Magnus Eriksson, f. 1316, d. 1 december 1374, kung av Sverige 1319-64 och av Norge 1319-55, son till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan Ingeborg; gift 1335 med Blanka av Namur. Treårig ärvde M. Norge efter morfadern Håkon V Magnusson och valdes till svensk kung. Hans framtidsutsikter föreföll då ljusa, men han drabbades snart av en serie motgångar, ytterst beroende på starkt försämrade statsfinanser. Svårigheterna började med att modern uteslöts ur förmyndarregeringarna; rikenas rådsaristokrati kunde sedan ganska ostört stärka sin kontroll över centralmakten. Då M., troligen 1331, formellt tog över styrelsen, blev han därför till en början ett redskap för rådets fortsatta maktutövning. Sålunda var det knappast han själv som 1332 fattade beslutet att från greve Johan III av Holstein inlösa pantlänet Skåne (med bl.a. Blekinge). Inkomster från Skånemarknaden m.m. lovade visserligen att göra affären långsiktigt lönsam. Den väldiga kapitalinsatsen (34 000 mark silver) lade dock grunden till M:s notoriskt usla ekonomi, som hindrade effektiv bekämpning av det särskilt i Sverige starka rådets inflytande och som där ca 1350 mognade till en svår statsfinansiell kris. Utrikespolitiskt fortsatte nämligen M. den traditionellt expansiva svenska östpolitiken genom ett "korståg" ca 1348-51 mot trakterna öster om Finska viken. Företaget misslyckades totalt och ökade hans skuldbörda, parallellt med att digerdöden radikalt minskade skattekraften i landet. För att lösa de akuta finansproblemen tog M. bl.a. 1351 ett stort lån av påvestolen och sökte 1352 upphäva det svenska kyrkofrälset. Maktkampen i Sverige mellan kungamakt och råd närmade sig nu ett avgörande, och 1353 upphöjde M. sin gunstling Bengt Algotsson till hertig och rikets ledande ämbetsman. M. hade 1343-44 låtit utse sina söner Håkan och Erik till tronföljare i Norge resp. Sverige. Håkan fick börja regera 1355, varigenom 1319 års norsk¿svenska personalunion upphörde, men Erik kompenserades inte. Rådsaristokratin lyckades då förmå Erik att 1356 ställa sig i spetsen för ett uppror mot fadern och Bengt Algotsson, vilket 1357 resulterade i den senares landsförvisning och en administrativ riksdelning mellan far och son med rådet som vågmästare. Eriks död 1359 återgav dock M. ställningen som ensam kung. Vid denna tid hade Valdemar Atterdag konsoliderat sin ställning i Danmark; 1360 erövrade han Skåne och 1361 intog han Gotland. Men 1363 förliktes kungarna, och Håkan Magnusson äktade Valdemars dotter Margareta. Den svenska rådsaristokratins svar blev en ny resning. M:s systerson Albrekt av Mecklenburg inkallades och valdes 1364 till kung. M. och Håkan besegrades 1365, och M. tillfångatogs. Efter sex år frigavs han och begav sig till Norge, där han 1374 omkom vid ett skeppsbrott. M:s långsiktigt viktigaste regeringsåtgärd i Sverige var utfärdandet ca 1350 av den allmänna landslagen. Hans eftermäle har i huvudsak präglats av hans rådsaristokratiska fiender med heliga Birgitta som främsta språkrör. M:s öknamn Magnus Smek har sitt ursprung i en obestyrkt beskyllning av Birgitta mot M. för homosexualitet. #www.ne.se 2008-04-22 Lennart Sjöstedt #2008-04-22
