Linjedop - En ritual med havets kung, Sveriges kronprins, falska kvinnor och äkta prövningar
Fredagen den 8 december 1967 gick den dåvarande kronprinsen Karl Gustav ett fasansfullt öde till mötes. Som så många andra sjömän före honom skulle han råka ut för ett gäng utklädda gestalter som utsatte honom för en urgammal ritual i sjöfarten. Händelsen han råkade ut för skulle förvandla honom från en oerfaren landkrabba och nybörjare till sjöss till en erfaren och pålitlig sjöman.
Kronprinsen befann sig som värnpliktig ombord på svenska flottans övningsfartyg Älvsnabben som närmade sig ekvatorn - den magiska linjen som skiljer det norra från det södra halvklotet vid latituden 0. På medeltiden var det en mytisk plats, förknippad med en rad trosföreställningar och skrock. Innan portugisernas upptäcktsresor trodde man att regionen kring ekvator skulle vara för varm för att någon skulle kunna leva där eller ens ta sig igenom regionen. Föreställningar cirkulerade om att man kunde smälta i solen, ramla ner i en avgrund eller att alla vita män som begav sig dit skulle förvandlas till svarta afrikaner av den brännande solen.
Regionen var också farlig i verkligheten. Runt ekvatorn är det ofta vindstilla vilket gjorde det svårt för segelfartyg att ta sig över denna zon. Dröjde det för länge kunde mat och vatten ta slut och resan sluta i en katastrof. Samtidig gav stillheten ett uppehåll från rutinerna ombord och tid att komma på konstiga idéer. I alla fall väckte platsen tydligen ett behov bland sjömän att möta farorna med en ceremoni som framförallt skulle förbereda de nya och oerfarna sjömännen för utmaningarna till sjöss. Nu, när Älvsnabben befann sig i den farliga zonen skulle också kronprinsen erfara vad det betyder. Det var återigen dags för ”Linjedopet”! Ritualen kallas i andra länder för ”Neptuntaufe”, ”Neptunusfeest”, ”passage de la ligne” eller ”Crossing the line”. I Sverige heter den också ”sotningen för linjen” eller ”hönsning”.
Just hönsning var en gammal vana som svenska sjömän var bekant med. Det utfördes också i svenska farvatten för att fira passerandet av en rad olika punkter. Den mest kända var ”hönsa för Kullen”. På segelfartygens tid markerade passagen av Kullens fyr gränsen mellan hemmafarvatten och de stora haven. De nya sjömännen som inte hade passerat Kullen tidigare skulle då bjuda de äldre och mer erfarna sjömännen på en omgång. Om man inte gjorde det blev man nerdoppad från rån eller kunde till och med råka ut för kölhalning.
Exakt när och varför ritualen för linjedopet uppstod döljer sig däremot i historiens mörker, men den är säkert mer än 400 år gammal. De första skriftliga källorna härstammar från franska skepp från mitten av 1500-talet. Den 11 maj 1529 talade de franska resenärerna Jean och Raoul Parmentier för första gången om en ritual vid passerandet av ekvatorn under en resa till Sumatra. Den 4 februari 1556 dokumenterade fransmannen Jean de Léry en ceremoni som innehåller alla kärnelement som präglar ceremonin än idag. Dessa är ett visst mått av våld, doppning i saltvatten, symbolisk rakning och möjligheten att köpa ut sig med hjälp av alkoholhaltiga drycker.
Ritualen spred sig bland alla europeiska sjöfartsnationer men var begränsad till den kristna sjöfarten i Atlanten. I början bestod den av två delar, en religiös ceremoni för att tacka för passagen av en viss punkt och ett dop som initiationsritual som symboliserade övergången från en etapp i en sjömans liv till den nästa.
Det hela bygger på att manskapet delas in i två grupper, de erfarna sjömän som redan har passerat linjen och som på engelska betecknas som ”shellbacks” vilket kan översättas med sjöbjörnar. De karakteriseras som manliga, erfarna, överlägsna och tillhöriga kung Neptuns mytologiska värld.
