• ]a, så är det äntligen julafton
Våra julhögar ligger på bordet. En för varje barn som är hemma! Brödkakan i botten. Sen solvagnen, och ovanpå den en stor pepparkaksstjärna. Brödkakan brukar bli kvar på bordet till trettondan (då vi matar Blenda med den), medan vi för det mesta har gnagt i oss både pepparkaka och kuse, och smygbitit i äpplen och karameller som hänger i julgranen, till stor skam och nesa när granen skall kläs av.

Gamle fanjunkare Grahn, som pappa bjuder hem varje jul, har kommit. Ganska så onykter, som vanligt. Han har förlorat hustru och barn och har inget hem. Stackarn!
Han sitter och gråter och sjunger
"Ja ä barn till en Kung! Ja ä barn till en Kung! Fastän liten å ringa ä ja barn till en Kung."
Varför gråter fanjunkarn frågar Göran. "Du förstår ja tycker dä ä så vackert, ja tycker dä ä så vackert. Tänd ljusen i granen. Du ska få en krona om du tänder ljusen."
Ja det förstås! Allan och Göran tänder och släcker ljus, och halar in enkronor, tills pappa stoppar affärerna. Vi måste passa på så inte fanjunkarn sätter sej på mammas buntade stolar, för han kissar ner sej. Så vi springer efter var han står och går och bjuder honom på en pinnestol.

Framåt kvällen måste Torsten, som är gift med Hulda, nödvändigt iväg till affären och köpa spik, och alldeles efter han har gått kommer tomten.
Tomten har alltid den stora blå "Ussjekorgen" och som vanligt är den full med julklappar!
Jag darrar hel och hållen, och gömmer mig bakom Hulda. Men Hulda står där så lugnt och tomten tar Hulda under hakan och frågar henne: "Vems är den här lilla tösen då?" och Hulda blir alldeles röd. Jag tycker det är konstigt, att tomten inte kan se, att det är Bettan och jag som är små töser och inte Hulda. Men han är väl gammal och ser dåligt.

Vi visste att det skulle komma en julklappslåda från Ebba och vi hade fantiserat om och gissat på vad det kunde bli för saker vi skulle få. Vi gick och väntade och väntade på att den där lådan skulle komma, men den kom aldrig, och vi var så oroliga över vad som hänt med den.
Mamma var inte ett dugg orolig över vad som hänt med den, och varför skulle hon vara det! Hon hade själv smusslat undan lappen från posten och sedan gömt paketet, vilket måste betraktas som ett storverk, med tanke på alla de här ungarna som roterade och fanns överallt. Till slut hade vi givit upp hoppet om att det skulle komma någon låda alls. Nu fanns plötsligt i tomtens korg, alla efterlängtade klapparna från Ebba.
Det var livremmar, portmonnäer, plånböcker, fällknivar, Fiaspel, en occarina och ett munspel. Bettan och jag fick var sin brosch. Det var så vackra silverfjärilar med emalj på. Min var ljusblå och Bettans röd, och vi satte fast dem i våra vita kragar med spetsar på, som vi hade när vi skulle vara fina. Det var en stor lycka tyckte vi alla.

Efter alla andra julklapparna, hämtar tomten varsin liten byrå, som han själv gjort till Bettan och mej. Pappa hade beställt dem. Överst är en stor låda som går att låsa och inunder den är ett litet mittskåp med tre smålådor på sidorna. Där är också en liten pigtittare med en låda under. Den skall stå ovanpå byrån! Och tänk, där passa dukarna precis, som vi fått av "Lucia" och kulljusstakarna med!
Tomten var så nyfiken. Han frågade oss om vi tvättade öronen ordentligt och hade rosett i håret, och hjälpte mamma och en massa annat.
Det var riktigt skönt när han gick, fast vi väntat så på honom, och vi fick så många fina julklappar! Jag är ju så rädd, fast det törs jag inte tala om för någon.

Bettan och jag får dessutom en alldeles speciell present var, denna julafton, men den har inte tomten med sig utan mamma ger oss den. Bettan får sin gudmors klocka med fåglar och rosor i emalj bakpå, och lång silverkedja till, och jag får mormors! Mamma ska förvara dem tills vi blir större.

Det blir så stilla och fint, och skönt och högtidligt, när mamma sedan läser julevangeliet. Vi vet nu så väl hur den lille pojken såg ut som Maria fick, för vi har ju ett kort på honom. Och det är också en stor lycka!
Sen äter vi den goda julmaten, och pappa skryter om syltorna. Mamma öppnar litet nyfiket högtidligt "locket" på osten, som hon ystat alldeles extra som julost. Göran påstår att det är en "lycklig ost", och det tycker vi andra med.

På kvällarna tänder vi ljusen i granen och vandrar sakta omkring den, för ljusen fladdrar så, och så sjunger vi: "Nu står jul vid snöig port, klappar på och myser" och "Nu så är det jul igen, jultomten myser. Julegran och klappar han skickar så snäll". Då dansar vi fortare. Ibland dansar mamma också med oss och det är allra roligast.

Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 24 - 26.
    Photo: Bohusläns museum
    (Copyright)
  • ]a, så är det äntligen julafton
Våra julhögar ligger på bordet. En för varje barn som är hemma! Brödkakan i botten. Sen solvagnen, och ovanpå den en stor pepparkaksstjärna. Brödkakan brukar bli kvar på bordet till trettondan (då vi matar Blenda med den), medan vi för det mesta har gnagt i oss både pepparkaka och kuse, och smygbitit i äpplen och karameller som hänger i julgranen, till stor skam och nesa när granen skall kläs av.

Gamle fanjunkare Grahn, som pappa bjuder hem varje jul, har kommit. Ganska så onykter, som vanligt. Han har förlorat hustru och barn och har inget hem. Stackarn!
Han sitter och gråter och sjunger
"Ja ä barn till en Kung! Ja ä barn till en Kung! Fastän liten å ringa ä ja barn till en Kung."
Varför gråter fanjunkarn frågar Göran. "Du förstår ja tycker dä ä så vackert, ja tycker dä ä så vackert. Tänd ljusen i granen. Du ska få en krona om du tänder ljusen."
Ja det förstås! Allan och Göran tänder och släcker ljus, och halar in enkronor, tills pappa stoppar affärerna. Vi måste passa på så inte fanjunkarn sätter sej på mammas buntade stolar, för han kissar ner sej. Så vi springer efter var han står och går och bjuder honom på en pinnestol.

Framåt kvällen måste Torsten, som är gift med Hulda, nödvändigt iväg till affären och köpa spik, och alldeles efter han har gått kommer tomten.
Tomten har alltid den stora blå "Ussjekorgen" och som vanligt är den full med julklappar!
Jag darrar hel och hållen, och gömmer mig bakom Hulda. Men Hulda står där så lugnt och tomten tar Hulda under hakan och frågar henne: "Vems är den här lilla tösen då?" och Hulda blir alldeles röd. Jag tycker det är konstigt, att tomten inte kan se, att det är Bettan och jag som är små töser och inte Hulda. Men han är väl gammal och ser dåligt.

Vi visste att det skulle komma en julklappslåda från Ebba och vi hade fantiserat om och gissat på vad det kunde bli för saker vi skulle få. Vi gick och väntade och väntade på att den där lådan skulle komma, men den kom aldrig, och vi var så oroliga över vad som hänt med den.
Mamma var inte ett dugg orolig över vad som hänt med den, och varför skulle hon vara det! Hon hade själv smusslat undan lappen från posten och sedan gömt paketet, vilket måste betraktas som ett storverk, med tanke på alla de här ungarna som roterade och fanns överallt. Till slut hade vi givit upp hoppet om att det skulle komma någon låda alls. Nu fanns plötsligt i tomtens korg, alla efterlängtade klapparna från Ebba.
Det var livremmar, portmonnäer, plånböcker, fällknivar, Fiaspel, en occarina och ett munspel. Bettan och jag fick var sin brosch. Det var så vackra silverfjärilar med emalj på. Min var ljusblå och Bettans röd, och vi satte fast dem i våra vita kragar med spetsar på, som vi hade när vi skulle vara fina. Det var en stor lycka tyckte vi alla.

Efter alla andra julklapparna, hämtar tomten varsin liten byrå, som han själv gjort till Bettan och mej. Pappa hade beställt dem. Överst är en stor låda som går att låsa och inunder den är ett litet mittskåp med tre smålådor på sidorna. Där är också en liten pigtittare med en låda under. Den skall stå ovanpå byrån! Och tänk, där passa dukarna precis, som vi fått av "Lucia" och kulljusstakarna med!
Tomten var så nyfiken. Han frågade oss om vi tvättade öronen ordentligt och hade rosett i håret, och hjälpte mamma och en massa annat.
Det var riktigt skönt när han gick, fast vi väntat så på honom, och vi fick så många fina julklappar! Jag är ju så rädd, fast det törs jag inte tala om för någon.

Bettan och jag får dessutom en alldeles speciell present var, denna julafton, men den har inte tomten med sig utan mamma ger oss den. Bettan får sin gudmors klocka med fåglar och rosor i emalj bakpå, och lång silverkedja till, och jag får mormors! Mamma ska förvara dem tills vi blir större.

Det blir så stilla och fint, och skönt och högtidligt, när mamma sedan läser julevangeliet. Vi vet nu så väl hur den lille pojken såg ut som Maria fick, för vi har ju ett kort på honom. Och det är också en stor lycka!
Sen äter vi den goda julmaten, och pappa skryter om syltorna. Mamma öppnar litet nyfiket högtidligt "locket" på osten, som hon ystat alldeles extra som julost. Göran påstår att det är en "lycklig ost", och det tycker vi andra med.

På kvällarna tänder vi ljusen i granen och vandrar sakta omkring den, för ljusen fladdrar så, och så sjunger vi: "Nu står jul vid snöig port, klappar på och myser" och "Nu så är det jul igen, jultomten myser. Julegran och klappar han skickar så snäll". Då dansar vi fortare. Ibland dansar mamma också med oss och det är allra roligast.

Tora Bohlin Landström ur "Barnsliga bilder med gullkant på", sid. 24 - 26.
    Photo: Bohusläns museum
    (Copyright)

Dans kring granen [Oljemålning]

Add a comment or suggest edits

For å publisere en offentlig kommentar på objektet velger du «Skriv en kommentar». For å sende en henvendelse direkte til museet velger du «Send en henvendelse».

Leave a comment or send an inquiry

Select the images you want to order

Share to