Severin Nilson och hans fotografier

Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Nordiska museet förvärvade våren 1957 en fotografisamling med bilder tagna av den halländske konstnären Severin Nilson. I museets årsbok Fataburen för 1958 beskrevs samlingen i artikeln ”Severin Nilson som fotograf” av Rut Liedgren som ”Bland de ur många synpunkter mest intressanta fotografisamlingar, som under de senaste åren hamnat inom Nordiska museets murar...” När hon jämför Nilsons stockholmsfotografier med dem från ”konstnärens eget landskap” Halland beskriver hon det som att stadsbilderna endast tjänat syftet att ”spegla den söndagsvardag, som existerade i grannskapet av kameraägarens målarateljé vid Sturegatan”, medan hallandsbilderna hade en helt annan bredd med fler kategorier.

Utöver liknande lättjefulla söndagsfotografier menar Liedgren att Severin Nilsons hallandsbilder kan delas in i följande tre övergripande kategorier:

  • Avsiktligt arrangerade uppställningar utom- eller inomhus likt skisser till blivande tavlor, ”med tydlig anstrykning av düsseldorferi” (det sena 1800-talets vurm för realistiskt landskapsmåleri)
  • Liknande uppställningar som tillrättalagts för en ”påbättrad” naturlighet men som är sig själv nog och inte tänkta att användas till måleriet
  • Etnologiskt motiverade bildmotiv utifrån Nilsons fascination för arbetslivet och människorna i det halländska landskapet.

Vid en genomgång av fotografier av Nilson som Hallands kulturhistoriska museum har i samlingarna framgår att Liedgrens kategorier utan svårighet kan tillämpas även på dessa. Vilket fotografi man själv sedan för till vilken grupp blir en subjektiv bedömning. Utifrån bilderna nedan kan du själv fundera kring in sådan indelning. I våra samlingar finns dessutom ett stort antal foton från andra landskap än Halland; främst från besök i olika kyrkomiljöer på Gotland, i Södermanland och Uppland.

I Liedgrens omdömen av Nilson som fotograf framhålls att han alltid har en väl avvägd rytm och harmoni i sina bildkompositioner och att ”man anar en lätt hand bakom kameran, bilderna har en graciös balans av rätt ovanligt slag.” Hon menar att detta särskilt tydligt framstår i de ”etnologiska” bilderna. I hans sommarfotografier drar Liedberg paralleller till det klassiska holländska landskapsmåleriet ”där figurerna endast är statister och där naturen spelar huvudrollen”.

Avsiktligt arrangerade motiv till måleri/teckning?

Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Förbättrad naturlighet men självständigt fotografi?

Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Folklivsdokumentation?

Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Söndagsbilder?

Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Natur med statister?

Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

UPPVÄXT och STUDIER

Knobesholms gård grundades av Knut Knob på 1500-talet. Vid uppfarten till mangårdsbyggnaden ligger en ladugård och ett magasin, samtliga uppförda under 1600-talet. Marie-Louise Fredborn/Hallands Konstmuseum

Severin Nilson föddes år 1846 den 14 januari. Så långt råder ingen oenighet men när det gäller var familjen då bodde går uppgifterna isär. Detsamma gäller tidpunkterna för när familjen har bytt bostad. I det följande kommer författaren att hålla sig till vad som står skrivet i kyrkoarkiven för aktuell socken.

Severins mor Neta Beata Svensdotter föddes 1812 i Vessige socken, Falkenbergs kommun i Halland. Där vigdes hon den 17 januari 1840 med den tre år yngre Nils Pehrson (f 1815 i Färgaryd, Jönköpings län). Redan i november året innan hade de blivit föräldrar åt dottern Charlotta. I vigselattesten står Nils skriven på Gunnarstorp och Neta Beata på Ljungstugan i Vessige, men i husförhörsboken står Nils som dräng med sin familj på Lyngen no 1. Därifrån antecknas de 1842 i oktober som utflyttade till Asige socken och där får de en ambulerande första tid.

De noteras som inflyttade till Sembs Mölla i Asige februari 1843, men Nils bor som statdräng med familjen på Skutgård under Öinge no 4. Redan året därpå blir han istället mjölnare på Forsa Qvarn, som arrenderas av en M. Hallengren. 1845 skrivs familjen ut från kvarnen och till Knobesholm, men Nils blir åter mjölnare på Forsa Qvarn 1846. Severin noteras alltså i husförhörsboken som född på Forsa Qvarn. 1847 lämnade familjen slutligen kvarnen och bosatte sig på säteritorpet Källeberg under Knobesholm. Där kom de att bo kvar i fem år.

1852 fick Knobesholm en ny ägare, Lars Jönsson, som ganska omgående lät uppföra ett antal torp på ägorna. Severins familj står utskrivna från Källeberg 1852 och senast 1853 flyttade de in på torpet Sveaberg, som förmodas ha varit ett av de nyuppförda. Här fick de äntligen en fast punkt och fadern erhöll anställning som säteriets smed.

Knobesholms f d smedja från 1700-talet där Severins far var smed och där pojkens talang upptäcktes. Smedjan har flyttats från sin ursprungliga plats. Elisabeth Fahrman

Severins familj var fattig och fadern lärde honom smideri för att få hjälp i smedjan. Nils hade några bisysslor som kunde dryga ut den skrala kassan: han lagade klockor och kunde spränga i berg, men det var faderns konstnärliga ådra som Severin ärvde. Nils var nämligen dekorationsmålare och utsmyckade traktens hem med blomster och djur på väggar och tak. I smedjan roade sig far och son även med att teckna ”gubbar” på smedjans väggar. Pojken visade sig då ha utomordentlig talang för att teckna av folk. Det ledde till att även gossen fick konstnärliga beställningar såsom att pränta vackra hyllningsadresser, avporträttera eller karikera någon.

