main article image

Artilleriofficeren Arrhenius, naturforskaren Sparrman och ekonomen Wadström: tre män på resa i Senegal 1787

År 1787 reste en militär, en botaniker och en nationalekonom från Sverige till Senegal. Resan var finansierad av kung Gustav III som drömde om en svensk koloni i Västafrika. Två av deltagarna reagerade starkt på den människohandel som ägde rum i området och resan kom att spela en viktig roll i bekämpandet av slaveriet.

I Armémuseums litterära raritetssamling, till stor del härstammande från museets tidigare styresman tillika artilleriöversten Theodor Jakobsson, ingår en skrift med titeln Om kruts tillverkning och probering. Af C.A. Arrhenius, tryckt hos "direct H.A. Nordström" år 1823. Häftet, på 188 sidor, rätt anspråkslöst och slitet, kom ut ett år före författaren Arrhenius död. "H.A. Nordström", eller Henrik Andersson Nordström, var son till den djärve och framstående boktryckaren Anders Jacob Nordström och hade följt i faderns spår.

Artilleriofficeren Carl Axel Arrhenius (1757–1824) ägnade hela sitt vuxna liv åt naturvetenskapliga studier, vid sidan av de strikt militära uppdragen. Undersökningar av krut utgjorde en central del; år 1816 fick han huvudansvaret i Sverige över kruttillverkningen och kvalitetssäkringen av krut. Men det var i egenskap av mineralog som Arrhenius på allvar kommit att skriva in sig i historieböckerna. Det var också hans mineralogiska kunskaper som gjorde att han deltog i en expedition till Senegal år 1787, varifrån han fick med sig hem en liten samling mineraler och snäckor.

Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.
Foto: Anton Svedberg, Armémuseum.

I Armémuseums raritetssamling ingår 21 böcker tryckta av Anders Jacob Nordström. Hans son, Henrik Andersson Nordström, som övertog en del av tryckeriet 1794 och öppnade egen rörelse, tryckte Carl Axel Arrhenius häfte om kruttillverkning och krutprobering 1823. Utöver detta häfte finns ytterligare 25 verk från H.A. Nordströms boktryckeri i Armémuseums ägo.

Boktryckare Anders Nordström, Sveriges mest flitige boktryckare i slutet på 1700-talet, hade år 1783 tryckt upp första delen av Linnélärjungen Anders Sparrmans (1748–1820) Resa till Goda Hopps-udden [...] (1772–76). Sparrman deltog liksom Arrhenius i Senegalexpeditionen 1787. Beskrivningarna av resorna till Godahoppsudden med flera platser handlar till stor del om mötet med nya kulturer och människor samt zoologi, och inte alltid så mycket om botanik. Sparrman fick uppleva européernas handel med slavar på nära håll. Alla människor har rätt till frihet, oavsett kultur och teknologisk utveckling, resonerade han. Senegalresan kom att ytterligare spä på hans avsky för människohandeln.

Frimärke från 1973 med Anders Sparrman. Motivet utfört av Svenolov Ehrén. Postmuseum
Landskap med hyddor, plansch i Anders Sparrmans verk "Resa till Goda Hopps-udden ...", 1783, del I. Uppsala universitetsbibliotek. Public Domain Mark (Ingen känd upphovsrätt)

År 1787 gav Nordströms tryckeri ut ett häfte på uppdrag av chefen för kontrollverket för guld och silver Carl Bernhard Wadström (1746–1799), den tredje medlemmen i den västafrikanska expeditionen som gick av stapeln samma år. Häftet innehåller material ur den omdiskuterade andeskådaren Emanuel Swedenborgs verk och brev och lämnades aldrig in för granskning. Swedenborgs religiösa skrifter var förbjudna i Sverige. Nordström, modig eller dumdristig, åtalades och ett censurmål blev följden. Boktryckaren använde uppdragsgivaren Wadströms vistelse i Västafrika som ursäkt för att förhala processen. När domen fallit i slutet av året passade Nordström på att trycka upp ytterligare texter med samma typ av innehåll. Genom att använda samma titelblad, och få det att verka som ett enda verk, skriftserien Samlingar för philantroper, undkom han nya åtal. Ännu en dom hade inneburit att han förlorat sin rätt att trycka böcker samt tydligen hela tio år i fängelse! Nu kom han undan med böter. Från år 1792 ändrades lagstiftningen så att författaren, och inte boktryckaren, stod som ansvarig för texten.

