Silkeslarv

About the object

• about
  Tavla med silkesmaskens hudfällningar med förklarande text: Silkesmaskens första, andra, tredje och fjerde hudfällning. Götheborg i Juli 1862. Till Uddevalla Museum af J. A. Rossing. Bilagepärm: Ett tryckt blad med beskrivning på hur man odlar silkeslarver på Sconzonera Hispanica undertecknat av J.A. Rossing. Götheborg, M. Pryt...

  Tavla med silkesmaskens hudfällningar med förklarande text: Silkesmaskens första, andra, tredje och fjerde hudfällning. Götheborg i Juli 1862. Till Uddevalla Museum af J. A. Rossing.

  Bilagepärm: Ett tryckt blad med beskrivning på hur man odlar silkeslarver på Sconzonera Hispanica undertecknat av J.A. Rossing. Götheborg, M. Prytz''s Officin 1848.

  Expand text Collapse text
• DesignationSilkeslarv
• Precise designationSilkesmask, Tavla med silkesmaskens hudfällning
• IdentifierUM031698
• Indexing termFauna Hushållning Silkesodling
• Type Thing

• Dimensions value
  • Height184.0 None
  • Width159.0 None

• MaterialsSilke Glas Papper

• TechniquesBeskrivet Monterat

• Other information

  http://pub.epsilon.slu.se/2258/1/Lic_%C3%85bonde_absolutsista_tryck_2.pdf

  Utdrag ur

  Drömmen om svenskt silke

  Silkesodlingens historia i Sverige 1735-1920

  Anders Johansson Åbonde

  Landskapsarkitektur SLU Alnarp

  Licentiatavhandling

  Sveriges lantbruksuniversitet

  Alnarp 2010

  Drömmen om svenskt silke. Silkesodlingens historia i Sverige 1735-1920.

  Sammandrag

  Silkesodling är ett fantastiskt, men misslyckat, exempel på försöksodling i Sverige och har länge varit i det närmaste outforskat. Syftet med avhandlingen är att kartlägga och beskriva försöken med silkesodling i Sverige. De större odlingsförsöken var koncentrerade till tre perioder: 1735-1765, 1830-1898 och 1913-1918.

  Länge var silkesodlingens konst en välbevarad hemlighet i Kina. Silkesodlingen spreds till alltfler europeiska länder från och med 1500-talet. Det handlade nästan uteslutande om kostsamma kungliga projekt och i avhandlingen berörs utvecklingen i andra länder i norra Europa. Vi delar flera grundläggande förutsättningar med Danmark som särskilt studeras samt i vilken mån det skedde påverkan och samarbete mellan grannländerna.

  För kapitlen om 1700-talets försök och näringens historia i norra Europa har främst tryckta källor och litteratur anlitats. Flera av silkesodlarna på 1700-talet skrev om sina försök, vilket gjort att vi ingående kan följa deras ansträngningar och tankar om möjligheten att framgångsrikt odla silke i Sverige.

  För avsnitten där de svenska silkesodlingförsöken behandlas har främst arkivmaterial använts som underlag. Fokus ligger på Sällskapet för inhemsk silkesodlings förvaltningsutskotts protokoll och de tryckta årsberättelser som gavs ut under nästan femtio år. Avsnittet om 1900-talets korta försöksperiod bygger till stor del på material från Svenska silkesodlareföreningens arkiv.

  Silkesodlingens historia i Sverige tar sin början vid mitten av 1730-talet då Mårten Triewald bedrev försök och beskrev dem utförligt i Kungl. Vetenskapsakademiens handlingar. Carl von Linné var betydelsefull för satsningarna och han påverkade många under 1700-talet. Naturforskare anlitades som plantagedirektörer och de skulle förse svenska sidenfabrikörer med svensk råvara. Tanken om att kunna framställa inhemskt silke var förståelig då det importerades stora mängder råsilke från Kina och Sydeuropa till Sverige. Någon större spridning av näringen blev det dock aldrig. Vissa ekonomer talade om yppighet som ansågs vara nyttig för samhället. I den merkantilistiska näringspolitiken blev premier ett vanligt inslag och under 1750-talet utlystes premier för silke och planterade mullbärsträd.

  När hattpartiet förlorade makten försvann dock stödet för produktion av lyxvaror i landet.

