syns anställningsnummer samt den överenskomna daglönen. Marinmuseum/SMTM. CC BY SA.

För att kunna bli daglönare krävdes ett gott anseende i samhället. Dessutom behövde den sökande kunna visa upp ett intyg från läkare med innebörden att arbetaren var frisk och arbetsför. En kvinna fick anställas i yrken "...hvilka äro för henne lämpliga". Anställningen gällde dag för dag under lärlingstiden, men som arbetare fick en person skriva kontrakt som innebar högst sex månaders uppsägningstid. I kontraktet avtalades också arbetarens lön, som var en individuell överenskommelse mellan varvet och arbetaren. Skulle arbetaren bli sjuk eller skada sig i arbetet kunde hen få en viss ersättning.

Karlskrona varvsarbetareförening

Utdrag ur föreningens första protokoll. I §3 beslutas att föreningen ska inrättas och i §4 beslutas om namnet KVAF. Marinmuseum/SMTM. CC BY SA.

År 1900 togs ett viktigt steg mot facklig organisering av varvsarbetarna. På ett möte bildades Karlskrona varvsarbetareförening (KVAF). En debatt fördes om föreningen ska heta just KVAF eller "Framåt", men deltagarna fastnade för det förstnämnda. Ledamöterna beslutade att föreningens uppgift var att "...på alla lagliga och humana sätt verka för arbetarnas intressen, såväl ekonomiskt som [i] andra afseenden...".

KVAFs verksamhet under 1900-talets första år handlade till stor del om att ordna utflykter och festligheter för medlemmarna. Bland annat skriver KVAF till kungen med en underdånig hemställan om att få ordna tombola "...till förmån för vanlytta..." vid en sammankomst. En annan del av verksamheten tycks också ha varit att hålla ordning på medlemmarna själva. Vid något tillfälle har en arbetare varit berusad och uppfört sig illa mot föreningens styrelse, vilket föranleder en anteckning i protokollet om vilka åtgärder föreningen ska vidta mot denne.

Naturligtvis sker också vad vi idag skulle beteckna som mer traditionellt fackligt arbete. Frågan om en sjukkassa i föreningens regi behandlas vid flera möten. Syftet med sjukkassan var att KVAF skulle stötta arbetare med pengar för att fylla upp den tämligen skrala ersättning som arbetsgivaren erbjöd den som inte kunde arbeta på grund av sjukdom. Beslutet var inte helt lätt för föreningen att fatta. Röster höjdes mot förslaget, bland annat med motivering att en sjukkassa inte skulle vara möjlig att få ekonomisk bärighet i. Dessutom vill en ledamot ställa krav på att föreningen skulle träffa den sjuke i hemmet för att säkerställa att hen verkligen är sjuk, annars skulle ingen sjukersättning kunna betalas ut. Sjukkassan bildas dock till slut, trots invändningarna.

Arbetslag vid torpeddepartementet på örlogsvarvet i Karlskrona. Notera att de civila dag- och månadslönarna är blandade med militärer i uniform. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Public domain.

KVAF var dock ganska tandlöst i sin strävan efter att förbättra arbetarnas villkor. Föreningen hade ingen rätt att förhandla med arbetsgivaren, och själva varvets organisation verkade hindrande för organisering av arbetskraften. Varvets arbete leddes av en varvschef som i sin tur svarade inför Kungliga marinförvaltningen (KMF). Varvschefens uppgifter var att organisera arbetet på varvet men varvsledningen hade inte mycket att säga till om i övrigt. Samtidigt var arbetarna, som nämnt ovan, bundna genom personliga kontrakt och det fanns ingen kollektiv förhandling kring frågor som löner med mera. Den militära disciplin som utövades mot arbetarna främjade inte heller facklig organisering.

Marinens varvsarbetarförbund

En tid in på 1900-talet görs så ett mer allvarligt försök att organisera varvsarbetarna fackligt. År 1913 bildas Marinens varvsarbetarförbund (MVAF) som redan från början var ett samarbete med arbetarna på örlogsvarvet i Stockholm. Den nya föreningen samexisterade en tid med föregångaren KVAF, men 1916 gick föreningarna ihop till en. MVAF var mån om att inkludera så många olika arbetare som möjligt, men personalen på torpeddepartementet nekades medlemskap på grund av att de bildat en egen förening vid sidan av den formella.

Arbetare vid torpedverkstaden omkring år 1920. På grund av att de organiserat sig i en egen föreningen nekades de en tid medlemskap i MVAF. Okänd fotograf. Sjöhistoriska museet/SMTM. Public domain.

Den nya fackföreningen MVAF engagerat sig tämligen omedelbart i lönefrågan för varvsarbetarna. Dels vill föreningen höja lönerna, men de vill också göra om lönesystemet som var så komplicerat att det i efterhand knappt är möjligt att räkna ut på vilka grunder lönerna bestämdes. MVAF vill helt enkelt få bort systemet med individuellt tecknade kontrakt till förmån för kollektiva avtal för arbetarna. De ansåg att det gamla systemet var godtyckligt och gynnade favorisering och nepotism. De sociala kontakterna utanför arbetet blev viktiga i lönesystemet, kanske mer så än det själva arbete som arbetaren utförde. Arbetsgivaren ställde sig negativ till förslaget. Örlogsvarvets ledning var rädda för att ett kollektivt löneavtal skulle ta ifrån dem möjligheten att motivera arbetarna genom att belöna dem som de ansåg var duktiga och samtidigt kunna sanktionera dem som man tyckte underpresterade.

