• Vår sagomormor
Vi är väldigt glada i vår mormor! Hon är gammal, och liten och krokig som en martall. Hon har alltid tid med oss, och hon är så snäll. När vi har gjort oss illa, eller är ledsna, då tar mormor en i handen, och man får följa med in i hennes kammare: "Kom ska vi se va ja har här i mi taska", säger hon och så fram med en gammal väska. Kanske där är någon karamell eller "Svarte Petter", eller "De löjliga familjerna" eller roliga bilder eller konstiga knappar. I varje fall finns alltid tröst att få!
"Det finns många råd bortom berga" säger mormor. Mormors kam¬mare är alldeles full av sagor! Där är prinsessor i svanhamnar, och jätten som fick gullosten — månen — av pojken. Det är sagan om Askepåten, och om Pintel som lurade av trollkärringen både gullbock, gullämbar, gullykta, gulltäcke och gullfat.
Mormor kan massor av roliga historier, lekar och ramsor också.
Som exempel:
Tattarna som kom och ville ha husrum. Hur lät dom tro? Jo, så här kanske hade mormor hört att någon sa: "Kära far! Låna oss hus! Vi äro ej så faselia många. De ä ja, å Jan i Tutaröva, Per i Kattakleva, lilla jänta å ja. En gånger trettan, två gånger åttan. Tre rider, två går. Å en kommer efterlankande mä märra." Hur många blir det tro? Ja då måste vi räkna. Blir det femtionio?
Gåtor tycker vi mycket om. Mormor har många gåtor åt oss. Som de om katten. "Före som ett nystan, mitt på som en säck, och bakefter som en kastad käpp?" Och den här. "Två nattblinker, fyra tjisselinker, och fem horngafflar på varje tjisselink."
Om tuppen frågar vi så här: "Står på sten, och borstar ben, och klyver horn och tuter i?" Och en till om tuppen. "Det står en man invid vår vägg, med horngap och läderskägg, vad heter han?"
Den här handlar om golvklockan som står i vrån. "Uppi mitt huvud där ä en sån trall. Ner i min mage där ä en sån rall. När andra sover så har jag ingen ro för nere i min mage ä de liner å lo."
Och den här: "Ek å bok å bark å näver. Stava det med tre bokstäver." Och så stavar man DET.
Och det här. "Bonden ser det ofta. Kungen ser det sällan och Gud ser det aldrig. Vad är det för något?" Svar: Sin like.
"Inte har jag de, och inte vill ja ha de, men om jag hade de, ville ja inte vara av med de för hela världen." Vad är det för något? Svar: Ett flintskalligt huvud.
Och många andra som vi hört eller hittat på. Hon lärde oss också små visor som den här: (sicka betyder: "se vilken")
"Hej hopp min far! Sicka häst ja har! Sicka lår! Sicka ben! Sicka skutt han tar! Sicka roompa han draar!"

Och en liten tröstevisa:
"Här är gott å geta, för här är ingen väta! (geta betyder valla)
Här gror löken, här gal göken!
Här sitter duvorna på tuvorna å spinner.
Spinner små silkesstrumpor åt Beeettan!"
Och den här:
"Snälle gubben han hade en käpp och en hund där han vakta små får och små lamm.
 Och han lade sig att sova på ängen en stund. Strax kom vargen den stygge då fram.

Och lammet det springer så fort till sin mor Bä! Bä! Bä! Bräker lammet förskräckt. Då vaknar den hunden så snäll och så stor Vov! Vov! Vov! Skäller hunden så käckt!

Då vaknar den gubben och skyndar sig opp I sin hand tar han käppen så stark. Efter vargen han springer i det fullaste galopp så det viner i skog och mark.
 
Och hunden han skäller och biter. Och käppen den slår! Och vargen han bort sig beger. Han springer långt, långt bort i de djupaste snår. Och den vargen han kom aldrig mer!"
Den sista raden sjöng vi två gånger, för den tyckte vi var så bra. "Och den vargen han kom aldrig meer."