Versionerna är flera av hur det gick till när prosten Broberg i Slöinge såg till att skicka Severins alster till en vän han hade i Göteborg. Här nöjer vi oss med att konstatera att det var Brobergs och vännens förtjänst att Severin fick mecenater i Göteborg som ville bekosta de konstnärliga studier hans föräldrar inte hade råd med. På den vägen kom han hela vägen till Stockholm för att påbörja sin konstnärliga bana. För en hallänning var detta något extraordinärt och Severin Nilson betraktas som Hallands första professionella konstnär; en med akademisk examen som även kunde leva på sin konst.

Gårdsbebyggelse med skiftesverkslada vid Mariefreds kyrka. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Han skrevs in på Konstakademien 1864 och bodde under studierna hos mamsell Arfwidsson på Regeringsgatan. De måste ha kommit synnerligen väl överens för både hon och hennes syster testamenterade sedermera sina ägodelar till Severin. Studierna avslutades 1871 och han hade då haft stor framgång som gett honom både medaljer och stipendier. Några samtida konstelever var "solmålaren" Per Ekström och Julius Kronberg, men särskilt nära vän blev Severin med Ernst Josephson. Han påbörjade sina studier på akademien som 16-åring år 1869 och redan den sommaren for Severin och Ernst till Mariefred för att måla och umgås. De tillbringade även somrarna 1870 och 1871 tillsammans i Mariefred och hade rykte om sig att där vara mycket populära hos kvinnorna. Enligt Ernst kunde de inte ta ett steg i Mariefred "utan att falla på kjortlar" (Bengtsson/Olsheden s. 24).

Konstnären vid staffliet med beundrande kvinnor. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Med Josephson gjorde Nilson också sin första utländska studieresa 1873. Kamraterna lämnade landet om hösten via Danmark och for runt ca tre veckor i Tyskland där de bland annat besökte den svenska konstnärskolonien i Düsseldorf. Där umgicks de mycket med Bengt Nordenberg från Blekinge (likt Severin från en fattig familj). Via Belgien och Nederländerna kom Ernst och Severin slutligen till Paris och träffade Hugo Salmson, Wilhelm von Gegerfelt och Nils Forsberg. Den senare lärde Nilson, eller Nisse som han kallades, att tala franska. Josephson och Nisse delade ateljé i fyra månader innan de återvände hem till den svenska sommaren.

När hösten kom återvände Nilson till Paris för studier i tre år hos målaren Léon Bonnat som undervisade flera andra svenskar. Bonnat strävade efter exakta, naturalistiska avbildningar och ansåg att kameran var ett utmärkt medel för att uppnå detta. Man använde kameran och fotografierna på flera olika vis såsom genvägar för att uppnå precisa skildringar i konsten. Bonnat predikade också vikten av att vara på plats, att måla där motivet fanns. Det var med all sannolikhet där Nilson lärde sig fotografera och han skaffade sig en egen utrustning. När han sommaren 1875 återvände till Asige efter Paris började han föreviga sin hemtrakt via fotografier. Man kunde inte hålla till i Frankrike om det var Asige man ville skildra.

Konstnärskollega som avbildar en muromgärdad halländsk gård. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

ÄKTENSKAP och FOLKLIVSSKILDRING

Hustrun Rosalie Platzman-Eberstein. Ateljéfoto som förlaga till teckning där hon ritats in i vacker natur. Nilson, Severin / Nordiska museet

Likt många andra konstnärer gav Severin Nilson lektioner och målade porträtt för att dryga ut kassan. En av hans elever kom att bli hans fru då han 1878 gifte sig med läkardottern Rosalie Platzman-Eberstein från Sundsvall. Hennes mor var dotter till biskopen i Visby stift, så klassskillnaden var uppenbar mellan makarna. Severin verkar dock ha haft en god social förmåga som överbryggade sådant. Redan som liten stod han på god fot med både prost och herrskapsfolk på Knobesholm. Rosalie kallades även Rosa eller "lilla Tessin" i breven som Severin skrev hem till familjen. Vigseln stod i Solna kyrka den 4 juni och beskrevs av brudgummen i ett brev som "nätt och trefligt".

Makarna bodde tillsammans i Paris under enkla förhållanden innan de bosatte sig i Stockholm vid Regeringsgatan, i hörnet av Brunnsgatan. År 1887 flyttade familjen vidare till Kardellgatan 6 som låg närmare hans ateljé vid Sturegatan. Ateljén låg i hörnet av Linnégatan och den hade han skaffat redan 1875, efter Parisstudierna, och han hade den ända fram till sin död (byggnaden revs hösten 1956). Severin och Rosa fick tre barn: Eva som var äldst, Knut född 1883 och Hans/Nils (olika uppgifter) som föddes 1885, men dog redan som treåring 1888. Knut läste juridik, titulerades senare doktor och tog sig som vuxen morfaderns namn: Eberstein. Hans fru hette Lucy och hon blev änka 1953 då Knut avled. Varken Knut eller Eva fick några egna barn.

Severin och Rosa dricker lemonad med barnen Eva och Knut i värdshuset Hvitans trädgård, Falkenberg. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Familjen och hemtrakten var viktig för Severin. Han skrev ständigt brev till dem där han oroar sig för deras hälsa och påvra tillvaro. Han sänder dem pengar, hoppas de ska finna ved och slippa frysa, ger råd till systern hur hon ska försälja djur och annat för bästa möjliga pris. Om somrarna reste han för det mesta hem till Asige - både för att hälsa på familjen men även av konstnärliga skäl och hembygdsvurm. Han var ett barn av sin tid då nationalromantiska strömningar rådde i den omvälvande industrialismens era. Rädda det som räddas kan av det ”genuina allmogeliv” som levts innan man flyttade in till städerna, var ett upprop som många - inte minst konstnärer - anslöt sig till och som utgjorde grunden till fenomenet friluftsmuseer. Det som inte kunde samlas in av föremål, persedlar, textilier och hela gårdar till vad som blev museer likt Skansen, Kulturen i Lund och för den del museerna i Halmstad och Varberg, kunde man som konstnär åtminstone dokumentera med pensel eller kamera. Severin gjorde bådadera.