  Sällskapet för inhemsk silkesodling bildades 1830 och var verksamt i nästan sjuttio år. Utländska influenser och tanken om att detta skulle kunna bli en folknäring bidrog. Flera kända vetenskapsmän deltog i arbetet och medlemmar av kungahuset var beskyddare. Sällskapet delade ut plantor och frön av mullbärsträd samt ägg av silkesfjärilen. De största kvantiteterna skickades till de planteringar som stod under Sällskapets eller olika läns hushållningssällskaps kontroll, men årsberättelserna vittnar även om att många privatpersoner planterade mullbärsträd och några ägnade sig också åt silkesodling. Försök med silkesodling kom att bedrivas på flera platser i landet, bland annat på initiativ från Jacob Berzelius.

  Verksamheten finansierades till största delen genom statsanslag, men ett stort antal bemedlade personer bidrog till satsningen på silkesodling. En viss inkomst kom från det producerade silket som nästan uteslutande inköptes av kungahuset.

  På 1910-talet bildades en ny förening för silkesodling i södra delen av landet. Resultatet av denna korta tredje period av försök var närmast obefintligt. Till perioderna av svenska silkesodlingsförsök hör flera envisa förespråkare och en tro på att någon ersättningsväxt skulle tåla det nordiska klimatet bättre. Vid upprepade tillfällen har det förekommit tal om att det vita mullbärsträdet acklimatiserats, men lika ofta har kalla vintrar och vårar bevisat motsatsen. Silkesodlingen i vårt land saknade, och saknar, ekonomisk rationalitet. Produktionen var alltför kostsam och ytterst beskedlig i förhållande till de stora mängder som importerades. Silkesodlingens historia i Sverige handlar om en lång rad försök under nästan tvåhundra år, men alltför mycket talade emot att drömmen om svenskt silke skulle kunna bli verklighet.

  Sökord: silkesodling, silkesmaskodling, historia, silkesproduktion, råsilke, silkesmask, vitt mullbärsträd.

  Författarens adress: Anders Johansson Åbonde, Landskapsarkitektur, Box 58, 230 53 Alnarp.

  E-post: anders.silke@passagen.se

  Förord

  Inte kunde jag ana att det fanns en historia i vårt land att undersöka då jag först kom i kontakt

  med begreppet silkesodling. Mer historia än silke skulle det visa sig ...

  När man ska studera silkesodlingen och dess historia i Sverige kan flera perspektiv anläggas.

  Som historiker sätter jag gärna människan och hennes bemödanden i förgrunden. Här måste dock en liten varelse, silkesmasken, ta stor plats, liksom det för de flesta av oss obekanta vita mullbärsträdet.

  Ett stort tack till min huvudhandledare professor Mats Lieberg, Lantbruksuniversitetet i Alnarp.

  Dina frågor och tankar hade stor betydelse, särskilt i slutet av arbetsprocessen. Agr dr Kjell Lundquist har varit särskilt betydelsefull för denna avhandlings tillkomst och har funnits med sedan arbetet med min magisteruppsats. Kjell och docent Leif Runefelt har varit biträdande handledare och läst flera versioner av texten. Tack för alla ovärderliga synpunkter och råd ni har lämnat.

  Under sökandet efter källor hade jag den stora lyckan att möta Lars Ljunggren, Kungl. Skogs-och Lantbruksakademiens chefsbibliotekarie. Lars intresse och klarsynthet har varit av stor betydelse för textens - och min personliga - utveckling. Med siktet inställt på en vetenskaplig skrift om silkesodlingens historia knöts snart efter magisteruppsatsen, förutom Kjell, fil dr Ronny Pettersson, Ekonomisk-Historiska institutionen vid Stockholms universitet, och fil lic Jimmy Lyhagen, KSLA:s bibliotek, till projektet. Ronny och Jimmy har inte minst varit viktiga vid ansökningar till olika fonder. Alla ovannämnda har betytt mycket på olika sätt och i olika skeden av arbetet med avhandlingen.

  Under arbetet har jag besökt många arkiv, bibliotek och museer. Ett stort tack till all tillmötesgående personal som vårdar och ser till att vi kan ta del av material från svunna tider. Ett särskilt tack till personalen på Centrum för vetenskapshistoria vid Kungl. Vetenskapsakademien för all hjälp.