De tre deltagarna i Västafrikaexpeditionen – Arrhenius, Sparrman och Wadström – hade en del saker gemensamt, utöver kopplingen till boktryckarna far och son Nordström. De var alla experter inom sina respektive fält: Arrhenius inom mineralogi, Sparrman inom växtlära och zoologi, Wadström inom industriverksamhet och nationalekonomi. De var alla tre mer eller mindre nytänkare som lätt anammade det senaste tankarna och idéerna. Det fanns också stora skillnader, vilka skulle visa sig i samband med resan.

Afrikaexpeditionen 1787 beskrivs i historieböckerna ofta som märklig och med skiftande, ibland motstridiga motiv. Vilka var egentligen motiven bakom den?

Gustav III mottog via Sparrman litteratur från den brittiska abolitioniströrelsen samt ett brev från pionjären Thomas Clarkson. Gustav III, porträttskiss utförd av Lorens Pasch d.y. Nationalmuseum
Hamnen i staden Gustavia på Saint Barthélemy. Foto: Björn Hedin, Sjöhistoriska museet

Sveriges kung stod för en stor del av finansieringen. För Gustav III handlade det hela sannolikt om det svenska Västindiska kompaniet, där han hade betydande privata intressen. Kungen önskade sig en ny svensk koloni i Västafrika för att kunna ta del av triangelhandeln. Eldvapen, ammunition, alkohol, järn och textilier till Afrika – afrikanska slavar till Västindien – plantagevaror till Europa.

De tre utsända svenskarna skulle alltså rekognosera i området inför etablerandet av en koloni. Denna kunde i sin tur förse plantagen på den svenskägda ön Saint Barthélemy i Karibien med arbetskraft, det vill säga: afrikanska slavar. För de tre deltagarna var expeditionen snarast vetenskaplig. För botanikern Anders Sparrman var handeln med slavar i själva verket ett hinder för hans medverkan. Han valdes på grund av sin erfarenhet av dylika resor; han hade rest jorden runt med den brittiske navigatören kapten James Cook. Han motiverades istället troligen av möten med för honom intressanta kulturer såväl som med exotiskt växt- och djurliv. För artilleriofficeren Arrhenius verkade möjligheten att studera mineraler lockande, något han annars gjorde mest på sin fritid. Och Wadström hyste i hemlighet planer på att etablera ett nytt idealsamhälle baserat på Swedenborgs kristna lära. Wadström drömde om att skapa en åkerbrukskoloni, som inte var kommersiell utan allmännyttig. Från svensk sida skulle den befolkas av hederliga och yrkesskickliga män och kvinnor, inte av brottslingar eller prostituerade, som ofta var fallet när nya kolonier skulle befolkas.

Oljemålning av Carl Fredrik von Breda föreställande Carl Bernhard Wadström och prins Peter Panah. Wadström pekar med fingret i en bok av Emanuel Swedenborg, under boken ligger en karta över Afrika. Nordiska museet

Idén om att etablera en koloni i Afrika, som skulle drivas i enlighet med Swedenborgs vid tiden förbjudna läror, hade väckts av det så kallade ”Norrköpingssamfundet” jämte andra liknande sällskap på 1770- och 80-talen. Bröderna August och Carl Fredrik Nordenskjöld, den ene alkemist den andre skriftställare, var tillsammans med Wadström drivande i att sprida Swedenborgs läror och skrifter, genom exempelvis det Exegetiska Sällskapet. (Brodern August mötte sitt öde när han försökte skapa ett idealsamhälle i Sierra Leone på 1790-talet, enligt legenden tagen för slavhandlare och ihjälslagen av ursprungsbefolkningen, i verkligheten drabbad av en dödlig febersjukdom.)