Hans etnografiska intresse formades tidigt och före vänskapen med Artur Hazelius - Skansens och Nordiska museets grundare. Den som satte dem i kontakt med varandra lär, enligt brev från tidigt 1870-tal i Nordiska museets arkiv, ha varit prästfrun Emelie Grundberg från Abild i närheten av Asige. Hon var en av Hazelius hängivna s k ”skaffare” som köpte och sände honom föremål. I Grundbergs fall gällde det vurmen för att hjälpa Hazelius med den hallandsinteriör som han höll på att skapa i en av de Davidsonska paviljongerna vid Drottninggatan 71 på Norrmalm; ursprungligen tänkta för kaféverksamhet. Till förebild hade Emelie valt ut den gamla Oktorpsgårdens bostadsinteriör i en högloftsstuga.

Oktorp ligger någon kilometer norr om Slöinge. Enligt Emelies brev till Hazelius brukade hon och Severin Nilson konkurrera om saker och ting som auktionerades ut när han om somrarna besökte sitt hem. Då han bodde i Stockholm tipsade hon 1873 Hazelius om att kontakta Nilson, eftersom han hade ”fullkomlig reda på de Halländska ryggåsstugornas inredning.” Hon stod för inköpen och skeppade upp tingen med båt och Severin kunde hjälpa till på plats. Det ledde till ett långt samarbete mellan Hazelius och Nilson där Grundbergs brev också visar på att Severin engagerades som ”konsult” till den halländska interiören. Den kom där att kallas ”Årstadsstugan” eftersom Oktorp/Slöinge låg i Årstads härad. År 1873 öppnade Hazelius Skandinavisk-etnografiska samlingen - ett museum där samlingarna på ett helt nytt sätt uppvisades tillsammans med verklighetstrogna vaxdockor i folkdräkter, arrangerade till olika ”tablåer” i stuginteriörer från Skåne/Ingelstad, Halland/Årstad och Södermanland/Vingåker. Fler tablåer från andra landskap tillkom sedan efter hand.

Interiör från Skandinavisk-etnografiska samlingarna (bytte 1880 namn till Nordiska museet). Tablåscener från Ingelstadsstugan/Skåne i förgrunden, därefter Årstadsstugan/Halland. Södra paviljongen på D... Okänd / Nordiska museet

1878 representerade Artur Hazelius Sverige på Världsutställningen i Paris med sina tablåer, vilket gav hans museum internationell uppmärksamhet. Han var först med att skapa verklighetstrogna scener ur allmogens liv på detta vis, och det skapade starka intryck hos publiken. En av tablåerna i Paris var just Årstadsstugan och Severin Nilson var den som dikterat hur stugan skulle inredas. På utställningens officiella fotografi av interiören tituleras den kort och gott ”Halland – District of Halmstad”. Utställningen sammanföll med Severin och Rosas giftermål så Paris blev bröllopsresans mål. Förutom att kontrollera resultatet av Årstadsstugans exponering roade de sig stort, tagna av omfånget och storslagenheten i världsutställningen, och shoppade allehanda souvenirer enligt breven hem till Asige.

Den halländska interiörens fotografiska presentation på Världsutställningen i Paris 1878. Bilden är hämtad från Nordiska museets hemsida/Den första utställningen. K. Neurdein / Nordiska museet
En halländsk tablå från Skandinavisk-etnografiska museet med dockor i dräkter från Halmstad. Sannolikt är även detta fotografi taget i samband med Världsutställningen i Paris 1878; katt och husfolk är... Eurenius & Quist hovfotografer / Nordiska museet

Samma år hjälpte Severin även vännen August Bondeson, en halländsk folklivsskildrare, med att fotografera till dennes artikelserie om landskapet. När en regional tidning skrev om saken fick Nilson epitetet ”Hallands egen landskapsskildrare” (Cardell s. 8) och den rollen kom att befästas alltmer med tiden. Severin fortsatte sedan att jobba för att vännen Hazelius skulle få ekonomiska möjligheter att uppföra en egen museibyggnad. Bland annat målade Nilson egna tavlor som bidrag till konstlotterier arrangerade i syfte att generera intäkter åt Hazelius. Friherren och konstnären Olof Hermelin gjorde detsamma. Hermelin delade Nilsons nationalromantiska vurm och han var sedan studietiden en av Severins närmaste vänner. Olof hade exempelvis arbetat som resestipendiat åt Vitterhetsakademien 1866–1876 och då främst inventerat kulturmiljöer i Södermanland. Om Hermelin även hade någon inverkan på att just detta landskap var bland de första som illustrerades på Skandinavisk-etnografiska museet är här inte känt.

BJÖRSGÅRD

Severins far Nils dog den 8 september 1884 och han hade arbetat kvar som smed livet ut på Knobesholm och de bodde kvar på Sveaberg. Storasystern Charlotta hade 1876 fått den utomäktenskaplige sonen Karl med en som hette Söderlund. I brev hem erbjöd sig Severin då att ordna någonstans för dem att bo, men Söderlund for iväg till Amerika så Charlotta och Karl bodde kvar i torpet. Nära inpå Knobesholm ligger Björsgårds ägor med dokumenterade anor från 1785 (hörde till byn Torkelstorp) och 1885 köpte Severin Nilson denna då hundraåriga gård. Troligen kunde inte familjen bo kvar på Knobelsholm efter faderns död, så Severin måste se till de fick någonstans att bo. På Björsgård låg då två gårdar intill varandra, men det var den norra och äldre gården som Severin ville ha. Den var kringbyggd på sedvanligt halländskt vis med fyra längor. Äldre kartor visar en östlig, lång länga, vidbyggd en bit in på den norra längan till en skev T-form. Där bör det dåvarande bostadshuset varit beläget.

Detta bedöms vara en av de tidigaste bilderna av Björsgård. Stugan bakom hästekipaget är torpet Sveaberg från Knobelsholms ägor. Gården var kringbyggd och här ses norra längan till vänster, medan södra och västra längorna endast avtecknar sig som skuggor Kvinnan som står med barnen är troligen Charlotta eller Neta Beata. Vårdträdet vajar i vinden. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Om den östra längan fanns kvar när Severin köpte stället måste han ha låtit riva den - kanske var den i uselt skick - för samma år som han köpte Björsgård ordnade han så att torpet Sveaberg flyttades dit och placerades i öster. Severin inredde torpets norra rum till sommarateljé, för han bodde livet ut i Stockholm, och överlät gården till storasystern. Hans 75-åriga mor Neta Beata, 46-åriga Charlotta och hennes nioårige lille Karl fick därmed bo kvar i samma torp men på ny plats, Björsgård.