  Jag vill också rikta ett varmt tack till Martin Ragnar för gott samarbete och uppmuntran, och till Stockholmskännaren Carl Magnus Rosell. Det är många i min närhet som varit stora stöd i processen och intresserat sig för ämnet. Tack till alla kära kollegor, och särskilt tack till rektor Håkan Söderström och programchef Hans Larsson på Danderyds gymnasium som gjort det möjligt för mig att ägna mycket tid åt avhandlingsarbetet.

  Under arbetets gång har jag tacksamt erhållit medel från Helge Ax:son Johnsons stiftelse, C.F. Lundströms stiftelse, Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen och Carl-Fredrik von Horns fond.

  Slutligen ett särskilt stort och varmt tack till Kungl. Skogs- & Lantbruksakademiens arkiv och bibliotek. Flera personer har varit till stor hjälp genom åren, förutom Lars och Jimmy, även Joachim Siöcrona och Per Thunström.

  Avhandlingen tillägnas Maria och våra barn Christian och Ebba.

  Djursholm mars 2010

  Anders Johansson Åbonde

  Scorzoneraarter

  Eftersom tillgången på mullbärsblad var osäker bedrevs flera försök med att föda upp silkesmaskarna med något annat. Odlad svartrot (Scorzonera hispanica) och vildväxande svinrot (Scorzonera humilis) var två alternativ som såväl förvaltningsutskottet som flera privatpersoner prövade. Assessor Wallberg, ledamot av Sällskapet, bedrev under 1830-talet försök vid Norra korrektionshuset i Stockholm. Hans slutsats var att svartroten fungerade bra som föda om våren, men längre fram på sommaren minskade silkesmaskarnas begär till växten, i synnerhet under heta somrar. Den stora fördelen var att man fick en skörd genom svartrot och en genom mullbärsblad under en fyra månader lång säsong. Ofta slog mullbärsträden inte ut sina blad förrän i början av juni, och fram till dess kunde larver uppfödda på svartrot ha hunnit spinna in sig och lagt ägg till en ny generation. Det rådde dock en osäkerhet vilken slags silkesmask som bäst kunde uppfödas med svartrot.449 Kanske var bladen från denna växt tjänlig som föda åt silkesmaskar endast vissa år. Enligt verksamhetsberättelsen för år 1835 hade försök pågått på flera platser men "hafva alldeles misslyckats".450

  Generellt kan man säga att försöken med svartrot misslyckades, utom de som utfördes av fabrikanten och skogsagronomen Jacob Andersen Rossing i Göteborg. När han började med silkesodling är oklart, men åren 1833 och 1834 led han brist på mullbärsblad och försökte då

  använda sallat (Lactuca sativa) och maskrosblad (Taraxacum officinale). Inget av detta lyck-

  447 BFA, Protokoll 31/7 1840.

  448 B. M. S. 1850, s. 3 ff.

  449 B. M. S. 1834, s. 6-7.

  450 B. M. S. 1835, s. 6.

  Sidan 110

  ades, men efter att ha försökt med svartrot kom Rossing att uteslutande föda upp sina silkesmaskar med denna växt.451

  På en egendom vid namn Lilla Katrinelund arbetade Rossing träget med silkesodling under mer än trettio år och genom hans Beskrifning om Silkesodlingen på lilla Katrinelund, år 1846 (1847) får vi veta omfattningen för just detta år. På en odlingsyta av drygt 50 kvadratmeter fick Rossing mer än tillräckligt med svartrot för att föda cirka 6 000 silkesmaskar. Totalt åt de små djuren knappt 230 kg blad från svartrot och hade han bara haft fler larver fanns säkert mat för ytterligare 2 000. Säsongen varade från den 3 maj till den 30 augusti och resultatet blev lite mer än ett kilo silke. Detta skickade han till Sällskapet som betalade tio riksdaler i ersättning.452 I sin Afhandling om silkesodling på scorzonera (1866) berättar Rossing mer ingående om sitt tillvägagångssätt och redovisar beräkningar som gör gällande att omkring fem år efter första utsädet av frön skulle en silkesodling av en viss omfattning vara vinstgivande.