De andra är nybörjare och oerfarna sjömän som inte har passerat linjen och som på engelska kallas ”pollywog”, vilket betyder grodyngel. De karakteriseras som oskyldiga, svaga, feminina, homosexuella och animaliska och fortfarande tillhörande modern och hemlandet.
Linjedopet skulle förvandla grodynglen till sjöbjörnar - även den unge kronprinsen. Men hur skulle det gå till?
Detaljerna i ritualen skiljer sig från land till land och skepp till skepp. Det finns säkerligen lika många varianter som det finns elaka fantasier hos människor, men ändå följer ceremonin en relativ fast form, där vissa rollfigurer, beteenden och attribut förekommer i alla varianter.
Vanligtvis måste fartygschefen ge tillstånd för att dopet ska kunna firas enligt gammal tradition. Man var länge väl medveten om faran med excesser och överträdelser av disciplinen. Redan 1614 blev linjedop förbjudet av ”Nederländska Ostindiska Kompaniet”. Ändå har det bevarats fram till idag, vilket tyder på att det har fyllt en viktig funktion ombord på fartygen.
Men innan själva ceremonin kunde börja krävdes det mycket förberedelser. Säkert kunde också kronprinsen fastställa hur gåtfulla aktiviteter tilltog ombord ju längre Älvsnabben färdades söderut. Traditionellt började förberedelserna redan veckor innan och skedde i organiserad form, med en kommitté som fördelade roller och resurser. En mycket viktig aspekt som engagerade de invigda var tillverkningen av kostymer och masker, som medförde en hård kamp om de begränsade materiella resurserna ombord. Särskilt efterfrågad var tågvirke och hampa för framställningen av peruker och skägg samt trä och papp för framställning av olika verktyg för att utrusta Neptun samt personal med den nödvändiga kostymeringen och redskapen.
Upphetsningen ombord tilltog och nådde en första höjdpunkt när dagen före passagen ett kanonskott bebådade ankomsten av Neptuns sändebud. På svenska fartyg heter han Löparnisse, i den anglo-amerikanska traditionen framträder Davy Jones, som kan betraktas som havets onda ande. Tyskarna inkallar Triton, Neptuns och Amfitrites son.
Löparnisse tillkännager att Neptun kommer att besöka skeppet nästa dag när fartyget passerar ekvatorn och läser därefter upp regelverket för det kommande besöket, samt fastställer vem som kommer att underkastas ritualen dagen därpå. Alla som redan har passerat linjen måste bevisa att de är erfarna sjömän genom att visa upp sitt Neptunidiplom. Om man inte kan det får man gå igenom ceremonin en gång till.
Ett annat element i ritualen som är vanligt förkommande är valen av grodynglens drottning – ”The wog queen”. Det görs genom att man låter de unga sjömännen uppträda utklädda till kvinnor i någon slags talangjakt inför besättningen. Den snyggaste nybörjaren blir utvald att vara med i Neptuns domstol. Kronprinsen hade tur och slapp denna del av föreställningen.
Och sen kommer den stora dagen. Med musik och mycket pompa och ståt äntrar Neptun fartyget och tar med sin domstol som ska pröva de blivande sjöbjörnarna. Han ber artigt om lov från fartygschefen som hälsar honom och överlämnar befälet.
Besättningen har ställt upp på däck och väntar på de kommande grymheterna. Nu kan ceremonin börja på riktig och domstolen ta upp sitt arbete. Själva personalstyrkan i Neptuns entourage uppvisar en bred variation av rollfigurer som skiftar från nation till nation och fartyg till fartyg och som har olika uppgifter under ritualen. Här ska några av de viktigaste karaktärerna som förekommer i nästan alla linjedop framförallt på svenska fartyg presenteras.