När mormor stoppade sin lilla pipa, och skulle ta sej en rök brukade hon gnola på en liten stump för sej själv,
"De rogar mej mest i spisen att sitta, spisen att sitta, spisen att sitta. Stundom i fönstret på väderleken titta, väderleken titta, väderleken titta. Tre korn i pipan de rogar mej mest."

Många ramsor lärde hon oss utantill, "för att öva upp minnet", sa mormor. På så vis blev det en mening, även med att leka. T ex "Min fru frände". En skulle börja så här:
"Min fru frände skicka mej till dej med en penge.
Å den ska du köpa en väre (vädur gumse) för.
Å den ska du göda å föda. Hans namn ska du aldrig förgäta.
Hans namn är Sven Svinkeliben satt på Konk-Konkeli- sten,
å äter vetemjölsvälling så de gnisslar å visslar
som när man klipper rått glas me' en träsax.
Men du får inte säje svart, å inte vitt, å inte nej, å inte ja,
för de vill inte min fru frände ha."
Och så får du inte lov att skratta, lade vi till.
Nå va köpte du för pengen? Börjar man! Den andre kan köpa bil, eller vad som helst.
"Ja köpte en lammunge" "Ä den vit?" "Den är grön."
"Har du sett en grön lammunge?" "Ja, min."
Om han svarar så, måste han lämna pant, för han skulle ju inte få säga ja. Så då lämnar han en näsduk, eller penna, eller ett hårband i pant och så går leken vidare. När man tröttnat skall panterna lösas ut. Det går till så här: För att ingen skall veta vems panten är, håller frågaren panten bakom sig.
"Det svear och bränner. Den panten bekänner. Domare döm. Vilken dom ska han ha?"
Då hittar den som är domare på något, som att "han ska springa runt huset tre gånger", eller "hon får inte prata mer ikväll" eller "han ska säga det här sju eller tio eller tolv gånger utan att andas".
"Den får inte vara läsper på käften som kan säja detta tio gånger -Färska fisken på disken på duken på bordet för prästen på julafton. Färska fisken på disken på duken på bordet för prästen på julafton osv".
En annan lek går till så här: Vi sitter i en ring på golvet, fötterna mot varandra, ryggarna utåt. En går utanför ringen med en socka eller sko eller dylikt och säger:
"Jag går och bär min sko i varje vrå. Jag fryser och svälter. Jag får inte sålt den. Jag kastar den snart. Jag kastar den snart."
Han låtsaslägger den bakom ryggen på flera, och lägger den på riktigt bakom en. Om han sen hinner runt ett helt varv utan att den som har den upptäcker det, får den "bära sko".
Ibland leker vi "Borra äpple" som går till så här: Vi står i rad eller ring med våra händer framför oss, bredvid varandra, lätt knutna med tum¬me och pekfinger uppåt. De ska föreställa äpplen. En ska nu gå och borra ner sitt pekfinger i hålet i varje "äpple" och säja så här, tills han borrat bort alla "äpplena". "Borre, borre äpple, kasta bort. Borre, borre äpple, kasta bort." När han kastat bort sista äpplet frågar han alla i tur och ordning, och då ska de svara så här när han frågar:
"Var blev av äpplet.?"	"For i forsen"
"Var blev av forsen?"	"For i kvarnen"
 
"Var blev av kvarnen? "Vad blev av mjölet?" "Vad blev av kakan?"
Mol mjöl"
Baka kaka"
Glon (glöden) stekte
 
"Vad blev av glon?" "Vad blev av vattnet?" "Vad blev av oxen?" "Vad blev av klaven?" "Vad blev av yxan?" "Vad blev av sme'n?"

"Vad blev av råg och vete?" "Vad blir av kråkor och kajor?"
"Vattnet släckte" "Oxen drack det" "Klaven band den" "Yxan klöv den" "Sme'n smidde"
"Han går ut över alla berg och dalar och sår råg och vete." "Det äter kråkor och kajor opp." "En part i syd och en part i nord och en part i djupa dalar. Och kol och aska i mun på den som först talar."
 Sen sitter vi där tysta så länge vi orkar, eller rättare sagt så länge Bettan kan. Det är onekligen ett bra sätt att få tyst och lugn i huset.

