Kustsanatoriet Apelviken

Kring sekelskiftet 1900 utgjorde tuberkulosens olika skepnader en folksjukdom. Den vanligaste och mest omskrivna varianten var lungtuberkulosen, men i Varberg fanns doktor Johan Severin Almer och han kom att ägna sig främst åt körteltuberkulosen. Han grundade Kustsanatoriet Apelviken där otaliga barn och ungdomar kom att vårdas och i de flesta fall även botas från sjukdomen.

Upptakten till Kustsanatoriet Apelviken

Den bondgård i Apelviken där de första skrofulösa patienterna inkvarterades år 1902. Fotograf: Okänd

Vid 1900-talets början var tuberkulos (tbc) en folksjukdom och dödsorsak vid vart tionde dödsfall i Sverige. Det fanns många olika sorters tuberkulos då tuberkelbacillerna via blod eller lymfkärlen kunde angripa vilket organ som helst. Ofta fick man smittan genom mjölk eftersom kor kunde angripas av juvertuberkulos. För barn och unga angreps ofta körtlar, såsom lymfkörtlarna, och därav kallades denna variant för körteltuberkulos eller skrofulos. Skrofulosens tuberkelbaciller var typiska för just nötkreaturstuberkulos. Ironiskt nog härstammar ordet "skrouflos" dock från grisarna: den sjukes svullna körtlar orsakade en tjock hals vilket ansågs ge ett grisliknande utseende - sus scrofa är latin för vildsvin. Förutom svullna, ofta varande, körtlar hörde även kronisk snuva, läppexem och ögonkatarr till symptomen.

För lungtuberkulossjuka byggdes sanatorier runtom i landet, men i Varberg intresserade sig läkaren Johan Severin Almer för barn och unga med körteltuberkulos. Almer föddes i Grimeton år 1861 och studerade till läkare i Uppsala, men återvände hem 1893 för att jobba som praktiserande läkare. Sommaren 1902 ägnade han åtta veckor åt att för egna medel vårda sex skrofulösa barn. Vården gavs i en bondgård i Apelviken som han hyrt för ändamålet. Maten lagades i Almers hem, Brunstedtska huset inne i Varberg, och fraktades ned till bondgården varje dag med häst och vagn. Stärkande diet ingick nämligen i behandlingen liksom sol- och salta bad, vila och motion. Jodhaltiga medikamenter, t ex fiskolja, användes också som botemedel. Apotekare Wåhlén i Varberg försåg Almers patienter med medicin gratis.

Första paviljongen uppförs

Läkare på Kustsanatoriet Apelviken. Från vänster: Lövberg, Johan Severin Almer och Sonesson framför en av sanatoriebyggnaderna. Fotograf: Okänd

1903 utsågs J S Almer till stadsläkare och den sommaren vårdade han 10 sjuka barn på samma vis med gott resultat. 1904 tog han steget att uppföra en liten träpaviljong i Lilla Apelviken för fortsatt vård av skrofulösa barn och ungdomar sommartid. Byggnaden, med sov- och matsal samt kök, rymde ca 20 patienter. Detta var startskottet för Kustsanatoriet Apelviken och samma år bildade han ”Föreningen för kustvård åt skrofulösa barn” som 1905 övertog anstalten. Verksamheten fick landstingsbidrag och successivt uppfördes allt fler byggnader. Staten blev den viktigaste ekonomiska garanten för utbyggnaden från 1909 och när kustsanatoriet 1910 godkändes som tuberkulossjukvårdsanstalt började staten även lämna ett årligt bidrag för vårdkostnaderna. När doktor Almer dog 1927 var det landets största sanatorium med rum för 574 patienter, varav merparten kom från Norrland där tbc:n var särskilt utbredd.

Kustsanatoriet Apelviken. Personal och patienter i 1:a paviljongen fotograferade år 1905. Fotograf: Okänd
En grupp personer på trappan till en veranda på Kustsanatoriet Apelviken år 1907. Personal och troligen personer i styrelsen för "Föreningen för kustvård åt skrofulösa barn" som drev Kustsanatoriet. Ranch, Carolina Mathilda
Interiör från Kustsanatoriet Apelviken år 1905. Sjuksal i den gamla träpaviljongen. En grupp patienter och personal står vid väggen. Solljuset var viktigt så byggnaden hade stora fönster, även i gavel... Fotograf: Okänd

Från vintern 1915-1916 började sanatoriet med helårsdrift. De långa vårdtiderna fordrade att man fick starta skolundervisning. Vården inriktades nu även mot sjuka i ben- och ledtuberkulos och även äldre patienter togs emot. Vid denna tid uppfördes det första stenhuset och de gamla träpaviljongerna ersattes allt eftersom framöver med stenbyggnader.