Viktigast är förstås Neptun som är havets kung och som har sitt residens nära ekvatorn – vilken han bevakar. Alla som passerar avkrävs en tribut. Han ser till att alla nybörjare och icke erfarna sjömän testas ordentligt innan de blir antagen som äkta sjömän. Han får stöd av sin fru Amfitrite som inte brukar ha så mycket att göra under ceremonin. Liksom alla andra kvinnliga roller spelas hon av en man från besättningen. Lek med könsroller var mycket viktigt och nödvändigt eftersom det inte fanns kvinnor ombord förr i tiden. Idag där alltmer kvinnor tjänstgör i militären fortsätter denna tradition genom att kvinnor kostymeras som män. Neptun och Amfitrite har med sig sitt barn ”The royal baby”, som oftast spelas av den fetaste besättningsmedlemmen och som kommer att ha en viktig roll att spela. Absolut nödvändig är navigatorn som bruka hantera en stor sextant för att ange den exakta tidpunkten när fartyget passerar linjen. Oumbärlig är också skrivaren som har koll på alla namn på de som ska döpas.
Då inte alla är särskilt förtjusta i att delta i de påfrestande prövningarna behövdes det alltid någon slags polisstyrka, ofta handlade det om gestalter som sminkades som medlemmar av Afrikas ursprungsbefolkning med svart hudfärg. Rollfigurerna betecknades förr i tiden som ”neger” och ”negerhövding”, ord som idag av goda skäl är bannlysta. Slutligen behövs också ett gäng som ansvarade för undersökningen och ”rengöringen” inför dopet. Denna uppgift fick oftast läkaren med assistenter, tandläkare, rakare, klippare och några till. Därutöver kunde det finnas en mängd andra figurer som kannibalen, skelettet, prästen, bödeln m.m.
Under ritualens gång passerar kandidaterna en rad stationer där de måste uppfylla olika uppgifter för att kunna blir antagna som riktiga sjömän. Först måste noviserna genomgå en rättegång med löjliga anklagelser där alla delinkventer döms skyldiga.
Det kräver förstås en bestraffning som vanligtvis var väldigt humoristisk men den kunde också urarta i en fest för sadister. De roliga straffen var till exempel att dansa hula-hula inför domstolen, spela gummiboll inför bebisen, få kungen att skratta eller kyssa magen på den kungliga bebisen som spillt ut sin gröt. Gröten brukade vara en äcklig blandning av slem, fett, äggskal eller allt möjligt som en elak fantasi kan komma på.
Därefter följer en rad prövningar för grodynglen. Det börjar med en läkarundersökning som förklarar de friska för att klara av bestraffningar.
En riktig undersökning kräver förstås att probanden får medicin. Medicinen blandades av ingredienser som man inte vill smaka frivilligt. Det kunde också förekomma ett besök på toaletten på däcket där man fick fiska upp någonting med munnen.
Den antagligen äldsta prövningen är besöket hos ”tvålar, rakare och klippare”. Tyvärr gjorde besöket hos detta gäng de blivande sjöbjörnarna varken renare eller snyggare eftersom överdimensionerade träredskap användes och istället för tvål kom smörjolja, fett, asfalt och andra otäcka substanser till användning.
Efter denna skönhetsoperation väntade finalen som bestod av själva dopet i en balja med saltvatten, på engelska ”The wog pool”. Även saltvattnet kunde vara spetsat med olika vätskor som inte gjorde nerdoppningen angenämare till exempel spolarvätska. Här blev grodynglen nerdoppade av den svarta polisstyrkan, ibland på gränsen till drunkning. Redaktörerna från ”Snabbnytt”, tidningen som gavs ut ombord under Älvsnabbens långresor, beskrev upplevelsen med dessa ord: ”Deras vilda neddoppningar tog bort den sista gnuttan av stolthet.”
Även den efterföljande presentationen inför Neptun och hans fru var antagligen inte lämpad att vinna tillbaka denna stolthet eftersom de mörbultade dopbarnen skulle kyssa Amfitrites stortå som brukade uppvisa samma kvaliteter som ”The royal babies” mage.