Lista över strejkvakter. Listan är tyvärr inte daterad men visar att strejkvakter placerades ut vid högvakten och vid 17s port in till örlogsvarvet. Marinmuseum/SMTM. CC BY SA.

Men även MVAF, i likhet med sin föregångare KVAF, hade problem med att få till allvarliga förhandlingar. De individuella avtalen gjorde det svårt att strejka, även om strejker förekom, och 1913 meddelade varvets ledning att man inte hade något emot att lyssna på arbetarnas åsikter, men de hade inte någon skyldighet att ta med dessa åsikter i beräkningarna när löner sattes eller andra beslut fattades. Samhällsutvecklingen gick dock framåt oavsett varvsledningens åsikter och 1917 tvingades de att underteckna ett kollektivavtal om minimilöner. Arbetarna fick också rätt att välja en representant per 200 arbetare som skulle representera dem gentemot varvschefen. Arbetsgivaren försökte emellertid kringgå MVAF genom att arrangera dessa val själva. Motdraget från facket blev att man höll egna val en tid innan arbetsgivarens dito där medlemmarna röstade fram sina representanter. När arbetsgivarens val sedan genomfördes visste alla vilka de förväntades rösta på.

Identifieringsbricka för varvsarbetare från efter 1918 då systemet med daglönare hade upphört. Marinmuseum/SMTM. CC BY SA.

Medlemskap i fackföreningen gav arbetaren att visst skydd mot godtycklig behandling från arbetsgivaren. Men MVAF krävde i gengäld solidaritet med föreningen. I en intervju med en före detta ledande facklig representant från 1920-talet berättas att en anställd, som hade blivit avskedad från sitt arbete, försökte få behålla jobbet genom att ange vilka av hans medarbetare som hade stulit material från örlogsvarvet. Han beämns i intervjun som osolidarisk, vilket är intressant eftersom han i grund och botten rapporterade ett brott. Men lojalitet mot föreningen tycks i det fallet ha gått före.

Filarverkstadens personal. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Public domain.
Personal vid ingenjördepartmentets arbetsgrupp 3L, gjuteriet. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Public domain.
Personal vid ingenjördepartmentets arbetsgrupp 3L, gjuteriet. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Public domain.
Personal vid ingenjördepartmentets arbetsgrupp 3L, gjuteriet. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Public domain.
Personal vid ingenjördepartmentets arbetsgrupp 3L, filareavdelningen. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Public domain.

Försvarsverkens civila personals förbund

I början av 1920-talet gick så MVAF upp i en annan organisation, nämligen Försvarsverkens civila personals förbund (FCPF) och bildade däri avdelning 36. Detta var en ny typ av facklig organisation som mer liknade de andra industrifacken som bildats vid tiden. Det var en centralt styrd, hierarkisk rörelse med säte i Stockholm och därmed försvann den direkta lokala koppling som MVAF hade haft.

Varvsarbetare vid middagstid på väg ut genom 17:s varvsport. Sannolikt på 1930-talet. Okänd fotograf. Marinmuseum/SMTM. Public domain.

Vid denna tid fick också den lokala fackliga organisationen konkurrens. Metallindustriförbundet drog medlemmar bland varvsarbetarna, som såg fördelar med att kunna byta arbetsplats till ett annat varv under samma fackliga paraply. FCPF i sin tur strävade mer efter att samarbeta med andra fackföreningar som organiserade statligt anställda än att hitta kontakter i sin egen bransch. För personalen vid varvet tycks kopplingen till staten och försvarsindustrin ha varit viktig. Det fanns bara en kund, nämligen staten som också var ägare till varvet, och att hamna i alltför skarp konflikt tolkades sannolikt som ofördelaktigt. Samtidigt var örlogsvarvet Karlskronas absolut största och viktigaste arbetsgivare. Att arbeta länge där blev en statusmarkör i lokalsamhället, något att vara stolt över.

Avslutning

Sedan de första initiativen på örlogsvarvet i Karlskrona har relationerna mellan arbetsgivaren och fackföreningarna kommit att utvecklas i takt med samhället i övrigt. Varvet har dock haft en särskild ställning i svenskt arbetsliv eftersom statens varit största kund och arbetsgivare under lång tid. Efter varvets privatisering har detta förhållande normaliserats. På Marinmuseum finns ett stort föreningsarkiv där flera handlingar finns bevarade från fackföreningarnas verksamhet på örlogsvarvet i Karlskrona. Det väntar på att bli utforskat.

Litteratur och vidare läsning

O. W. Andersson berättar varvsminnen. Hämtad från Varvshistoriska föreningens hemsida 2020-06-17. https://www.vhfk.se/2020/04/07/o-w-andersson-berattar-varvsminnen-1960/

Hilson, Mary (2001). "Labour Politics in a Naval Dockyrad: The Case of Karlskrona, Sweden c. 1880-1925. Publicerad i IRSH 46, s. 341-369.

Marinmuseums föreningsarkiv. FCPC protokoll 1900-1935.

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Share to