Det fanns som sagt ytterligare en mindre gård intill Severins och där bodde bland andra Henrik Bengtsson med frun Elna och sonen Nils Peter. Henrik förekommer på flera av Severins fotografier. Oftast reste Severin hem ensam till Asige sommartid och på äldre dagar körde Karl honom runt dit han önskade. I flera källor framstår det som om Severin i sin barndom bodde på själva Björsgård, men så är alltså inte fallet. Under uppväxten bodde han i själva torpet på Knobesholm drygt 10 år från det att han var omkring 7 år.

Charlotta Nilson, Severins syster i Björsgård, troligen norra längan till vänster och västra till höger. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Henrik i södra Björsgård sitter på en "träskomärr" på Severins gård med norra längan till höger i bild och västra längan i bakgrunden, båda byggda i skiftesverk. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Här står folk med ett hästekipage framför Björsgårds södra länga i skiftesverk, som sedan revs. Till höger skymtar vårdträdet med stenfot, vilket var typiskt för Halland och Skåne förr. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Torpet är uppfört i skiftesverkskonstruktion, täckt med lockpanel och taket har haft olika täckningar genom tiderna. Vid flytten till Björsgård var huset enligt uppgift ca 25 kvm men det byggdes till och ateljéns fönster förstorades. Det är en parstuga med karaktäristiska drag av en mellanhalländsk torpstuga, men dess ursprungliga planlösning är omtvistad och idag är den ca 50 kvm stor. Ekonomibyggnaderna var alla byggda i skiftesverk. De sammanbyggda södra och västra längorna har rivits vid okänd tidpunkt, men skymtar på vissa av Severins fotografier. Norra längan bedöms vara yngst och den hade både volym och fönster större än övriga byggnader. Den har byggts om flera gånger och haft varierande funktioner. Idag är det ett bostadshus på mark som avstyckats till egen fastighet.

Skiftesverk är en träbesparande teknik som använts främst i södra Götaland samt på Öland och Gotland, där högväxt barrskog saknats och därmed även långa timmerstockar eller plank. Istället för att timra på knut timrar man så att säga på stolpe genom att sortera de plank man har i olika längder (även krokiga dög till uthus) och skapa en vägg sektion för sektion genom att skjuta ner plankorna mellan två spårade stolpar. Ek och bok är vanligt i Hallands bålastugor. De liggande planken kallas för "bålar" - därav bålastuga, bulhus, bolsestuga och liknande namn. För komfort var det vanligt att timra bostadshuset men använda skiftesverk till uthusen. Användes skiftesverk till bostaden var bålarna tjockare. Bara de fattigaste bodde i bålahus; med en panel på stommen höll stugan värmen en aning bättre.

Björsgård idag, ateljébostaden till höger och norra längan till vänster. Elisabeth Fahrman, april 2021
Stugan sedd från norra gaveln med ateljén där fönstret förstorades. Elisabeth Fahrman, april 2021

BOLSESTUGAN

1908 köpte Severin Nilson sig en annan målarstuga, belägen norr om Varberg i Trönninge, Lindbergs socken. Möjligen hyrde han in sig där sommartid först eftersom systersonen Karl 1903 gifte sig med den åtta år äldre Johanna Larsdotter och fick dottern Gunhild, så det blev mer folk som skulle få plats i Björsgårdsstugan. Modern Neta Beata hade emellertid dött 1895. 1905 fick Karl och Johanna ytterligare en dotter och de flyttade samma år till närbelägna gården Semb no 2. Charlotta blev då ensam kvar på Björsgård. Efter ett par år fick hon ytterligare ett barnbarn, en pojke.

Ibland for Severin med sin egen familj om somrarna ut till Stockholms skärgård eller Vaxholm. Men för det mesta for Severin ensam hem till Halland. När Severins egen fru och barn någon gång följde med honom ner till västkusten sägs det att de drog ut till Ugglarp vid havet, till ett förhyrt ”sommarnöje”, medan Severin gärna höll sig i sin nya, om än ålderdomliga, målarstuga. ”Bolsestugan”, som den kallades, var nämligen en gammal bålastuga med loft. Tydligen bodde han i "Smeastugan" och hade Bolsestugan endast som ateljé. De sista åren målade han ibland tillsammans med en konstnär och förgyllare som hette Conrad Hederstedt och hade även med sig en hushållerska.

Bolsestugan är också bevarad genom att dåvarande Lindbergs landskommun köpte gården 1950. Idag ägs den av Varbergs kommun men disponeras av Lindberga hembygdsförening. Högloftsstugan ligger kvar på urprungsplatsen och har något så unikt som tak av ålgräs på ryggåsstygan i mitten. Förr, när ålgräs var vanligare, användes det i Halland även till kreatursfoder, gödsling och väggfyllning. Hembygdsföreningen håller liv i denna gamla taktäckningsmetod.

