Roslin, Alexander (1718 - 1793)

Porträttmålning på duk av greve Marc Antoine René d'Argenson av Alexander Roslin. Daterad till omkr. 1780. d´Argenson var under en kort tid fransk krigsminister, men är här avbildad i sin roll som känd boksamlare. Hans bibliotek ingår idag i Arsenalsbiblioteket i Paris.
Helfigursporträtt. Ministern avbildas sittande vid ett skrivbord med högra handen vilande på skrivbordet och den vänstra mot rokokostolens amstöd. Vit peruk. Djupgrönblå sammetsdräkt med vit spets i hals och kring handleder. Ordenstecken med rött band (senare ditmålat). Vit sidenväst med broderier i blommönster. Vita strumpor och svarta skor med guldspännen. På skrivbordet böcker och skrivdon i silver. Under skrivbordet vit papperskorg med målad blomdekor. Fond: gåviolett draperi med guldfransar och guldtofs, grå joniska pilastrar och del av dörr.
Förgylld ram, bredd 15 cm. Målningen är dubblerad. Eventuell signatur på baksidan på originalduken. Ej signerad på framsidan.

Collapse text

Porträttet visar Brukspatron John Jennings, hans bror och svägerska. John Jennings själv sitter längst fram och visar stolt upp sina släktingar med en yvig gest. I detta grupporträtt blir vi verkligen inbjudna till 1700-talets androgyna rollspel. De är alla uppsminkade, uppklädda och agerar, med gester och blickar gentemot oss som betraktar.Den här teatern sätter sig också i kroppen. Titta på porträttet – svägerskans raka hållning, och de båda brödernas eleganta gester berättar något om hur vår kropp och våra rörelsemönster också formas av tiden vi lever i. Under 1700-talet var det korsetter, olika ceremoniella ritualer och obligatoriska övningar i balett vid hovet. Sådana övningar var gemensamma för män och kvinnor och präglade kropparnas rörelsemönster. Pröva själv att hålla händerna som de gör – visst är det ovant för att inte säga svårt – det krävde övning! Rollspel och maskerad var något som fascinerade 1700-talets överklass. Gränserna mellan hur män och kvinnor såg ut var inte så strikta. Vilket utnyttjades i teater, spel och lekar. Även i vardagen. I mötet med Roslins porträtt från 1700-talet får vi syn på vår egen tids konventioner kring vad som anses maskulint, feminint, androgynt, sexuellt och erotiskt. Och inser att konventionerna är i ständig förändring.

Collapse text

Den moldaviska prinsessan Zoie Ghika är gestaltad på ett sätt som skiljer sig från de flesta av Roslins övriga porträtt. Prinsessan bär inte peruk utan har håret uppsatt. Hon har moldavisk dräkt – en turbanliknande huvudbonad dekorerad med rosor, vit sidenklänning med silverband och spetskanter och en väst i päls. Dräkten är elegant, men talar ändå inte om överflöd. Ryssland hade intagit Moldavien och Zoie Ghikas far, som var lydfurste blev avrättad. Familjen blev en bricka i det politiska spelet och flyttades till Katarina den Storas hov. Kejsarinnan var också den som beställde porträttet. De moldaviska prinsessorna blev ett exotiskt inslag vid det ryska hovet. De blev samtidigt en symbol för det ryska imperiets geografiska utsträckning, långt ner mot Svarta havet. 1775 kom Alexander Roslin till Ryssland för att ta upp porträttbeställningar av det ryska hovet. Konstnären stannade i ungefär två år och fick 75 beställningar. Många av de beställda porträtten fick slutföras efter återkomsten till Paris. Porträttet av Zoie Ghika var ett av de sista Roslin målade innan han återvände till Paris. Det brukar lyftas fram som ett bevis för att kvalitén på hans målningar inte blev sämre även om han var överhopad av arbete och beställningar.Än idag är det svårt att inte leva sig in i porträttet av den moldaviska prinsessan. Vad ser du i hennes blick och hållning? En kuvad prinsessa eller en stolt flykting?

Collapse text