Kristian I (da. Christian I eller Christiern I), f. 1426, d. 21 maj 1481, kung av Danmark från 1448, av Norge från 1450 och av Sverige 1457-64, son till Didrik den lycklige av Oldenburg. K. uppfostrades som tilltänkt efterträdare hos morbrodern Adolf, hertig av Slesvig och greve av Holstein. När denne efter Kristofer av Bayerns död 1448 avböjde att bli dansk kung gick budet i stället till K., som samma år mottog kungahyllning och 1449 för att legitimera sin krona gifte sig med Kristofers änka, Dorotea av Brandenburg. Första årtiondet av K:s regering upptogs av unionsstrider, i vilka Sveriges kung Karl Knutsson (Bonde) var huvudmotståndaren. Sedan K. 1450 hade erkänts som Norges kung började kampen om Sverige. Den pågick med avbrott till 1457, då Karl fördrevs och K. valdes till kung. K. sökte enligt dåtida sed stärka sin makt i unionsrikena genom att låta hylla sonen Hans som tronföljare och på olika sätt kringskära rådsaristokratins inflytande; han skärpte bl.a. sin kontroll av finansförvaltningen. Följden blev ett svenskt stormannauppror 1464, och Karl återinsattes. När denne dog 1470 sökte K. återta Sverige men besegrades av Sten Sture d.ä. i slaget på Brunkeberg 1471. Efter hertig Adolfs död hade K. 1460 valts till dennes efterträdare av adeln i Slesvig och Holstein mot löftet att furstendömena skulle förbli "evigt odelade samman". Emellertid hade han i samband med deras förvärv måst skuldsätta sig hårt, vilket fortsättningsvis i hög grad hämmade hans politiska rörelsefrihet gentemot borgenärerna, särskilt hanseaterna. Vid ett besök i Rom 1474 utverkade K. påvens tillstånd att grunda Köpenhamns universitet