En piprökande man står med en flicka framför stugan i Trönninge, som nu fått ett stort fönster och taktäckning av ålgräs. Det vitnar när det torkat och kräver tjocka lager för att hålla tätt. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
"Bolsestugan" i äldre tid. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
"Bolsestugan" i ombyggt skick där ryggåsstugan försetts med utbuktande spismurning på ena sidan och tillmurad stenvägg på den andra (skedde före 1923). Hallands Konstmuseum Attribution-NonCommercial (CC BY-NC)

OKTORPSGÅRDEN

Oktorpsgårdens brunn. Nilson, Severin/Hallands Konstmuseum

Ovan har det redan berörts att en ryggåsstuga i Oktorp fick stå modell åt Hazelius "Årstadsstuga". Cirkeln slöts när faktiskt hela gården till slut hamnade på Skansen. På 1870-talet ägde den skånske snickaren Åke Lundqvist gården Oktorp nr 2, ”Lars Heljes gård” (efter mannen som ägde gården 1662) i Oktorps by, Slöinge socken. Där bodde han med sin fru Kristina, dottern (Jo)Hanna, moster Beata och mormor Ingeborg Lundqvist. Han var en betrodd och tämligen välbeställd man som hade uppdrag i kommunen, bl a med markfrågor inför järnvägens anläggande i trakten. Hazelius hade öppnat sitt Skansen 1891 och ett par år senare skickade han ut en av sina närmaste medarbetare, Per Gustaf Wistrand, för att söka lämpliga gårdar i Halland till Skansen. Severin Nilsons gode vän konstnären Olof Hermelin hade till jul 1893 sänt Hazelius två tavlor av Oktorpsgården. Vad var då så speciellt med just denna gård?

”Den gamla Oktorpsgården öfvade en stark dragningskraft på flere af våra konstnärer, hvilka der älskade att göra studier. Till dessa höra framför allt Severin Nilson och O. Hermelin. Ja, man har hört dem kalla stugan ’ett litet paradis för målare’.”

(Falkenbergs tidning 26 augusti 1896, Bengtsson/Olshagen s. 152.)

Severin Nilson besökte alltså Oktorpsgården på sin ursprungliga plats både för att måla och fotografera såväl miljön som invånarna. På ett av hans tidiga hembygdsfotografer är det en ledig dag på Oktorpsgården, så familjen Lundqvist och tjänstefolket sitter ute på en bänk och lyssnar till Åkes bror Erik som spelar dragspel. Johanna föddes 1865 och kan nog vara ca 10 år på bilden, där hon står finklädd framför Erik med ryggen åt Severins kamera. Kanske var det just sommaren 1875 när han kom hem som utbildad, världsvan konstnär och fotograf? Fotografiet ser du längre ner i detta avsnitt.

Oktorpsgården var en välbevarad och ålderdomlig, sluten slättbygdsgård byggd kring en kullerstenssatt gård dit ett portlider ledde. Vad som gjorde den särskilt attraktiv var den länga som ofta benämns "högloftsstuga". Översiktligt förklarat är det i mitten en ryggåsstuga, som bostad med eldstad, och vid båda gavlarna har den tillbyggda högre loft (härbren). Stuga och härbre åtskiljs av en svalgång med ytterdörr. Man har således två dörrar i högloftsstugan varifrån man kommer in i en svale där man kan välja att antingen gå in till loftet eller i bostaden. Tillbyggnader av olika slag kan efter behov fogas till loften, likaväl som det också finns ryggåsstugor med endast ett högloft. De kunde inrymma förråd, vävstuga, torkloft, sommarrum och liknande.

Interiör av Oktorpsgårdens ryggåsstuga där takljuset ger en närmast teatralisk ljussättning. I mitten står Hanna Lundqvist. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

En ryggåsstuga är öppen upp till takåsen, ryggen, och i sin äldre form som eldhus ursprungligen fönsterlös; röken från eldstaden gick ut genom ett hål i taket. Men sedan bruket med skorstenar uppstod hos allmogen på 1600-1700-talen sattes i regel ett takfönster i det gamla rökhålet. Detta skapade då ett särartat ljus i stugan som tillsammans med den stora spisen med sin välvda kåpa - och kanske ett bevarande av traditionen med högsäte för husbonden - formade en suggestiv interiör som tilltalade många konstnärliga sinnen. Att hustypen är unik huvudsakligen för sydliga Götalands gränstrakter, och användes som längst just i Halland, var den viktigaste faktorn för folklivsforskarna. En av dessa, Sigurd Erixon, myntade år 1917 termerna ”sydgötiskt” och ”högloftsstuga” som försök till samlande begrepp för hustypen eftersom så många olika ord användes; inte minst utifrån de olika dialekterna i landskapen där hustypen förekom.

Exempel på halländska högloftsstugor

Kvinna i trädgården vid en högloftsstuga - Oktorpsgården? Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Hästekipage vid en högloftsstuga i Årstad. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Ryggåsstuga med s k skunke vid entrén. Framför huset är marken belagd med stenhallar. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Högloftsstuga i Tivoliparken i Halmstad. Fönster i det gamla rökhålet. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Vy över kullerstenssatt gårdstun mot en högloftsstuga, där takkanten till ryggåsstugan fått välvas när ett stort fönster satts in. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Larsagården i Lustorp år 1936, Köinge sn. Flyttad till Vessige 1959. Sandklef, Johan Albert / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Vy längs vägen upp till en gård med högloftsstuga. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

Oktorpsgårdens ryggåsstuga var knuttimrad och stammade från 1700-talets mitt, medan övriga byggnader var uppförda i skiftesverk med halmtäckta tak och uppförda senare fram till tidigt 1800-tal. Grannen på Oktorp 1 var riksdagsmannen Johan Elof Eliasson och lär ha varit den som tipsade Hazelius år 1894 om att han nu fick skynda sig, om han ville ha den anrika gården, för Dansk Folkemuseum i Köpenhamn var i färd med att köpa den. I oktober 1895 for Hazelius ner och gjorde upp köpet med Åke Lundqvist. Hazelius valde också själv ut ca 350 föremål som ingick, utöver fasta inventarier, i de 5000 kr han betalat. Den 23 maj 1896 fraktades det hela upp till Stockholm på över dussinet tågvagnar. Statens Järnvägar stod för fraktkostnaden och lokala hantverkare följde med för att uppföra husen på rätt sätt. Exakt tre månader senare invigdes Oktorpsgården med alla byggnader, även det lilla brygghuset som stod lite vid sidan, kreatur och allt den 23 augusti på Skansen. Den kom som gård nr 3 till Skansen (Dalarna och Blekinges byggnader stod redan på plats) men blev första gård att till sin helhet återuppföras där.