Expeditionen pågick från oktober 1787 till januari 1788. Den resulterade aldrig i en ny svensk koloni, eller särskilt enastående vetenskapliga upptäckter för den delen. Däremot innebar resan att två tredjedelar av resesällskapet inledde en kamp mot handeln med slavar och den rasism som gjorde den möjlig. Medan Anders Sparrman redan före resan var en svuren fiende till människohandeln, utvecklade Wadström sin avsmak först på plats bland slavjägare, slavhandlare och slavar.

Carl Axel Arrhenius. Litografi av Cardon. Science History Institute, Wikimedia Commons. Public domain.

Artilleriofficeren Arrhenius tyckte förresten Wadström var en obegriplig typ, "den ledsammaste människan" han träffat på. Till slut kunde de inte ens dela kvarter. Och så hade Wadström, och Sparrman, mystiska syftningar, ansåg Arrhenius, som vid återkomsten till Europa i all hast skiljde sig från de två filantroperna. Krutexperten Arrhenius "saknade glöd", påstod istället Wadströms likasinnade. Arrhenius gjorde mer nytta och till och med ett sensationellt fynd väl tillbaka i Sverige, närmare bestämt medan han var stationerad i Stockholms skärgård vid Svea artilleriregemente. Utanför Vaxholm vid Ytterby gruva på Resarö upptäckte han strax efter hemkomsten från Västafrika via Paris "en svartglänsande mineral", som fick namnet ytterbit, sedermera gadolinit (efter kemisten Johan Gadolin). I denna tunga "grundmineral" hittades sedan de första sällsynta jordartsmetallerna. Jordartsmetallerna har fått stor betydelse i vår tid, och används till exempel i industrin kring vindkraft, eldrivna fordon med mera. Arrhenius hade anslutit sig till den moderna kemin under sin hemresa, när han i Frankrike kom i kontakt med kemister som låg före svenska ledande kemister i förståelsen av framförallt förbränningsprocessen. Militären, krutexperten och amatörmineralogen blev aldrig någon stor filantrop, dock en framsynt kemist.

Ytterby fältspatsgruva på Resarö. I Ytterby har hela nio grundämnen upptäckts och är den plats på jorden som har fått flest grundämnen uppkallade efter sig. Lennart Halling, Tekniska museet.

Svenskarna hade sin fasta punkt i det franska högkvarteret på ön Gorée utanför Dakar. Därifrån reste åtminstone Sparrman och Wadström till kuststaden Joal, 20 mil söderut, samt inåt land, längs med floden med samma namn. De besökte flera viktiga knutpunkter för slavhandeln, och under sina tio veckor på plats fick de en god överblick över handelns upplägg. Tusentals människor såldes som slavar varje år i det område där de vistades. Människor fångades in i räder och genom bedrägeri, berättade Wadström senare; kungen av Joal ska ha ordnat räder så gott som dagligen för att kunna fylla européernas slavskepp med mänsklig last.

Enligt Wadström mutade och söp fransmännen ner lokala ledare i syfte att förmå dem att leverera krigsfångar, som i kedjor fördes till fästningen på Gorée. När afrikanska kungar vägrade ställa upp och sände tillbaka fransmännens vapen och andra gåvor, blev deras undersåtar ibland ändå bortförda i räder utförda av privata slavjägare. Fransmännen sålde vapen och ammunition till afrikanska kungar och följden av den franska inblandningen blev ofta krig mellan olika kungadömen, vilket naturligtvis gynnade slavhandeln. Allt detta enligt svenskens vittnesmål. Svenskarna besökte också sårade slavar i Gorées fängelsehålor, då Sparrman var utbildad läkare.

Wadström återgav scener och situationer både språkligt och bildligt. Ett av de mer kända exemplen, som ännu förekommer i artiklar och uppsatser om slaveriets historia, är hur den mänskliga lasten stuvades in i ett brittiskt slavskepp. De av Wadström senare publicerade bilderna trycktes upp av abolitionister, slaverimotståndare, i större upplagor.

Efter avslutat om än officiellt misslyckat ärende i Västafrika reste både Wadström och Sparrman till London. Svenskarna vittnade om sina upplevelser för den brittiska myndigheten för utrikeshandel. Wadström kom även själv att höras av det brittiska underhuset.