Vi måste leka vackert, och inte väsnas, i mormors kammare. För mormor är så gammal, nästan nittio år. "Min lille kammerpige" kallar hon Bettan. Fast det är Allan och jag, som snör på mormor hennes små svarta kängor varje morgon, för Bettan kan inte knyta snörena riktigt ännu. Men hon kan knäppa knappar.

Mormor har lärt oss den här gamla ramsan: Lappete, lusete, fillete, ren, pen, ädelsten. — Lappad, lusig, trasig, ren, vacker, ädelsten — som vi räknar på knapparna i livstycket när vi klär av och på oss. Jag slutar alltid på LUSETE, och Bettan på ÄDELSTEN, fast vi har precis lika många knappar, med strumpebandsknapparna inräknade. Men hon fuskar och börjar räkna på fillete istället för på lappete. "Det hade allt vart i säck innan de kom i påse", som pappa säger. Och jag vet nog vem som viskade till henne hur hon skulle göra. — Pappa uppfostrar oss med ordspråk. Mamma med bibelspråk och mormor uppfostrar oss med ramsor och sagospråk. Mormors uppfostran är bäst tycker vi. Men Bettan är mormors favorit!

Mormor har en väldigt liten kaffekittel, som hon kokar sig kaffe på när hon har lust.
När det är kallt på vintern brukar mamma stiga upp tidigt och tända i spisar och kakelugnar. På söndagsmorgon händer någon gång, att hon ger pappa och mormor, var sin "Uddevallare" på sängen. Det är kaffe med honung och renat i.
Pappas säng står på andra sidan väggen där mormor ligger, och så säger pappa: "Skål på Dej Gamlemor!" Varpå mormor svarar: "Skål då Bohlin!". Med stor högtidlighet och vördnad i rösten från vardera sidan av väggen.

Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 14 - 20.
    Photo: Bohusläns museum
    (Copyright)
  • Vår sagomormor
Vi är väldigt glada i vår mormor! Hon är gammal, och liten och krokig som en martall. Hon har alltid tid med oss, och hon är så snäll. När vi har gjort oss illa, eller är ledsna, då tar mormor en i handen, och man får följa med in i hennes kammare: "Kom ska vi se va ja har här i mi taska", säger hon och så fram med en gammal väska. Kanske där är någon karamell eller "Svarte Petter", eller "De löjliga familjerna" eller roliga bilder eller konstiga knappar. I varje fall finns alltid tröst att få!
"Det finns många råd bortom berga" säger mormor. Mormors kam¬mare är alldeles full av sagor! Där är prinsessor i svanhamnar, och jätten som fick gullosten — månen — av pojken. Det är sagan om Askepåten, och om Pintel som lurade av trollkärringen både gullbock, gullämbar, gullykta, gulltäcke och gullfat.
Mormor kan massor av roliga historier, lekar och ramsor också.
Som exempel:
Tattarna som kom och ville ha husrum. Hur lät dom tro? Jo, så här kanske hade mormor hört att någon sa: "Kära far! Låna oss hus! Vi äro ej så faselia många. De ä ja, å Jan i Tutaröva, Per i Kattakleva, lilla jänta å ja. En gånger trettan, två gånger åttan. Tre rider, två går. Å en kommer efterlankande mä märra." Hur många blir det tro? Ja då måste vi räkna. Blir det femtionio?
Gåtor tycker vi mycket om. Mormor har många gåtor åt oss. Som de om katten. "Före som ett nystan, mitt på som en säck, och bakefter som en kastad käpp?" Och den här. "Två nattblinker, fyra tjisselinker, och fem horngafflar på varje tjisselink."
Om tuppen frågar vi så här: "Står på sten, och borstar ben, och klyver horn och tuter i?" Och en till om tuppen. "Det står en man invid vår vägg, med horngap och läderskägg, vad heter han?"
Den här handlar om golvklockan som står i vrån. "Uppi mitt huvud där ä en sån trall. Ner i min mage där ä en sån rall. När andra sover så har jag ingen ro för nere i min mage ä de liner å lo."
Och den här: "Ek å bok å bark å näver. Stava det med tre bokstäver." Och så stavar man DET.
Och det här. "Bonden ser det ofta. Kungen ser det sällan och Gud ser det aldrig. Vad är det för något?" Svar: Sin like.
"Inte har jag de, och inte vill ja ha de, men om jag hade de, ville ja inte vara av med de för hela världen." Vad är det för något? Svar: Ett flintskalligt huvud.
Och många andra som vi hört eller hittat på. Hon lärde oss också små visor som den här: (sicka betyder: "se vilken")
"Hej hopp min far! Sicka häst ja har! Sicka lår! Sicka ben! Sicka skutt han tar! Sicka roompa han draar!"

