Vårdkasen drages upp. En vårdkase (i östra Sverige och i Finland böte) är en signaleld. Den ingick i ett enkelt optiskt signalsystem och bestod av träspiror som ved som placerades ...

Vårdkasen antändes för att varna befolkningen men också mobilisera krigsmakten när fientliga styrkor och andra faror antogs hota landet från havs eller från lands. Vårdkasekedjan gick från landsdelarna till centralmakten (i äldre tid till ledungen i Uppland, senare till Stockholm). Särskilt vid inloppen mot Stockholm, vid Upplands och Södermanlands kuster finns fornlämningar efter flera vårdkasekedjor, så också på Åland och över mot Finland. Vårdkasar nämns redan i Upplandslagen och Eddan. Underlåtenhet att vårda kasen, att tända den utan anledning eller att inte tända den när det var påkallat, bestraffades med fängelse och böter. Kasarna bemannades vanligen först när krigsfara hotade men var uppbyggda som beredskap för ofärdstid och alltid färdiga för att användas.

Kasarna bevakades normalt av två man och vakthållningen kunde skötas av män från byarna i närheten av kasen i fråga. Varje individ fick då ett nummer och antal dygn som Wårdkasawachten skulle utföras. Vårdkasen på Hoverberget i Jämtland bevakades år 1710 av sammanlagt 43 bönder under 267 dygn där varje bonde vaktade kasen i ca 14–15 dygn till en ersättning av 1 daler silvermynt och 24 öre.

Sista gången vårdkasesystemet användes i Sverige var 1854 under Krimkriget när en engelsk flotta kryssade utanför Vinga. Detta tolkades av kasvakten som en möjlig attack på Sverige och vårdkasen tändes. Det tog då 24 timmar för vårdkasekedjan att gå från kase till kase, från Vinga genom Götaland och Svealand, och så upp till Stockholm. I första världskrigets inledning, hösten 1914, reste Södermanlands landstormstrupper en vårdkasekedja längs med farleden och inloppet till Södertälje. Bakgrunden var att de optiska bevakningsplatserna längs med farleden saknade telefon, och vårdkasarna skulle då kunna fungera som signaleldar till militärkommandot. Bevakningsplatserna hade med en historiens ironi anlagts på gamla vårdkaseberg.

Källa Wikipedia.

Allan Bernving föddes 1911. Han skildrade Öland i ord och bild under de decennier när landet förändrades; främst 1950- och 1960-talen. Bernvings intresse för historia och lokala företeelser ledde till att han fotograferade stort och smått; ofta sådant som han förstod var nära att försvinna eller sådant som var nyheter. Så har han t ex två bildserier om skörd, en med självbindare från 1958 och en med skördetröska från 1960. Sådana bilder är oersättliga för att belysa jordbrukets förvandling i mitten av 1900-talet.

Han var lokalredaktör på Öland för Östra Småland 1950-1965 men fortsatte att fotografera även därefter. Enligt utsago från journalistkolleger var det då hustrun som tog bilderna efter Bernvings instruktioner.

I 40-årsåldern blev Allan Bernving döv och blind. Försämringen gick gradvis och tvang honom till sist att sluta som journalist. Istället engagerade Bernving sig för de dövblindas situation. Rätten till tolk var t ex inte alls självklar för denna grupp. Engagemanget ledde till att Bernving 1975-1983 var ordförande i de svenska dövblindas riksförbund. I september 1977 var han en del av den svenska delegationen till de dövblindas världskongress i New York.

Allan Bernving avled 1993.

Fotografering: July 1, 1961

Förvärv