Dottern i huset, Johanna Lundqvist, var den som for upp till Skansen och såg till att allt arrangerades på rätt sätt i hennes barndomshem och att bostaden ”drogs” korrekt med bonader och textilier, ”drättar”; alltså att väggarna täcktes som de brukade till större kyrkliga högtider. Till Stockholmsutställningen 1897 på Djurgården hade Hazelius fått klart norra delen av nuvarande Nordiska museet för öppnande och till Skansen kunde utställningspubliken välja mellan att ta bergbanan upp eller promenera via den anlagda uppgången. Hazelius bad familjen Lundqvist att komma och bo på deras gamla gård under sommaren. Åke Lundqvist hade vid det laget hunnit bygga en ny, fin gård men blivit sjuk, så det blev inget av med den saken och han dog samma år.

Åke och Kristina Lundqvist som 1895 sålde sin gård, Oktorpsgården i Slöinge socken, till Artur Hazelius och Skansen. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
En solig, ledig dag på Oktorpsgården på 1870-talet. Åke Lundqvist med hund, brodern Erik spelar dragspel, en piga och en dräng. Framför dragspelaren står Åkes dotter Hanna. Nilson, Severin / Nordiska museet Public domain mark (CC pdm)
Åke Lundqvist delar fönstrets ljus med pelargonerna. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Interiör från Oktorpsgården på Skansen. Illustration utförd av E. Torsslow till texten "Ett besök i Oktorpstugan" av Olof Hermelin publicerad i boken "Bilder från Skansen" utgiven av Artur Hazelius 1898. Nordiska museet
Oktorpsgårdens interiör med Åke och Kristina i högsätet, dottern Hanna närmast dem, . Bredvid sitter gästerna Albertina Bengtsson från Haga, Nils Henriksson från Björsgård och pojken Petter från Getinge. Nilson, Severin/Hallands Konstmuseum Attribution-NonCommercial-NoDerivs (CC BY-NC-ND)
Oktorpsgården på vykort från Skansen. Högloftslängan består av minst fem huskroppar. Utanför den kringbyggda gården syns till vänster brygghuset. Skansen Public domain mark (CC pdm)

KARRIÄREN

Severin Nilson målar av Augustinska fastigheten i Halmstad år 1905. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Severin Nilsons produktionstakt var hög och somliga anser att det, parat med hans livslångt dåliga syn, orsakade att hans skapande var mer kvantitativt än kavlitativt. Han deltog i utställningar även utomlands och lämnade efter sig en stor och skiftande produktion av måleri, teckningar och fotografier. Motiven rör sig inom porträtt, landskap, historie- och genremålningar. I mantalslängden 1909 är hans titel just ”genremålare”. Så tituleras han även när Falkenbergs tidnings grundare, Axel Möller år 1893 däri beskriver en utflykt till Slöinge och att han redan på stationen träffar

”...vår gamle bekante genremålare Severin Nilson i färd med att inpacka och afsända ett par taflor till Konstföreningens för södra Sveriges utställning i Malmö.”

Tavlorna hade motiv från Asige - ”Damstugan” och ”Efter regnet” - och Möller kommenterade konstverken med ”särdeles anslående och komma nog att göra lycka”. Han passade för övrigt också på att bese den altartavla som Nilson målat och skänkt till Slöinge kyrka 1883, ”Kristus i Örtagården”. (”En utflykt”, Falkenbergs tidning 6 september 1893, Bengtsson/Olsheden s. 155.)

Liten flicka med spö, troligen Selma Andersson. Förlaga till målningen Vall-Greta. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Dam(m)stugan var ett ställe som Severin gärna besökte med kameran när han var hemma. Familjens fem små barn bjöd på upptåg som han uppskattade att föreviga. De hette Gottfrid, Justus, Anders, Edit och Anna. Andra barn som ofta förekommer på hans foton är systersonen Karl och senare hans äldsta dotter Gunhild samt Selma Anderson på Petersberg i Semb. Det verkar som att han skilde på vilka barn som lämpade sig bäst på en målning respektive fotografi. Selma har berättat att hon var med på en "väldig massa tavlor", medan barnen i Damstugan bara fotograferades. Gunhild var med på några tavlor men var mest ett "fotobarn". Gunhild vittnar om hur länge de tvingades stå alldeles stilla tills kortet blev taget, hur han placerade ut barnen för bästa bildkompositionoch att han aldrig berättade vad fotografiet skulle användas till. Folket i bygden såg honom ständigt sitta och måla någonstans under ett parasoll eller dyka upp med kameran mitt i deras göromål. Severin Nilson beskrivs som mycket snäll, vänsäll, originell, anspråkslös, lite tillsluten men ändå trevlig och omtänksam. Rosa var också väldigt snäll, men henne såg de inte mycket av enligt Selma vid en intervju. Hon berättar också att sonen Knut kallades "Dotte" och var en "riktig spelevink". På tavlor målade i Trönninge under åren för första världskriget finns flickan Karin Olsson ofta avbildad. Hon vistades där hos sin faster och hennes utsaga om att Severin då alltid var inlindad i lager av stora yllesjalar runt magen tyder på att han hade något hälsoproblem sina sista år. (Bengtsson/Olsheden s. 60-63.)

Vykort med järnvägsstationen i Slöinge, ritad av Adrian C Peterson och uppförd vid Mellersta Hallands järnväg, invigd 1886. Widén, Carl S / Hallands kulturhistoriska museum

Severin Nilson var medlem av Konstnärsklubben i Stockholm och Svenska Konstnärers Förening. Han gick gärna på fotografiutställningar, var med redan i Fotografiska Föreningens föregångare bildad 1888 och han även ställde ut sina egna fotografier. I ett brev daterat den 8 februari 1891 berättar han att det varit fotografiutställning i ”klubben” och att han där var representerad ”med 10 av de vackraste bilderna från Halland och tyckte alla att min afdelning var finast – både vis à vis motiv och skärpa.” (Liedgren s. 13). Det var inte ovanligt att konstnärer använde fotografier som utkast till konstverk, men för Severin var alltså fotografiet ett självständigt medel att uttrycka sig konstnärligt med. Nilsons fotograferande renderade honom ett udda uppdrag: att för Bergslagernas järnvägar fotografera järnvägssträckan med stationshus Göteborg–Falun. I resehandboken ”Från Västerhavet till Dalarne. En färd med Bergslagernas järnvägar” från 1898 finns delar av uppdraget redovisat. Efter sekelskiftet påstås Nilsons intresse för kameran som uttrycksmedel ha avtagit och målandet tagit överhanden. Men att han fortsatte fotografera åtminstone för nöjes skull har vi många bevis för i föreliggande fotosamling.