Efter den stora finalen fick de nya sjöbjörnarna nya namn och ett neptunidiplom som intygade den nya statusen som erfaren sjöman som har passerat linjen. Diplomet brukar tillhöra de föremålen som alla sjömän verkar bevara hela livet och som ofta följer med när gåvor erbjuds Marinmuseums samlingar.
Vanligtvis avslutas ceremonin med en gemensam fest där det generöst bjuds på mat och där det är gott om alkoholhaltiga drycker, vilket inte sällan resulterade i fortsatt rått beteende bland sjömännen. De nyfödda sjömännen kunde också få nya kläder och de tidigare tortyrmästarna hjälpte till med rengöringen, men de kunde ta flera dagar för att tvätta ur tjära och fett ur håret. Trots dessa besvär verkar sotningen på linjen ofta ha varit höjdpunkten under många resor. Marinmuseum äger en hel del privata och officiella fotoalbum från livet ombord på Svenska Flottan och i ingen saknas bilder från linjedopet.
Men vad var egentligen syftet med linjedopet? Var och är det bara ett roligt nöje och ett tillfälle för avbrott från den tuffa tillvaron till sjöss och en möjlighet att bryta mot den stränga hierarkin ombord? Det är svårt att bestämma ritualens funktion då det saknas förstahands källor, men man kan betrakta det som ett test av nya och unga besättningsmedlemmar. Förr i tiden kunde skeppsbesättningar bara lita på varandra och det var absolut nödvändigt att nya kamrater var pålitliga. Den geografiska symbolen ekvatorn och Neptun mytologin används för att skapa en specifiks tradition och identitet för sjömän. Platsen och ritualen symboliserade att sjömännen lämnade sin familj och bekanta omgivning och passerade gränsen till en ny värld och trädde in i de ”riktiga” sjömännens gemenskap. Denna övergång betraktas som farlig och gåtfull och krävde symbolisk rengöring från det norra halvklotets smuts för att sjömännen skulle vara rustade för de kommande utmaningarna längre söderut.
Hela ritualen föreställer inte bara en namngivning av noviserna utan symboliserar också en ny definition av hela personen. Prövningarna symboliserar döden och uppståndelsen av grodynglet som blir nyfödd som erfaren sjöbjörn och medlem i broderskapet av sjömän som har passerat linjen. I ett militärt sammanhang anser man fortfarande att den förmedlar gemensamma värderingar som mod, ära, uthållighet, pliktkänsla och gruppidentitet.
Tyvärr har dessa värderingar också allt för ofta varit en täckmantel för alla möjliga former av våld, förnedrande behandlingar och trakasserier. Linjedopet har med all rätt kritiserats för att befordra homofobi och misogyni.
Dåtidens kronprins har emellanåt blivit Sveriges konung Carl XVI Gustaf och flottans högsta chef. Man skulle gärna vilja veta vad han idag minns av sitt inträde i de ”riktiga” sjömännens värld.
Text: Knud Weber, Marinmuseum/SMTM
Referenser:
Hersh,Carie Little, “Crossing the Line: Sex, Power, Justice, and the U.S. Navy at the Equator”, 9 Duke Journal of Gender Law & Policy 2002, s 277-324
Rodrigues, Jaime, “A new world in the Atlantic: sailors and rites of passage crossing the Equator from the 15th to the 20th century”, Revista Brasileira de Historia, Sao Paulo, 2013, s 234 ff
BRONNER, SIMON J. , “Crossing the Line: Violence, Play, and Drama in Naval Equator Traditions”, Amsterdam 2006
HMS Älvsnabben, ”Snabbnytt”, 8 december 1967
HMS Älvsnabben, ”Snabbnytt”, nr 15, 10 december 1973
HMS Älvsnabben, ”Snabbnytt”, 11 december 1974