Kållereds kyrkogård cirka 1915. Almrothska gravkoret till vänster. Från Kållereds Hembygdsförenings arkiv.
Fotograf: Okänd
Medlare kallades in när bråket om gravarna blev alltmer infekterat
År 1823 fick Kållereds sockenstämma tillsätta en medlare, häradsdomare Lars Larsson på Bölet, för att lösa konflikten mellan gravrättsägarna. En ny indelning hade tidigare föreslagits stämman och denna hade vållat oenighet.
På den tiden började den gamla kyrkogården några meter norr om kyrkan och sträckte sig söderut mot muren vid klockstapeln. Betydligt mindre jämfört med storleken idag. Under 1820-talet bestämde sockenstämman att byarna skulle tilldelas särskilda ytor på kyrkogården.
Beslutet
Sockenstämman beslutade att marken på kyrkogården skulle fördelas mellan de olika byarna och därefter mellan gårdarna i byarna, efter hur stor gården var. Detta var annorlunda jämfört med tidigare.
Gårdarna hade tidigare visserligen haft bestämda platser för sina gravar men nu ritades kartan om eftersom behovet av gravplatser hade ökat. De som inte ägde någon gård tilldelades en allmän yta på den östra delen av kyrkogården där man fick begravas.
En del gårdar passade på att byta gravplats med varandra, det ansågs vara fint att ligga nära kyrkan.
Beslutet ansågs vara orättvist utformat och gårdsägarna menade att man hade fått för lite mark till sin gård och på fel plats. Marken intill kyrkan ansågs dessutom vara särskilt värdefull som gravplats. Det blev ordentlig strid om detta beslut. Området åt norr reserverades för alla som inte ägde någon gård, ”de fattigas gravplats”.
Sockenstämman blev tvungen att tillsatta en kommitté för att reda ut tvisten.
Tvisten
Den äldsta kyrkogården med gårdsgravarna inramade. Överst i bild ses "de obesuttnas" kyrkogård.
Fotograf: Okänd
Det låter inte så allvarligt men det var sällan att en häradsdomare behövde tillkallas för att lösa sådana tvister. Tvisten löstes år 1823. Domaren var en förtroendeman, Lars Larsson från Bölet i Kållered, som på uppdrag av sockenstämman och tillsammans med berörda gick igenom hur gravarna skulle ligga och antecknade tydliga mått-angivelser i ett protokoll som deltagarna blev eniga om.
Hembygdsföreningen har en kopia på protokollet från förrättningen och när vi jämför gravarnas placeringar idag kan vi se att det mesta som man kom överens om 1823 fortfarande gäller.
Kyrkan finns kvar
Kyrkan har klarat sig kvar i ursprungligt skick och inte ersatts av något större byggnadsverk, som var vanligt under 1800-talet. Det beror troligen på att Kållered var en liten kommun (socken) som inte hade råd med några stora lyxbyggen. Stenmuren runt kyrkogården är delvis i ursprungligt skick men har flyttats allteftersom kyrkogården har utvidgats.
De äldsta delarna av kyrkan är från 1200-talet. Hur länge området använts som begravningsplats är okänt men det finns en forntida gravar precis i anslutning i söder vilket tyder på att området har använts för begravningsritualer sedan mycket lång tid tillbaka.
Den äldsta delen av kyrkogården begränsas av en mur som sträcker sig från kyrkans södra vägg till klockstapeln och Almrothska gravkoret.
Man kom ursprungligen in på kyrkogården genom antingen den nordvästra stigluckan, som även kallas stigport (en sorts överbyggd kyrkogårdsgrind) vid Norra Kyrkvägen eller någon av de två övriga, samtliga från år 1746.
Stigluckan och muren markerade gränsen mellan vigd mark och vanlig mark. Det satt ursprungligen grindar i stigportarna för att hålla djuren utanför kyrkogården, så inte gräset blev avbetat av lösgående kreatur. Grindarna finns delvis bevarade.
1943 väcktes en fråga i Kyrkostämman angående det orättfärdiga i att hemmansägare kostnadsfritt fick disponera gravplatser på gamla kyrkogården medan villaägare fick köpa sin plats. Denna orättvisa ordning blev borttagen i november 1943.
Utvidgningarna
Kållereds kyrkogård cirka 1915. Notera det vildvuxna gräset. Från Kållereds Hembygdsförenings arkiv.
Fotograf: Okänd
Kyrkogården utvidgades norrut 1923. Oscar Smitt och bröderna Gustafsson sålde då varsin bit mark av Kållereds Stom och Backen till kyrkan.
Därefter utvidgades kyrkogården söderut i två etapper, 1952 och 1969 och efter det kom minneslunden till. Ytterligare en utvidgning blev färdig 1983.
Det är också troligt att den äldsta kyrkogården utvidgats flera gånger österut i smärre omfattning att döma av murens krökning. Begravningsplatser är efterfrågade.
Så sent om under 1940-talet blev gravarna på den södra, äldsta sidan, omlagda, de breddade gångarna kom till och man placerade stenramar runt de flesta gravarna. Gångarna behövdes för transporterna på kyrkogården.
Före denna åtgärd låg gravarna intill varandra med ett fåtal smala gångar emellan och de flesta utan avgränsningar eller markeringar. Det blev mycket diskussion i bygden angående omläggningen eftersom de begravdas kvarlevor nu inte ligger exakt där gravstenarna finns. Några låg under de nya gångarna.
Ett fåtal anhöriga klagade men någon tvist liknande den 1823 blev det emellertid inte. Förändringen accepterades motvilligt. Men det fälldes kommentarer om detta långt fram i vår tid.
Gravarnas utformning
I gamla tider var gravarna vanligen mycket anspråkslösa, oftast en enkel sten. För de allra fattigaste fanns inte någon markering alls. De lades ner i jorden i en enkel kista, oftast utan någon utmärkning ovan jord. Kanske bara ett enkelt träkors.
Församlingen hade en pragmatisk inställning till kyrkogården. Gräset fick växa tills det var lagom långt att slås med lie för att användas till djuren. Kanske fick bönderna själva slå och bärga gräset, kanske såldes det, eller så fick kreaturen beta på plats. Det var inget konstigt med det.
Order this image
