Bärgningen av skeppet Vasa

I augusti 1956 fastnade en bit svartek på privatforskaren Anders Franzéns propplod, han hade då sökt efter Vasa i flera år. För att ta reda på om det han funnit utanför Beckholmen i Stockholm ström var Vasa bad Anders Franzén Marinen om hjälp med utrustning och manskap. Den 4 september 1956 gav sig dykarna Per Edvin Fälting och Sven Persson ner i djupet. Fälting rapporterade att det på 32 meters djup låg ett stort träskepp med två rader kanonportar och med delar av en mast fortfarande på plats. Vasa var funnen.

Anders Franzén satte då igång en stor övertalningskampanj för att få Vasa bärgad. Han knöt till sig många viktiga kontakter som stöttade bärgningskampanjen. Marinen lät under ett par år dykare därifrån tillbringa sammanlagt flera tusen timmar nere hos det sjunkna skeppet. Franzén lyckades också övertala Broström-koncernen att genomföra det slutliga lyftet utan ersättning. Per Edvin Fälting blev dykledare.

För att bärga Vasa använde man sig av en gammal beprövad metod. Mellan 1957 och 1959 grävdes sex tunnlar under Vasa. Genom tunnlarna drogs kraftiga stålkablar som tillsammans med flytpontoner, den 20 augusti 1959, lyfte Vasa ur leran där hon legat nedsänkt i flera hundra år. Vasa drogs upp och flyttades under vattenytan i 18 etapper. I september 1959 låg hon på sexton meters djup vid Kastellholmen.

Under mer än ett och ett halvt år förberedde dykarna Vasa för den slutgiltiga bärgningen. Skeppet lagades så att det skulle kunna flyta. Luckorna till kanonportarna hade trillat av under drygt 330 år på botten och nu pluggades portarna igen med nytillverkade luckor. Vasas tusentals bultar i järn hade rostat sönder och försvunnit för länge sedan. Dessa ersattes nu av träpluggar och nya järnbultar.

Måndagen den 24 april 1961 var det dags för det sista lyftet. Klockan visade på 09.03 när de första delarna av Vasa stack upp över vattenytan. Efter 333 år på Stockholms ströms botten såg Vasa åter dagens ljus.

Collapse text