Skolundervisning vid Kustsanatoriet Apelviken på 1930-talet. Efter att man började med helårsdrift vintern 1915-16, och vårdtiden därmed blev lång, infördes skolverksamhet på sanatoriet. Fotograf: Okänd
Solveranda på Apelvikens sanatorium med personal och patienter. I sängarna sitter barnpatienterna och ler mot fotografen. Närmast kameran sitter ett litet barn i spjälsäng och baktill står en grupp un... Ranch, Carolina Mathilda
Män, patienter från Kustsanatoriet, gymnastiserar på stranden i Apelviken. Ranch, Carolina Mathilda
Sköterskor vid ett undersökningsbord år 1912 på Kustsanatoriet Apelviken. Ranch, Carolina Mathilda
Barn från Kustsanatoriet sitter i en ring på stranden kring en sköterska. I bakgrunden syns även badande barn. Sol och bad var en del av behandlingen.
Interiör av solbalkong på Kustsanatoriet Apelviken under 1920-talet. Fotograf: Okänd

Arkitekterna

"Maison d'Hanson" eller "Hansonska huset" som stod klart 1929 och ritades av sanatoriets arkitekt Gustaf Birch-Lindgren. Denna överläkarvilla var möjligen tänkt till dr Almer men han avled 1927 och dr... Fotograf: Sannolikt dr Robert Hanson

1927 avled även Kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg. Han hade upprättat alla byggnadsritningar och varit kontrollant vid uppförandet av husen. Lange öppnade egen praktik som arkitekt i Göteborg 1907 och ritade flera epidemisjukhus och sanatorier. Han är också känd för Renströmska badet i Göteborg och Dalsjöfors station. Efter honom valdes arkitekt Gustaf Birch-Lindgren som gjorde sig känd som en "sjukhusarkitekt", främst känd för Kalmar lasarett från 1937. Han arbetade även inom Fångvårdsstyrelsen 1929-1961 och hade flera internationella uppdrag där han ritade sjukhus i såväl Kuwait som i Libanon och Etiopien med flera länder. Han lät sina byggnaders exteriörer harmoniera med de befintliga husen, även om interiörerna var moderna. Det var också han som ritade ”Maison d’Hanson”, Hansonska huset som stod klart 1929. Trots att sanatoriechefen dr Robert Hanson med familj var de första att flytta in kom huset ändå av någon anledning senare att kallas ”Almers” hus.

Kustsanatoriet Apelviken år 1915. Huvudbyggnadens baksida med solverandor. Ranch, Carolina Mathilda
Kustsanatoriet Apelviken sett från Subbe i väster (fotograferat sannolikt under 1930-talet). I förgrunden syns Subbestugan, även kallad stenstugan, som uppfördes av Kullgrens som ägde stenbrottet där.... Fotograf: Sannolikt dr Robert Hanson
Kustsanatoriet Apelviken. Läkarbostäder vid sanatoriet fotograferade under 1920-talet. Fotograf: Okänd
Interiör av Kustsanatoriet Apelviken under 1920-talet. Fotograf: Okänd
Solveranda på Kustsanatoriet Apelviken under 1930-talet. Solandet var en viktig del av vården mot körteltuberkulos. Fotograf: Okänd
Vykort med flygfoto över Kustsanatoriet Apelviken taget före 1935. AB Alga

De som aldrig kom hem

Gravkapellet på kustsanatoriets kyrkogård i Apelviken. Bilden var publicerad i Hallands Nyheter, 1944-04-29 i artikeln "Där soldoktorn vilar". Hallands Nyheter, (Företag)

De flesta som led av skrofulos botades och återvände hem. Staten betalade både resan till och från Apelviken. Dessvärre gällde inte detta om patienten avled och eftersom en liktransport, som fick ske på järnväg, var kostsam fick avlidna med fattiga anhöriga begravas här. Till en början gravsattes de på kyrkogården i Varberg, men Almer tog 1924 initiativet till en sjukhuskyrkogård inom Kustsanatoriets område. Märkligt nog kom kyrkogården att invigas med hans egen begravning den 25 augusti 1927. Han dog på sin 66-årsdag den 13 maj det året. Almer gifte sig aldrig men hade två döttrar: Daga och Alice (kallad Lissie). En minnessten restes också på platsen över Almer och hans verk. Utöver sin läkargärning var han bland annat också liberal politiker och som sådan riksdagsledamot i första kammaren för Hallands läns valkrets 1912-1919 och åren 1914-1926 var Almer VD för VarbergꟷÄtrans järnväg.

136 personer blev begravna på sanatoriets kyrkogård. De flesta var i åldrarna 10-29 år (83 personer). Den förste patienten som gravsattes här var 13-årige Gunnar Albin Olson från Värmland, fem dagar efter doktor Almer, och den siste som här lades till sista vilan var gårdskarlen Sven Andersson år 1954. Han hade arbetat i många år på Kustsanatoriet och ville därför få sin gravplats på dess kyrkogård. Tre flyktingar som kom hit under andra världskriget har också fått sin grav här; en polack, en estländare och en finländare.

Kyrkogården som hör till Apelvikens Kustsanatorium, invigd 1927. 136 personer är begravda här. Först sattes vita träkors vid gravarna men de byttes 1943-46 ut mot små stenplattor. Persson, Arne 1996

Det var också under kriget som sanatoriet bytte ut de vita träkorsen som stod vid varje grav mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Kyrkogården är ca 4000 kvm, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står ett gravkapell i en stiliserad, antik stil med fronton, guttae och fyra kolonner. Det finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar.