Och en liten tröstevisa:
"Här är gott å geta, för här är ingen väta! (geta betyder valla)
Här gror löken, här gal göken!
Här sitter duvorna på tuvorna å spinner.
Spinner små silkesstrumpor åt Beeettan!"
Och den här:
"Snälle gubben han hade en käpp och en hund där han vakta små får och små lamm.
 Och han lade sig att sova på ängen en stund. Strax kom vargen den stygge då fram.

Och lammet det springer så fort till sin mor Bä! Bä! Bä! Bräker lammet förskräckt. Då vaknar den hunden så snäll och så stor Vov! Vov! Vov! Skäller hunden så käckt!

Då vaknar den gubben och skyndar sig opp I sin hand tar han käppen så stark. Efter vargen han springer i det fullaste galopp så det viner i skog och mark.
 
Och hunden han skäller och biter. Och käppen den slår! Och vargen han bort sig beger. Han springer långt, långt bort i de djupaste snår. Och den vargen han kom aldrig mer!"
Den sista raden sjöng vi två gånger, för den tyckte vi var så bra. "Och den vargen han kom aldrig meer."

När mormor stoppade sin lilla pipa, och skulle ta sej en rök brukade hon gnola på en liten stump för sej själv,
"De rogar mej mest i spisen att sitta, spisen att sitta, spisen att sitta. Stundom i fönstret på väderleken titta, väderleken titta, väderleken titta. Tre korn i pipan de rogar mej mest."

Många ramsor lärde hon oss utantill, "för att öva upp minnet", sa mormor. På så vis blev det en mening, även med att leka. T ex "Min fru frände". En skulle börja så här:
"Min fru frände skicka mej till dej med en penge.
Å den ska du köpa en väre (vädur gumse) för.
Å den ska du göda å föda. Hans namn ska du aldrig förgäta.
Hans namn är Sven Svinkeliben satt på Konk-Konkeli- sten,
å äter vetemjölsvälling så de gnisslar å visslar
som när man klipper rått glas me' en träsax.
Men du får inte säje svart, å inte vitt, å inte nej, å inte ja,
för de vill inte min fru frände ha."
Och så får du inte lov att skratta, lade vi till.
Nå va köpte du för pengen? Börjar man! Den andre kan köpa bil, eller vad som helst.
"Ja köpte en lammunge" "Ä den vit?" "Den är grön."
"Har du sett en grön lammunge?" "Ja, min."
Om han svarar så, måste han lämna pant, för han skulle ju inte få säga ja. Så då lämnar han en näsduk, eller penna, eller ett hårband i pant och så går leken vidare. När man tröttnat skall panterna lösas ut. Det går till så här: För att ingen skall veta vems panten är, håller frågaren panten bakom sig.
"Det svear och bränner. Den panten bekänner. Domare döm. Vilken dom ska han ha?"
Då hittar den som är domare på något, som att "han ska springa runt huset tre gånger", eller "hon får inte prata mer ikväll" eller "han ska säga det här sju eller tio eller tolv gånger utan att andas".
"Den får inte vara läsper på käften som kan säja detta tio gånger -Färska fisken på disken på duken på bordet för prästen på julafton. Färska fisken på disken på duken på bordet för prästen på julafton osv".
En annan lek går till så här: Vi sitter i en ring på golvet, fötterna mot varandra, ryggarna utåt. En går utanför ringen med en socka eller sko eller dylikt och säger:
"Jag går och bär min sko i varje vrå. Jag fryser och svälter. Jag får inte sålt den. Jag kastar den snart. Jag kastar den snart."
Han låtsaslägger den bakom ryggen på flera, och lägger den på riktigt bakom en. Om han sen hinner runt ett helt varv utan att den som har den upptäcker det, får den "bära sko".
Ibland leker vi "Borra äpple" som går till så här: Vi står i rad eller ring med våra händer framför oss, bredvid varandra, lätt knutna med tum¬me och pekfinger uppåt. De ska föreställa äpplen. En ska nu gå och borra ner sitt pekfinger i hålet i varje "äpple" och säja så här, tills han borrat bort alla "äpplena". "Borre, borre äpple, kasta bort. Borre, borre äpple, kasta bort." När han kastat bort sista äpplet frågar han alla i tur och ordning, och då ska de svara så här när han frågar:
"Var blev av äpplet.?"	"For i forsen"
"Var blev av forsen?"	"For i kvarnen"
 