Här har Severin Nilson dokumenterat en tågolycka där ångloket spårat ur - säkerligen inte publicerat i ovan nämnda resehandbok. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Han betraktas som en av de första svenska dokumentärfotograferna i en realistisk tradition, och vänskapen med Hazelius sporrade förmodligen hans folklivsskildringar med kameran. Något som har framhållits är att den nationalromantiska strömningen medförde att kvinnor och barn kom att bli avbildade i sina naturliga miljöer i högre grad än tidigare och att Nilsons produktion, där de utför vardagliga sysslor, är ett mycket gott exempel på detta. Att fotografen ibland även var något av en regissör som instruerade "aktörerna" och arrangerade miljöerna, för att så perfekt som möjligt uppfylla den önskvärda stämningen och känslan i bilden, förtar inte den saken. Fotografier har man alltid kunnat mixtra med för att uppnå sina syften med den "dokumentära" bilden; inte minst i våra digitala tider. Många gånger överdrevs inom nationalromantiken den romantiserade bilden av det ”rena” och ”idylliska” bondelivet så att sjukdom, fattigdom och det elände många levde i utelämnades. Nilson väljer däremot att lyfta sådana mer sorgliga aspekter i några arrangerade scener såsom en med hemlösa barn och en annan med en utauktionerad flicka.

Danspar virvlar förbi Severins kamera på en dansbana. Den långa slutartiden gör dem oskarpa. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Brister i fotografiernas tekniska kvaliteter är naturliga, då tekniken för gemene man var ny och själva utrustningen otymplig att handskas med. En annan faktor var att de långa slutartider som ofta krävdes orsakade suddiga gestalter om någon rörde sig under exponeringstiden. När det gäller Severin inverkade även hans dåliga syn högst sannolikt på att såväl tavlor som fotografier blev allt ”disigare”. Detta till trots sammanfattas hans konstnärliga gärning i Svensk biografiskt lexikon på följande vis:

"Kanske bidrog hans starka närsynthet till att han i måleriet aldrig lyckades få med mer än en ringa del av den varma charm och täta atmosfär som präglar fotografierna. (...) För det sena 1800-talets målare blev kameran ett viktigt redskap för studiet av modeller, landskap och rörelser. Men för N:s måleri blev fotograferandet snarare en belastning. Sina bästa bilder gjorde han med kameran."

Rittsel, s. 663.

Några kvinnor och barn till vardags som Severin såg dem

Charlotta Nilson (t h) samtalar med en kvinna ute på gårdsplanen. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Torghandel på Falkenbergs torg. Kvinnan till höger med vitt huckle kallades "Lotsa-Hanna". Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Kvinna med barn i basker på armen, utanför ålderdomligt hus. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Badande barn vid en eka. En pojke i särk tittar på från stenarna. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Kvinna med korg invid en grönsaksodling. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Tre barn vid en fågelskrämma i sädesfält. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0
Severins systerson Karl öppnar grind mellan stenmur och byggnad. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum CC CC0

KVARLÅTENSKAPEN

Det lär ha varit på sensommaren 1918 i målarstugan i Trönninge/Lindberg som Severin Nilson fick det slaganfall som ledde till att fördes hem till Stockholm i ambulans. Efter detta fick han spanska sjukan som orsakade hans död den 24 november, inlagd på Sofiahemmet. Charlotta Nilson stod faktiskt som ägare till Björsgård i kyrkböckerna så länge Severin levde, och hon överlevde sin lillebror med nästan tio år. Hon dog 1926 vid 87 års ålder och hade enligt församlingsboken de sista tre åren hjälp av både ”tjänarinna” och dräng. Efter Severin Nilsons bouppteckning 1919 (uppdelad dels på kvarlåtenskapen i Stockholm, dels på Björsgård) övertog sonen Knut Eberstein Björsgård. Han sålde gården vidare först 1931.

År 1963 köpte Asige hembygdsförening Sveatorpet, Severins ateljéstuga, och renoverade det i samråd med landsantikvarien både ut- och invändigt. Sedan dess har stugan varit ett museum över konstnären. Marken äger föreningen dock inte så de tecknar nyttjanderättsavtal med markägaren. Ateljéstugan på Björsgård blev byggnadsminne den 28 nov 2018. Det är det personhistoriska värdet kopplat till Severin Nilsons person och konstnärskap som utgör den huvudsakliga grunden för byggnadsminnesförklaringen, men även upplevelsevärdet är av stor vikt:

”Stugan möjliggör en förståelse av Severin Nilsons bilder som vore svår att uppnå utan den. Genom berättelserna knutna till den, om hans familj som stått modeller för konsten, fotograferandet av familj och grannar, så knyter dagens stuga ihop bygdens historia med det unika dokumentära materialet från en tid då mycket kom att förändras och en tid som är svår att förstå för dagens människor. Merparten av hans bilder är tagna för över hundra år sedan och vi saknar nu ögonvittnen som kan berätta hur det var på 1800-talet och historierna bleknar. Det gör däremot inte Severins bilder, som trots arrangemangen ger en unik inblick i hur livet i Halland kunde se ut förr i tiden.”