Även om de anhöriga sällan kunde delta så hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Numera kallas kyrkogården även ”Barnens kyrkogård”.

Sanatoriet moderniseras och skiftar inriktning

Dr Hanson med kollegor på Kustsanatoriet Apelviken i arbete med en patients ben. Sanatoriet fick en ny operations- och gipsavdelning 1933 så troligen har man här dokumenterat arbetet i de nya lokalern... Fotograf: Okänd

Överläkare Robert Hanson tillträdde 1928 och eftersom han var kirurg med just ben- och ledtuberkulos som specialitet gick man under hans period över till dessa behandlingar och skrofulosepoken var över på Kustsanatoriet Apelviken. Utbyggnaden fortsatte med bland annat en operationsavdelning och överlag moderniserades anläggningen. Hanson hade arbetat runt om i Europa och även i Stockholm, så han hade kännedom om den tidens senaste rön att förbättra Kustsanatoriet utifrån. Hanson var född 1887 i Dalarna och även han studerade till läkare i Uppsala och senare i Stockholm. Han gifte sig med Anna Pihlström. Hanson dog 1940 och efterträddes av sanatoriets underläkare, doktor Albert Ahlberg som var ortoped.

Flera av byggnaderna på Kustsanatoriet Apelviken. Bilden är tagen före 1935. Fotograf: Okänd
Bandagemästare A O Andersson vid Apelvikens kustsanatorium, porträtterad i Hallands Nyheter 1950. Hallands Nyheter
En patient under behandling på Kustsanatoriet Apelviken. Där stod en ny operations- och gipsavdelning klar 1933 så troligen har man här dokumenterat arbetet i de nya lokalerna. Patienten är gipsad run... Fotograf: Okänd
En sköterska på gipsavdelningen på Kustsanatoriet Apelviken talar i telefon. På arm och hand syns gipsrester. Fotograf: Okänd

Eftersom alla nyfödda i Sverige började vaccineras mot tbc på 1930-talet, och bra mediciner senare kom, så avtog tbc-fallen allt mer efter andra världskriget. Istället drabbades många av polio så sanatoriet ställde därför om till behandling av den invaliditet som polio orsakar. Under 1950-60-talen utvecklades ortopedverksamheten vid Kustsanatoriet genom avtal om vårdplatser för ortopediska patienter med landstingen i Halland och övriga Sverige. Även långvårdspatienter togs emot. Så även under Ahlbergs tid uppfördes allt fler byggnader på området, vilket staten fortfarande bekostade.

Vykort med flygfoto över Kustsanatoriet Apelviken taget på 1950-talet. Fototjänst, Varberg
Gustaf VI Adolf hälsar på sjukgymnasterna vid besök på Apelvikens sjukhus. Varbergs Tidning skrev en artikel med bilden den 23 juni 1954. Varbergs Tidning
Kolorerat vykort med flygfoto över Apelvikens kustsanatorium taget under 1950-talet. Fotograf: Okänd

1967 tillträdde Henrik C:son Holmdahl som sanatoriechef, även han specialist inom ortopedin. 1969 ändrades namnet på anstalten till Apelvikens sjukhus för att bättre spegla verksamheten. 1970 ingick man ett avtal som gav Hallands läns landsting dispositionsrätt på 70 långvårdsplatser. Hallands läns ortopedavdelning fanns i Apelviken till 1976 då den i februari flyttades till det tre år gamla sjukhuset i Varberg. Landstinget övertog hela Apelvikens sjukhus 1977 där man dels sedan tidigare hade sin vårdyrkesskola, dels fortsatte bedriva långvård.

Efter många turer bildades fastighetsbolaget Varbergs Kurort AB av tre företag och 1989 köpte bolaget Apelvikens sjukhus av kommunen, som man utarbetade en ny stadsplan tillsammans med, och övertog den kommunala stiftelsen Varbergs kurort. En renovering med hänsyn till områdets kulturhistoriska värden pågick mellan 1989-1994 och 1993 fick Contekton Arkitekter Hallands museiförenings diplom för denna upprustning av Apelviksområdet. Här uppstod nu Varbergs Kurort & Kusthotell – ett konferens- och rehabiliteringscenter. Där huserade då omkring 30 företag och verksamheter, små som stora. 128 lägenheter, såsom gruppbostäder för äldre, tillkom dessutom. Inriktningen för området består och genom Kusthotellets spaanläggning knyts historien samman med Svartekällan i Apelviken, som i början av 1800-talet lade grunden för Varberg som kurort.

Fler bilder på Digitalt Museum

Klicka på bilden!

Litteratur

"Apelviken – från kustsanatorium till kurort." Börje Källgård, Alva Peterson, 2004. "Kyrkogården berättar: Minnesskrift om Apelvikens kyrkogård." Abraham Winka 1993. "Varbergs Kurort Apelviken", Kurortens samfällighetsförening, 1995. "Kustsanatoriet Apelvikens utveckling och avveckling", artikel av Birger Herner i Varbergs museums årsbok 1977, s 89-110.

Add a comment or suggest edits

Leave a comment or send an inquiry

Share to