"Var blev av kvarnen? "Vad blev av mjölet?" "Vad blev av kakan?"
Mol mjöl"
Baka kaka"
Glon (glöden) stekte
 
"Vad blev av glon?" "Vad blev av vattnet?" "Vad blev av oxen?" "Vad blev av klaven?" "Vad blev av yxan?" "Vad blev av sme'n?"

"Vad blev av råg och vete?" "Vad blir av kråkor och kajor?"
"Vattnet släckte" "Oxen drack det" "Klaven band den" "Yxan klöv den" "Sme'n smidde"
"Han går ut över alla berg och dalar och sår råg och vete." "Det äter kråkor och kajor opp." "En part i syd och en part i nord och en part i djupa dalar. Och kol och aska i mun på den som först talar."
 Sen sitter vi där tysta så länge vi orkar, eller rättare sagt så länge Bettan kan. Det är onekligen ett bra sätt att få tyst och lugn i huset.

Vi måste leka vackert, och inte väsnas, i mormors kammare. För mormor är så gammal, nästan nittio år. "Min lille kammerpige" kallar hon Bettan. Fast det är Allan och jag, som snör på mormor hennes små svarta kängor varje morgon, för Bettan kan inte knyta snörena riktigt ännu. Men hon kan knäppa knappar.

Mormor har lärt oss den här gamla ramsan: Lappete, lusete, fillete, ren, pen, ädelsten. — Lappad, lusig, trasig, ren, vacker, ädelsten — som vi räknar på knapparna i livstycket när vi klär av och på oss. Jag slutar alltid på LUSETE, och Bettan på ÄDELSTEN, fast vi har precis lika många knappar, med strumpebandsknapparna inräknade. Men hon fuskar och börjar räkna på fillete istället för på lappete. "Det hade allt vart i säck innan de kom i påse", som pappa säger. Och jag vet nog vem som viskade till henne hur hon skulle göra. — Pappa uppfostrar oss med ordspråk. Mamma med bibelspråk och mormor uppfostrar oss med ramsor och sagospråk. Mormors uppfostran är bäst tycker vi. Men Bettan är mormors favorit!

Mormor har en väldigt liten kaffekittel, som hon kokar sig kaffe på när hon har lust.
När det är kallt på vintern brukar mamma stiga upp tidigt och tända i spisar och kakelugnar. På söndagsmorgon händer någon gång, att hon ger pappa och mormor, var sin "Uddevallare" på sängen. Det är kaffe med honung och renat i.
Pappas säng står på andra sidan väggen där mormor ligger, och så säger pappa: "Skål på Dej Gamlemor!" Varpå mormor svarar: "Skål då Bohlin!". Med stor högtidlighet och vördnad i rösten från vardera sidan av väggen.

Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 14 - 20.
    Photo: Bohusläns museum
    (Copyright)

I mormors kammare [Oljemålning]

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Select the images you want to order

Share to