Sparrmans och Wadströms vittnesmål inför kommittéerna sågs som sakliga och objektiva. De var ansedda vetenskapsmän. Professor Klas Rönnbäck vid Göteborgs universitet har påvisat vittnesmålens betydelse för den brittiska abolitionisternas fortsatta kamp, som ett steg mot det politiska genombrottet för slaverimotståndarna i England. Wadström ville också kullkasta den cyniska legendbildningen om svarta genom att visa prov på västafrikanernas hantverksskicklighet. Fördomarna kom att leva kvar mycket länge. När för de vita okända konstskatter långt senare av arkeologer grävdes fram i Västafrika, vägrade många tro att ursprungsbefolkningen tillverkat föremålen och spekulerade istället om att det mytologiska Atlantis kan ha existerat på afrikansk mark. Afrikaner var lika kapabla att leva civiliserat som européer, intygade Wadström. Det var just slaveriet som stod i vägen för ytterligare social och ekonomisk utveckling. Wadström, med sin bakgrund som näringslivsidkare, förstod möjligen att bedöma slavhandelns förlamande effekt på områdets ekonomi.

Wadström gav ut två betydelsefulla verk om slavhandel och kolonialism: Observations on the Slave Trade (1789) och An Essay on Colonization (1794–95). Han var verksam som fabrikör både i England och sedan i Frankrike, där han också slutade sina dagar. Sitt kanske sista offentliga framträdande gjorde han 1799 när republiken Frankrike uppmärksammade avskaffandet av slaveriet i de franska kolonierna. Napoleon I, som dock lär ha läst Wadström, kom senare att återuppta slavhandeln.

Text: Anders Wesslén, Statens försvarshistoriska museer

Carl Bernhard Wadström. Gravyr 1809. Wikimedia Commons. Public Domain Mark (Ingen känd upphovsrätt)
Detalj från karta från 1795 utförd av Carl Bernhard Wadström med medaljer designade av M. Wedgewood. Uppsala universitetsbibliotek. Public Domain Mark (Ingen känd upphovsrätt)

Vidare läsning på Digitalt Museum:

Lästips!

The Moment Is Now (red. Anders Hallengren) från 2019. Den första vetenskapliga studien om Carl Bernhard Wadströms kamp mot slaveriet i slutet av 1700-talet med bidrag från bl.a. idéhistorikern Ronny Ambjörnsson och ekonomihistorikern Klas Rönnbäck.

Foto: Stockholms universitet

Referenser

Litteratur

Ambjörnsson, Ronny, Det okända landet. Tre studier om svenska utopister, Stockholm 1981.

"Anders J Nordström" i Svenskt Biografiskt Lexikon.

"Anders Sparrman" i Svenskt Biografiskt Lexikon.

"August Nordenskjöld" i Svenskt Biografiskt Lexikon.

"Carl Axel Arrhenius" i Svenskt Biografiskt Lexikon.

Ekfeldt, Axel, "Familjen Dingers klingsmide i Eskilstuna" i Eskilstuna museers årsbok, 1979/1980.

Hagen, Ellen, En frihetstidens son. Carl Bernhard Wadström, Stockholm 1946.

Hallengren, Anders (red.), The Moment Is Now. Carl Bernhard Wadströms Revolutionary Voice on Human Trafficking and the Abolition of the African Slave Trade, Pennsylvania 2019.

Lindqvist, Herman, Våra kolonier. De vi hade och de som aldrig blev av, Stockholm 2015.

Mansén, Elisabeth, Sveriges historia 1721–1830, Stockholm 2011.

Nelson, Philip K., Carl Bernhard Wadström. Mannen bakom myten, Norrköping 1998.

Bildkällor

Utöver material från Digitalt Museum: Uppsala universitetsbibliotek, se vidare i respektive bildbeskrivning, samt Wikimedia Commons.

Webbartiklar

Kaur, Harmeet, "A new DNA study offers insight into the horrific story of the trans-Atlantic slave trade", CNN den 26 juli 2020.

Sempler, Kaianders, "De sällsynta jordartsmetallernas historia", på NyTeknik.se, från den 31 maj 2000.

Sveriges geologiska undersökning: "Nytt mineral rikt på jordartsmetaller upptäckt i Sverige", 23 september 2016.

Order this image

Share to