Del av redogörelsen för Upplevelsevärdet i byggnadsminnesutredningen. Cardell, s. 27

Björsgård med torpet Sveaberg sett från sydöst och norra längan i bakgrunden. Stenfoten till vårdträdet ses som en kulle mellan husen, men själva trädet har sågats ned. Elisabeth Fahrman, april 2021

Att stugan är flyttad anses ha mindre betydelse då skiftesreformerna medförde en omfattande flyttning av gårdar under 1800-talet i hela Sverige; i Halland var återuppbyggande av hus dessutom av ännu äldre hävd. Ett intressant inslag i gårdsmiljön på Björsgård är att vårdträdet framför stugan är omgärdat av en hög stensättning, vilket är en gammal företeelse på just halländska och skånska kringbyggda gårdar. Vårdträd i sig var en vanlig sedvänja från urgammal tid på många håll; man planterade ett ädellövträd, ofta ask, där gårdens skyddsandar av olika slag skulle bo. Trädet fick något av en helig status och fick inte skadas med mindre än att olycka skulle drabba gården och dess folk. I byggnadsminnesutredningen framhävs trädets höga kulturhistoriska värde:

”Vårdträdet och dess stensättning bör däremot ingå i ett eventuellt byggnadsminne. De har tillsammans starkt rumsskapande värden, och är en tydlig markör i landskapet för gårdens identifikation i källmaterialet. De utgör en enhet som tillsammans sannolikt är den äldsta delen av gården, och denna fortsatta kontinuitet är direkt nödvändig för förståelsen av Björsgårds bebyggelsemiljö genom tid och rum. De knyter ett visuellt band mellan gårdens grundande 1785 och dagens plats, så att besökaren kan uppleva en kontinuitet och samhörighet inte bara i stugan utan också i dess gårdsmiljö.”

Del av redogörelsen för Värdebärande drag i byggnadsminnesutredningen. Cardell, s. 28

Trots detta har Björsgårds ståtliga ask sågats ned någon gång mellan 2017 och 2021. Den norra längan är inte byggnadsminnesförklarad såsom byggnad i sig men nämnda utredning påtalar att ”Den utgör tillsammans med stugan och vårdträdet del av den rumslighet som fanns på Severins tid och som finns förevigad i hans konst, och bör därför vara del av ett skyddsområde runt det eventuella byggnadsminnet.”

Här står en smått otrolig samling personer vid Björsgårds vårdträd omkring 1915. Den äldre mannen till höger är fabrikör Alfred Wallberg, var med och startade Hallands museiförening och 1925 gav Halms... Nilson, Severin/Hallands Konstmuseum

En uppskattning säger att det finns upp till ca 6000 bevarade fotografier efter Nilson och att de flesta lär vara tagna på 1880–1890-talen. Formaten är 18 x 24 cm, 12 x 16 cm och 9 x 12 cm. De största negativen är typiska för 1880-talet och de bälgkameror på stativ man då använde. På Björsgård lär Severins gamla mahognykamera finnas kvar och den hade han byggt om till 12 x 16 cm negativformat. (Bengtsson/Olsheden s. 42). Sina minsta bilder tog han med en annan kamera. Han daterade tyvärr varken sina målningar eller fotografier. Negativen har skingrats och blivit utspridda på museer, arkiv och privatpersoner.

Hallands kulturhistoriska museum har ca 400 fotografier av Severin Nilson i sina samlingar och Hallands konstmuseum ca 1500. År 1962 köptes ca 50 av dessa in till museet från Severins svärdotter, Lucy Eberstein, alltså Knuts änka. Nordiska museet har som sagt också en samling fotografier liksom Fotografiska museet i Stockholm. Severin skänkte själv en egen samling med 35 allmogeföremål till Hallands konstmuseum (dåvarande Hallands museiförening, grundad 1886 av bl a fabrikör Alfred Wallberg, bekant till Nilson). Förutom kläder och textilier finns även klarinetter och flöjter bland förmålen. Hans teckningar och måleri finns representerat på Hallands nämnda museer, Nationalmuseum i Stockholm, Norrköpings konstmuseum, Göteborgs stadsmuseum, Kalmar konstmuseum med flera.

KÄLLOR och LÄNKAR

Pojke med leksaksskepp som sitter på vårdträdets stenfot på Björsgård. Nilson, Severin / Hallands kulturhistoriska museum

Almevik, Gunnar, ”Det sydgötiska husets (vetenskapliga) konstruktion”. RIG - Kulturhistorisk tidskrift, vol. 87, nr. 4, 2004.

Arcadius, Kerstin, (2007) Konstnären som fotograf: Severin Nilson och bilden av landsbygden".

Bengtsson, Mats/Olsheden, Jan (1975), Severin Nilssons Halland.

Cardell, Daniel, Severin Nilsons ateljéstuga i Asige: Byggnadsminnesutredning. Länsstyrelsen Hallands län, meddelande 2017:12.

Liedgren, Rut ”Severin Nilson som fotograf”. Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok 1958. Sid. 7-16 samt fotosidor.

Resare, Ann ”En klänning Skansen tur och retur”. Känn dig själv. Nordiska museets och Skansens årsbok 1998. Sid. 115-117.

Internet

Asige hembygdsförening - Björsgård https://www.asige.se/asige/ April 2021.

Lindberga hembygdsförening - Bolsestugan https://www.hembygd.se/lindberga-hembygdsf-rening April 2021.

Nordiska museets hemsida www.nordiskamuseet.se April 2021.

Riksarkivet, Digitala Forskarsalen/Kyrkoarkiv https://sok.riksarkivet.se/kyrkoarkiv April 2021

Staffan Törners släktkrönika/Oktorpsgården https://staffantorner.se/hembygd/oktorpsgarden/ April 2021.

Stockholms stadsmuseum/I arkiven Mantalsregister 1909 April 2021.

Rittsel, Pär "J Severin Nilson", Svenskt biografiskt lexikon. Band 26 (1987-1989), sida 663. urn:sbl:8929 Hämtad 2021-04-24.

”Återblick på världsutställningen i Paris”, Land och Stad: Illustrerad tidning för menige man, 6 nov 1889. Utgiven i Helsingfors, Finland. Sid 8. 8 (Land och Stad / 1889). http://runeberg.org/landostad/1889/0008.html April 2021

Fotografier av Severin Nilson i Hallands kulturhistoriska museums samlingar

Se över 350 fotografier - klicka på bilden nedan!

Severin Nilsons konst och föremål

Ett urval från Digitalt Museum

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Share to