Med största sannolikhet beställdes och vävdes uppsättningen tilll Beate Helene Améens (1815-1879) utstyrsel inför hennes giftermål 1837 med fortifikationsingenjör och överstelöjtnant Adolf Lindman (1805-1880), född i Köningsberg, Preussen. Beate Helene Améen var dotter till Johanna Magdalena Grewesmühl (1787-1862) och konteramiral Gustaf Adolf Améen (1766-1842), Karlskrona.
Linet som uppsättningen vävdes av vid beställningen på Wadstena Fabrik var berett och spunnet av Beate Helene Améens mormor Helena Catharina Grewesmühl, née Kähler.
Uppsättningen med duk och servetter (se NM.0334732A-L), 12st, vårdades, bevarades och ärvdes i rakt nedstigande led av Beate Helene Améens dotter:
Adelaide Lindman, gift med godsägare Mikael Koch, Sunds egendom, By socken, Värmland, därefter i arv till hennes dotter Signe Koch, g. Bruzewitz, vidare på kvinnosidan under 1900-talet.
Under 1700-talets andra hälft och det tidigt 1800-talet ökade efterfrågan på damastduktyg i Sverige, framförallt från det växande borgerskapet. Ursprungligen hade hovet och adelsfamiljerna varit de största beställarna också från den inhemska tillverkningen, där Flors Linnemanufaktori var först ut 1729. Fram till importförordningarna på tidigt 1700-tal hade damastduktyg importerats från bland annat Tyskland och Holland.
Duken och servetterna avspeglar en tidsanda och ett sätt att leva på en mindre herrgård . Linneförrådet skulle skötas exemplariskt av kvinnorna i familjen, då det inte bara betraktades ur ett ekonomiskt och praktiskt värde, utan i allra högsta grad som ett socialt värderingsinstrument. Ett välskött linneförråd gav status och prestige till hela familjen. Ett hushålls linneförråd avslöjade kvinnornas sociala ambitioner och fungerade som en traditionsförmedlare mellan generationer.
Wadstena fabrik är ett exempel på en manufaktur, som liksom många andra verksamheter vid tidpunkten behövde utländska kompetens för att startas upp. Hit kom franska, flandriska och tyska vävare. Några familjer blev kvar andra reste tillbaka efter att kontraktstiden gått ut. Vartefter tog lokala vävare över. Vävarna var män, så även de inhemska. Att vara vävare i en manufaktur var ett manligt yrke.
/Ulla-Karin Warberg 2021-07-20
Ingår i acc.nr 2021:18-1-13