  Förutom svartrot planterad på ett tunnland fet och lös åkerjord borde man ha tusen

  mullbärsbuskar. Blad från dessa skulle användas som föda till de silkesmaskar som man avsatttill äggläggning och ges efter fjärde hudbytet.453

  Jacob Berzelius reste som nyvald ordförande för Sällskapet för inhemsk silkesodling till Göteborg 1841 för att se närmare på Rossings försök. Berzelius blev imponerad och Rossing

  inbjöds också att bli medlem av Sällskapet. Det beslutades att försök med svartrot skulle bedrivas på Bellevue i Stockholm följande vår och att man skulle använda fjärilsägg från Rossings anstalt.454

  Sommaren 1843 offrades 50 000 larver på fåfänga försök med svartrot, men trots att det ideligen misslyckades för Sällskapet sade sig Berzelius vara mycket intresserad av försöken med detta födoämne. Han lovprisade Rossings påfund att på samma säsong dela upp kläckningarna och att man därmed kunde föda upp flera kullar av silkesmask från samma svartrotsodling.

  Detta "synes mig vara ett af de vigtigaste steg den inhemska silkesodlingen tagit", menade Berzelius.

  Att Rossings odling uppvisade silkesmaskar som trivdes och spann kokonger var dock bara ett första steg. Man måste också försäkra sig om att silkets kvalitet var gott nog. Professor Gustaf Erik Pasch, verksam i Sällskapet för inhemsk silkesodling under sammanlagt 25 år, hade under en resa till Frankrike bl.a. införskaffat ny utrustning till magnaneriet i Bellevue och med hjälp av nya "härplingsanstalter" jämfördes silket från Göteborg med sådant som spunnits av larver uppfödda på enbart blad från vita mullbärsträd. Pasch hade inledningsvis varit skeptisk, men ändrade mening. Svartrotssilket visade sig nämligen vara lika starkt som mullbärssilket, men en negativ synpunkt var att kokongerna gav mindre silke.455 Man kan få en uppfattning om hur mycket mindre kokongerna var som fötts upp på svartrot om man läser Rossings beskrivning om försöken år 1846. Hans kokonger vägde i genomsnitt 1,37 gram att jämföras med Sällskapets kokonger av larver som fötts upp på mullbärsblad och som vägde mellan 1,77 och 2,16 gram.456

  451 ”Om silkesodling i Sverige” 1864, i Läsning för folket, s. 312-313.

  452 Rossing 1847, s. 74-75. KVA, Sällskapet för inhemsk silkesodling, räkenskaper 1847.

  453 Rossing 1866, s. 12 ff.

  454 KVA, Sällskapet för inhemsk silkesodling, protokoll 11/8 1841.

  455 Rossing 1866, s. 23 ff.

  456 Rossing 1847, s. 75.

  Sidan 111

  En annan som tycks ha varit lyckosam med svartrot var G. H. Jacobsson, också han från Göteborg, som ägnade sig åt silkesodling mot slutet av 1800-talet. Liksom Rossing bedrev Jacobsson försök under flera decennier och de var överens om att en omfattande svartrotsodling var en förutsättning för näringens framgång. Jacobsson skrev också om sina försök (Silkesodlingen, dess historia samt om Uppfödandet av silkeslarver å scorzonera blad, 1900) där han framhåller några villkor för att uppnå ett lyckat resultat med silkesodling i Sverige. Till att börja med måste äggen vara friska och man måste ha en passande lokal försedd med "värmeapparat" så att temperaturen kan justeras. Apparaten skulle helst bidra till att luften renades och det fick självfallet inte spridas os eller rök bland silkesmaskarna. Ett tredje villkor var att födoämnet var svartrot eller svinrot. 457 Dessa villkor hade Rossing satt upp mer än 30 år tidigare som också menade att en stor fördel med svartrot var att den framkom långt tidigare på våren än bladen från mullbärsträdet. Dessutom klarade svartroten av frost och oväder, och medan bladen utgjorde föda åt silkesmaskarna kom själva roten till användning i köket. 458

  Både Det Danske Silkeselskab och häradshövdingen Chrysander i Malmö bedrev försök med svartrot 1844, men allt misslyckades. Samma år lyckades Rossing "på vanligt sätt" och producerade 4 800 kokonger, med en vikt av drygt 4,5 kilo. 459

  Försök gjordes också på Gotland och andra platser kommande år, men resultaten kan inte ses som någon större framgång. Försöken med att uppföda silkesmaskar med svartrot fortsatte faktiskt ända till Sällskapets verksamhet upphörde. Det hystes, in i det sista, stora förhoppningar om att det trots alla problem skulle lyckas.

  Expand text Collapse text